Family Plot (1976)

 

"You must see it twice!"

Alfreds sista film blev en slags kriminalkomedi om två par av skojare vars vägar korsas under dråpliga former. Filmer som denna måste ha en skön ton och bra skådespelare för att jag ska gilla dem, tror jag. Detta är dock inte Hitchs styrka som jag ser det. Denna film är i samma genre som To catch a thief men den var överlägsen detta sista ryck från den gode Alfred.

Tyvärr känns det som den dalande kurvan på filmkvalitéten på de sista filmerna under karriären fortsätter här ända in i mål..

Förvisso gillade jag Barbara Harris lustiga lurendrejare Blanche. Dessutom fann jag William Devanes sliskige psykopatiske diamanttjuv Arthur Adamson. Men de hade passat bättre som bifigurer och en krydda i en film. De var inte bra nog för att lyfta hela filmen.

Dessutom fann jag som vanligt att Bruce Dern var dålig och snarast äcklig. Han spelar filmens största roll så det blev inte så lyckat för mig.

Återigen finner jag mig tänka tillbaka på Hitchs gulliga och naiva komedier från 30-talet. Jag vet inte om tiden har slätat över svagheterna i de filmerna eller om de helt enkelt var bättre, utförda med en lättare hand och inte lika ångestladdat forcerat som hans sista filmer känns. 

Som komedi var detta ganska svagt och tyvärr är den inte speciellt spännande eller på något annat sätt innovativ eller intressant. Om man vill se en komedi från Hitch bör man testa The trouble with Harry och vill man se en spänningsfilm kan man välja nästan vilken som helst av hans mer kända filmer. 

Betyg: 1/5

Idag bjuds det på sampostning! Hm, han var visst lite snabbare på't än jag! Nåväl, hoppa över och kolla vad Jojjenito tyckte om filmen. Han var säkert mer förlåtande.

Den intresserade kan också lyssna på Shinypodden där jag, Frans och Joel snackar om filmen.

Hollow Man (2000)

Hollow man överraskar positivt flera gånger om. Samtidigt som detta är något av en b-film är den ganska spännande. Samtidigt som den inte är spektakulär med sina specialeffekter är den ändå inte helt lökig. Jag tycker att effekten av en osynlig Sebastian är mestadels bra och effektiv. Till sist, samtidigt som den har en snäll ton är den ganska grov i sitt våld och handling. Tänker bland annat på det brutala överfallet på grannen som Sebastian begår.

Filmen kommer inte i närheten av Verhoevens bästa filmer, men den är inte helt usel. Den saknar hans tydliga världsbygge kryddad med satir som vi fick i klassikers som Starship Troppers, Total Recall och RoboCop. Jag tror att Hollow man hade blivit bättre om Verhoeven lagt mer intresse vid världen denna film utspelas i, och kanske tagit mer fasta på frågan om all biologisk forskning är av godo. Labbet där de jobbar är fylld av försöksdjur och det smärtar lite att se stora apor fångade i burar, men inte heller detta ämne behandlas speciellt fokuserat.

Huvudpersonen och filmens skurk spelas av en spattig Kevin Bacon. Jag har alltid sett honom som mycket lugnare som skådis. Här är det som att han går på speed. Elisabeth Shue, Josh Brolin och Greg Grunberg är alla kul att se. Vilken omställning att se Brolin som en vek mjukis när man just sett honom som Thanos!

Hollow man är inte superbra men den överträffade mina förväntningar och den bjöd på två timmars ganska bra actionthriller som andades nittiotal (även om filmen kom ut år 2000). I slutet av filmen fick man lite vibb av Alien-serien med springande i korridorer letandes efter monster. Den får fullt godkänt från mig.

Betyg: 2+/5

Interstellar (2014)

Cooper: Murphy's law doesn't mean that something bad will happen. It means that whatever can happen, will happen.

Vissa filmer ska man se så tidigt som möjligt om man vill undvika att bli spoilad då alla filmnördar kommer prata om filmen i alla tänkbara kanaler. Interstellar är en sådan film, högt emotsedd av de flesta som följer film. Jag är jätteglad för att jag kunde se den på premiären i fredags och jag höll mig mer eller mindre helt okunnig om filmen, dess skådespelare, handling eller typ av film. Det enda jag visste före filmen var skådespelaren i huvudrollen (som också syns på postern).

Det känns totalt meningslöst att skriva om denna film utan att kunna gå in på just de ämnena som jag nämner ovan så därför ger jag dig en VARNING nu.

Detta kommer bli en revy med BIG ASS SPOILERS.

Detta var den i särklass största bioupplevelse jag haft sedan förra årets bästa film Gravity. På vissa sätt överträffar den till och med upplevelsen jag hade då. Gravity var intensivt spännande och en sjuhelsikes ride, men den känns som en mindre film helt enkelt, mindre storslagen, mindre tankeväckande och enklare att förstå.

Ibland kommer filmer som bryter ny mark och skapar nya grenar på filmträdet, filmer som The Matrix, Jurrasic Park eller 2001: a space odyssey. Interstellar är inte lika nyskapande som de filmerna, men den spelar nästan i samma liga. Vad Interstellar istället gör är att referera till en massa filmer, den tar en drös kända element och sätter ihop dem till en ny enhet. Interstellar är makalös och en mycket seriös film utan att för den skull gå över gränsen och bli för seriös, tung eller pompös. Christopher Nolan har lyckats med att göra en film som både är ett tekniktungt epos och en fantastiskt mänsklig och berörande film. Både hjärnan och hjärtat får sitt. Magen får sitt i de mest intensiva scenerna då jag satt som på helspänn. Jag var på spänn under hela andra halvan av filmen, spänd som en båge.

Filmen kan delas in i tre distinkta delar och i dem en massa härliga filmreferenser.

Den första delen från den skadade och döende Jorden skulle kunna utspelas någonstans i tiden mellan handlingen i Take shelter och The road. Den är bister och inledningen av filmen är lite oväntad. Skulle detta inte vara en sci-fi? Intervjuerna med de gamla personerna som tänker tillbaka till sin barndom ger oss åskådare direkt en indikation att filmen är en tillbakablick. Scenerna med Cooper (Matthew McConaughey) och hans familj påminner mig mycket om känslan i delar av The tree of life också. Det finns en domedagskänsla i dessa scener som är mycket pressande.

Den andra delen är huvudparten av filmen, den med rymdfärden. Vi får träffa Professor Brand (Michael Caine - alltid med i Nolans filmer) och Dr Brand (Anne Hathaway). Wow, Hathaway är med i filmen! Jag gillar henne. Här kände jag mig mer och mer varm. Även om jag inte funderade på snacket om astrofysik och kvantteori ur ett tekniskt perspektiv kände jag mig hemma. Det var en typ av ämne och samtal som jag starkt kände igen mig i från min tid i Uppsala. Det var länge sedan jag fick använda min hjärna på så komplexa tankebanor. Suck.

Från och med att teamet ger sig iväg på resan till det svarta hålet är detta en fullständig fullpoängare. Jag har under de senaste dagarna tänkt på ett otal scener och ögonblick från filmen och det är som julafton för en sci-fi-nörd som jag. Några av favoriterna är resan genom maskhålet, vattenplaneten, förräderiet på isplaneten och den olidliga spänningen med den manuella dockningen vid den roterande Endurance. Bästa scenen var dock den då Cooper tittar ikapp på videomeddelandena från sina barn. Scenen innehåller otroligt skådespeleri av McConaughey och det är årets Captain Phillips-scen. Det var känslorna mellan far och dotter som tog denna film ett snäpp högre jämfört med en ordinär sci-fi. Det gjordes på ett så ärligt och känslomässigt förankrat sätt att de scenerna fungerade perfekt.

Jag älskade diskussionerna om tidsförskjutningen och insikten att när Cooper och Dr Brand kommer tillbaka från vattenplaneten har Romilly varit ensam på Endurance i 23 år gav mig rysningar. Men vid sidan av magknip, rysningar och hänförelse fick vi en hel del skratt också. En film som denna får inte, måste inte, vara humorlös. Det funkar bara inte och lyckligtvis har Nolan löst detta med två mycket underhållande robotar, TARS och CASE. Yay för dem.

Vilka filmreferenser har vi under denna del då? Där finns givetvis en hel del Gravity-influenser i denna del men också några instick från filmer som Aliens, Solaris och Sunshine.

Sen har vi den avslutande tredjedelen. Den som startar då Cooper faller in i det svarta hålet. Till att börja med är den sekvensen otroligt häftig. Vilken ride! Men jag hade givetvis väntat mig att han skulle bli till ett streck och sedan förintats under trycket. Istället får vi en 2001-liknande avslutning. Filmen går från att vara förankrad i en teknisk och matematisk värld till att bli något likt Contact, The abyss eller The fountain. Det är "fantastiskt", dvs sagolikt och sällsamt. Jag gillade inte alls det tredimensionella rummet bakom bokhyllan först. Filmen byter skepnad. Även om Murphy pratat om ett spöke i filmens inledning hade Nolan inte indikerat att det var så centralt för filmens slut. Jag trodde att hennes spöke bara var den där gravitationsförskjutningen... Men desto längre de tog sista delen, desto mer ok blev den. Filmen går över till att bli en saga och då ska man ha ett sagoslut. Önskar jag att filmen tagit slut ca 20 minuter tidigare? Jo, kanske det. Men hade vi lämnats med ett öppet svart slut vet jag inte om den hade känts helt bra då heller. Nu öppnade filmen upp sig som en blomma och erbjöd ännu mer att smälta och fundera på. Om något skulle jag hellre sett en scen till. En scen då Cooper landar hos Dr Brand.

På tal om filmreferenser så finns en tydlig sådan till Star Wars när Cooper spänner fast TARS i baksätet på Rangern och åker iväg i slutet. Interstellar omsluter halva min filmiska referensbank!

Jag såg någonstans en kommentar om skådespelarvalet. Skulle Christian Bale kunnat spela Cooper istället för Matthew McConaughey? Brr, usch. Verkligen inte! Bale är vår generations tråkigaste och "stiffaste" skådespelare. Han skulle inte kunna ge Cooper den värme som är helt nödvändig för att denna film ska bli så bra som den är.

Med den frågan i huvudet funderade jag vidare. Matt Damon (Matt Damon!!) dök ju upp som en onding. Skulle man velat ha någon annan i den rollen? Jag tror att Matt passar bra här just eftersom han är godheten personifierad i Hollywood idag. Därför är det ett bra val, kontrasten till hans persona blir kul, men i praktiken hade nog flera skådisar kunnat spela Dr Mann. Men jag kommer inte på någon just nu som skulle överraska oss lika mycket.

Den tredje switscharoon jag funderat på är att helt enkelt byta roller mellan Anne Hathaway och Jessica Chastain. Tänk efter en stund. Visst hade det funkat? Dels var Murphy som 10-åring otroligt lik Anne Hathaway och dels skulle jag inte ha några som helst problem att se Chastain uppe i Endurance och alla de äventyr de råkade ut för. Jag vet inte, jag älskar båda skådespelerskorna så egentligen är detta inte en svaghet som måste rättas, bara en kul idé.

Oj då, det blev visst en lång revy detta. Här skulle kanske en av den majestätiska musiken av Hans Zimmer kunnat passa in... Partier i musiken lät som en gud som uttrycker sin vrede.

Jag håller slutet av filmen som lite udda och jag brottas fortfarande med mig själv över hur mycket jag gillar det. Men då en majoritet av filmen var så ofantligt bra och då filmupplevelsen var så maxad att jag darrade i hela kroppen när filmen var slut så hamnar mitt betyg ändå på max. Med de känslorna blir det lite fjuttigt att inte ge den det betyg som den är värd för mig. Detta kommer med all sannolikhet bli årets film för mig.

Jag ger Interstellar fem dimensioner av elva möjliga (?).

Betyg: 5/5

Marathon Man (1976)

Szell: Is it safe?


No, it's not safe! Den andra konspirationsthrillerfilmen på två dagar och detta var ett stort fall framåt. Jag gillar Marathon man mer än The Parrallax view. Nu är dock inte Marathon man lika bra som dess rykte eller plats i filmhistorien antyder.

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.

Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!

Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.

Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.

Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

24: Live another day - Season 9 (2014)

"24" är en serie som jag antagligen kommer se varenda säsong av som de släpper ut. De första säsongerna var nyskapande och ofantligt bra. Egentligen är det bara första säsongen som lever upp till seriens koncept, dvs allt i realtid OCH att Jack inte kan ta några andra beslut än just de han gör i varje enskild situation.

Nu för tiden har givetvis serien tappat, som en åldrande actionfilmsstjärna som blivit lite rundare om kinderna och fått lite kulmage. Men jag är en trogen fan av Jack Bauer. Efter säsong 8 lades skiten ner och det var väl kanske lika bra. Men så uppstod serien igen med en kortad nionde säsong. Istället för tjugofyra actionfyllda avsnitt får vi denna gång tolv diton. Från förmiddag till sen kväll under en dag då den amerikanske presidenten är på besök i London. Till detta får vi en liten epilog som är nog så viktig inför eventuella framtida säsonger från förmiddagen dagen efter.

I denna säsong återser vi Jack och hans gamla vän Chloe som numera blivit en Lisbeth Salander-liknande rättshaverist på fel sida om lagen. Jacks gamle chef James Heller är numera USAs president. Och Jacks gamla flamma Audrey Heller är också tillbaka men nu är hon gift med Chief of staff Mark Boudreau.

En piggt nytillskott är Kate Morgan som spelas av Dexters flickvän, ehh, vänta nu, nej hon heter visst Yvonne Strahovski. Hon spelar en CIA-agent som kämpar mot och med Jack.

I övrigt får vi det vanliga. "We have been compromised". "Open a socket". "Secure the perimeter" och alla de andra vanliga utropen. "Chloe, give me eyes and ears". LOL, det är som vanligt jättespännande.

Tyvärr verkar dock denna säsong var en budgetvariant. "Look and feel" av det jag ser ger mig känslan att det är på samma nivå som en av alla såpor som går dagtid. Mycket av handlingen sker också inspelad i en studio, även om det finns en del scener från London (?) med omnejd.

Manus är inte heller helt tillfredsställande. Flera av presidentens staff med Chief of Staff Boudreau i spetsen är inte så professionella eller smarta helt enkelt som man kan förvänta sig för att det ska bli helt trovärdigt. Dessutom startas handlingen om trots att säsongen är kortare än vanligt, en strategi som de kört med i alla tidgare säsonger , dvs en tråd tar slut och problemen startar om så att säga. Det hade kanske varit bättre att bara fokusera på den stora tråden i en kortad säsong?

Favoriterna i denna säsong var Jack (som vanligt) och hans serbiske kompanjon, den killen var stentuff. Chloe då undrar du nu? Jodå, hon är på plussidan såklart, men hon är inte lika asocial och konstig som hon var i de tidiga serierna och det är så att vi önskar henne så konstig som möjligt. Eller hur, va? Sedan var det lite kul att se mamma Stark som seriens "bad guy". Jag hade kanske väntat mig att någon av hennes barn till slut skulle ställt sig upp mot henne, men men... Hon har i alla fall en förmåga att hamna i blodbad, den kvinnan!

Blir det en säsong 10? Ingen aning men om det blir så kommer jag lydigt bänka mig. Give me Jack Bauer!

Betyg: 3/5