High Fidelity (2000)

Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.


Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.



Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.

Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.

Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.




Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.



Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.

Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.

Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!

Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:

Charlie:  It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous?  More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age.  They make very superficial judgements.



Tre tropes

A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.

B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)

C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...

Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".

Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...



Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.


Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.

En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...


Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.


Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.

Betyg: 5/5


Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.

Hello I Must Be Going (2012)

"I didn't tell my mother I am not gay. She loves to be so understanding about her gay son..."


På måndagen träffade jag min gode vän Plymen för två American Independents mitt på dagen. Hur kunde jag gå på film mitt på vardagen undrar du kanske nu. Det var möjligt för jag hade passande nog tagit ut lite försenad, och efterlängtad, semester precis när filmfesten gick av stapeln. Vilket sammanträffande!

Den första filmen vi såg var Hello I must be going. Min sjunde film på festen. Den korta synopsisen förtäljer att filmen handlar om Amy, en 30+-are som just har skilt sig. Under återstudsen har hon flyttat hem till mor och far i en småstad i Connecticut. Misslyckande, leda och misär tills hon träffar den mycket yngre konstnären Jeremy. Nyfunnen åtrå kan som vanligt plocka upp även den kallaste och våtaste av mänskliga kökstrasor från golvet.

Ämnet, som handen i handsken för mig. Det är min favorit helt enkelt. Dessutom har skådespelaren Todd Louiso (High  fidelity) regisserat filmen. Jag älskade en tidigare film från honom som jag och Plymen såg på filmfesten 2002 - Love Liza.

Men det fanns ett stort orosmoment. Huvudpersonen Amy spelas ju av Melanie Lynskey, dvs den kärlekskranka Rose från Two and a half men. Ni vet den där kufiska tjejen som bor på våningen under Charlie? Hon som har en crush på Charlie? Och är helt galen? Just det, den Rose.

Jag trodde inte att jag skulle kunna se henne som en annan karaktär. Men direkt i första scenen blev jag lugnad. Jag kände knappt igen henne. Var det hennes kläder? Hade hon gått ner i vikt, eller upp? Eller var det hennes skådespeleri? Japp, bra skådespeleri var svaret på frågan. Melanie Lynskey var riktigt svinbra i denna film.

Hello I must be going är en perfekt mix av svart humor och ljusnande drama. En klassisk American Independent. Jag älskade den. Vilken njutning. I efterhand känns det som att filmen var för bra för att vara så liten. Jag känner att om den saknar något så är det det nya, ett nytt grepp, eller en  ny vändning. Men icke, fast är den bra så är den bra. Right?

Amys föräldrar spelas förträffligt av Blythe Danner (Gwyneth Paltrow's mor) och John Rubinstein. Ynglingen Jeremy spelas av rådjursögde Christopher Abbott känd från TV-serien Girls och Marcy Martha May Marlene från förra året. Som vanligt i denna typ av film var alla skådespelarna mycket bra. En kul liten scen var med Amys systerdotter, vad hon nu hette. I scenen sitter flickan, typ fyra år, i mormors knä och de läser en bok tillsammans. Blythe Danner pratar på med sin viskande hesa röst och i slutet av scenen säger Blythe något extra roligt. Då tittade flickan upp och rakt in i kameran som om hon uppfattat att den vuxna skådespelerskan sagt något som var utanför manus. Det såg ut som att flickan blev chockad och kollade mot kameran för att se om det var ok med regissören. Uppenbarligen var det ok (de behöll ju scenen) och för mig gav det en liten extra krydda till en mysig scen. Eller så missuppfattade jag situationen totalt (troligast).

Jag älskade denna lilla film och inte minst med tanke på det något svagare utbudet i årets filmfest är detta en kandidat till årets filmfestfilm. Jag ger Hello I must be going fem nakendanser i månskenet av fem möjliga.

Betyg: 5/5