The Falcon and the Snowman (1985)

The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Marathon Man (1976)

Szell: Is it safe?


No, it's not safe! Den andra konspirationsthrillerfilmen på två dagar och detta var ett stort fall framåt. Jag gillar Marathon man mer än The Parrallax view. Nu är dock inte Marathon man lika bra som dess rykte eller plats i filmhistorien antyder.

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.

Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!

Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.

Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.

Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5