Szell: Is it safe?

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.
Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!
Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.
Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.
Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.
Betyg: 2/5