High Fidelity (2000)

Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.


Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.



Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.

Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.

Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.




Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.



Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.

Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.

Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!

Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:

Charlie:  It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous?  More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age.  They make very superficial judgements.



Tre tropes

A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.

B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)

C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...

Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".

Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...



Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.


Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.

En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...


Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.


Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.

Betyg: 5/5


Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.

Victoria and Abdul (2017)

Victoria and Abdul är en brittisk dramakomedi om den gamla brittiska drottningen och en indisk muslimsk man som blir kompisar. Filmen bygger på verkliga händelser som det heter men hur många delar sanning, fiction och fantasy som anrättningen innehåller kan ingen svara på. Den är i alla fall patetiskt enkelspårig och pinsamt dålig.

Lika dåligt som det är med negativa stereotyper är positiva stereotyper och fyrkantiga förenklingar, även om det görs i gott syfte. I denna film är den indiske mannen så underbar att det växer blåsippor ur öronen på honom. Allt han gör, säger, tänker och förmedlar är helt perfekt. Alla andra runt drottningen, hela det förbaskade hovet, är eländiga makthungriga assholes. Vilket kanske inte var så långt från sanningen i och för sig, men filmen gör dem platta som om de vore klistermärken på en glasruta. Trist för oss i publiken.



Jag vet inte om "kampen" att promota det mångkulturella samhället vinner på att göra så enkelspåriga och ensidiga filmer som denna. Dessutom känns mycket av det som sker i filmen galet. Att Abdul så snabbt och så fullständigt skulle bli en knähund till drottningen, kyssa hennes fötter och sjunga halleluja för att han får vara en av hennes undersåtar känns långsökt. Urk, vilken dynga.

Det hade kanske varit mer intressant att få se en film om de muslimska upproret mot britterna där borta i Indien. Det är en historisk händelse jag aldrig hört om tidigare men den omnämns i filmen.

I denna film spelas Victoria upp som en härskare som inte har en aning om vad som försiggår ute i riket, som en annan Marie Antoinette. Eller? Hur vill de framställa drottningen egentligen? I en scen spelar Victoria överraskad över att de brittiska soldaterna plundrar helgedomar på dess juveler. Jaha, var skulle annars alla juveler som fyller de brittiska slotten komma från? Kolgruvorna i The Wales? I en annan scen ställer sig Victoria upp och rabblar en lång lista av avancerad statistik och fakta om vad hon gjort och ett litet "state of the Nation". Jasså, var det inte hon som inte fattade något om vad som hände ute i riket? Detta vara bara ett exempel på tillrättalagda scener som ska passa in i ett manus vars enda syfte är att romantisera och skönmåla en exotisk kultur. Så politiskt korrekt det kan bli...

Nej, detta var inte en film för mig. Tyckte den var helt värdelös. Det enda lite lustiga var att andra Dumbledore spelade Lord Salisbury och att komikern Eddie Izzard spelade Prins Bertie (smeknamnet på Edward VII).

Jag ger Victoria & Abdul en oväntad vänskap av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att mina medresenärer fann mer att gilla i denna film:
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har premiär på svensk bio på fredag.

Philomena (2013)

Vid sidan av intressanta tankar om moral och etik kan några synnerligen allvarliga spoilers dölja sig i texten nedan. Läses på egen risk...

Philomena är en bra film med två bra skådespelarinsatser från Steve Coogan och Judi Dench (mestadels). Stephen Frears har regisserat och han har gjort ett bra hantverk. Men framför allt behandlar den ett mycket intressant ämne. Filmen innehåller ett antal mycket smärtsamma och känslosamma scener. Det är på gränsen till manipulation av åskådarens känslor men jag tycker att Frears höll sig på rätt sida mestadels.

En del filmer ska man bara ta in rent känslomässigt medan andra inbjuder till, ja till och med kräver, att åskådarna tänker lite själva. Jag sållar Philomena till den andra kategorin. Och jag har således tänkt lite.

Efter jag sett Philomena insåg jag att man kan jämföra denna film med den så hett debatterade The wolf of Wall Street. Båda är BOATS (based on a true story). Båda filmerna visar upp svinaktiga människor som begår riktigt vidriga brott, åtminstone i den ena filmen, nämligen Philomena. I The Wolf of Wall Street får vi följa Jordan och hans anhang som har en taskig människosyn och som utför marginella brott som skattefiffel, otrohet, konsumtion av droger och den tveksamma synden att mäkla dåliga aktieaffärer åt folk som vill vinna lättförtjänta pengar (och som till stor del borde få skylla sig själva). Ok, The wolf of wall Street = kass människosyn men små brott.

I Philomena får vi lära oss om en massa katolska nunnor som utfört och fortsätter att utföra extremt allvarliga brott mot en stor mängd unga tjejer och en massa helt oskyldiga barn. Som vanligt döljer sig kyrkans anhang bakom en fasad av "godhet", kyrkan gör anspråk på att ha en god människosynd (samtidigt som den fördömer och pekar med pekpinnar åt alla möjliga håll). I Philomena visas alltså mycket hemskare brott upp som begås av människor som av stora delar av samhället anses som "goda". Det brott nunnorna begår mot tjejerna är extra allvarligt eftersom de, nunnorna/kyrkan, tagit på sig ansvaret för dem. Nunnorna och den institution de representerar ska står för dessa människors trygghet och värde. Istället anser dessa nunnor sig stå över tjejerna på ett moraliskt plan och använder dem som slavar, låter dem dö genom att inte ge dem läkarvård vid födslarna och till råga på allt säljer de deras barn. Helt barbariskt. Summering, Philomena = "god" människosyn men grava och livsförstörande brott.

Det är intressant att det klankas ner på The wolf of Wall Street, men Philomena får allmänna hyllningar. Detta är intressant att analysera. Antingen klankar man ner på en film för att den visar upp vedervärdiga människor och då ska man klanka ner på Philomena mer än The Wolf of Wall Street! Men icke.

Eller så ser man filmerna som bra trots att det finns vedervärdiga personer i dem. Personligen tycker jag att The Wolf of Wall Street är överlägsen Philomena då det gäller filmiskt värde, men mer om det nedan. En stor skillnad dem emellan som antagligen är det största skälet till att dessa filmer mottas så olika är givetvis att i den ena filmen är det huvudpersonen som är ett svin och i andra filmen är det antagonisterna som är svin. Personligen hoppas jag att vi som publik ska klara av att hantera båda fallen.

Nåväl, det var det om jämförelse med The Wolf. I The Wolf såg jag scener, dialog, skådespeleri och en hejdlöshet som jag knappt har sett på bio förr. Hur står sig Philomena som film då?

Philomena är ett "helt normalt drama". Jag kan inte säga att jag såg något i filmen som jag inte sett förut. Den lever på kärnhistorien och skådespelarna. Och den viktigaste är givetvis huvudkaraktären Philomena. Men tyvärr är inte allt fridens liljor här. Hon skaver och är ojämn. Det är inget problem att hon är en enkel kvinna med enkla önskemål. Hon framställs som enkel och ibland klok. Konsistent och bra (än så länge).

Men i en del scener framställs hon som korkad. Hon har arbetat som sjuksköterska hela sitt liv och ändå framställs hon nästan som om hon vore på gränsen till förståndshandikappad i vissa scener. Jag har svårt att tro att hon skulle klarat jobbet (och utbildningen) som sjuksköterska som hon beskrivs i vissa scener. Detta var en naggande känsla jag hade under hela filmen men jag kan inte dra några exakta scener som "bevis". Jag vet inte om det är fel i manus, hos regissören eller med Judi Dench's rolltolkning.

Kan det ha varit Judi Dench's rolltolkning? I vissa scener hade jag svårt att inte se henne som M från Bondfilmerna. Jag påmindes om M vid flera tillfällen. Det var i de scener där Philomena spelades upp som en vis och stark människa. Men i andra scener var det inget problem att glömma M. Det var i de scenerna då det verkade som att Philomena var född i farstun. Medvetet otydligt? Eller bara inte så bra genomfört? Philomena blev en otydlig karaktär för mig, "all over the place" som de säger...

Steve Coogan var mycket bra då han spelade sin Martin Sixsmith med små medel, inget överspel här inte vilket var välkommet. Jag delade också Martins vrede över den oförrätt som Philomena utsatts för. Steve Coogan kände tydligen samma sak då han till stor del står bakom denna film som initiativtagare och filmens producent.

Jag hade tänkt se filmen på filmfestivalen och jag hade till och med en biljett som jag aldrig använde. Nu såg jag istället filmen i tisdags med filmspanarvännen Movies-Noir. Filmen visades på en av de små salongerna på Saga. Biografen var fullpackad av mestadels pensionärer. Filmen är ju rosamärkt hos SF! Några tanter på raden bakom oss satt och babblade under flera scener i filmen. Speciellt ett babbel kommer jag ihåg då en tant undrade vilken bilmodell som syntes på duken (!) och alla hennes väninnor var tvungna att ropa ut sina gissningar. Oklart om någon av dem gissade rätt. Kacklet dog ut efter en minut (vilket är en lång tid när man sitter i en biograf).

Tyvärr var det så trångt mellan raderna att den långa killen framför mig var tvungen att böja sig helt framåt lite då och då för att inte få krupp och vid dessa tillfällen såg jag bara hans stora skalle plus kanterna av filmduken. Heja film på bio!

Den okända killen till höger om mig gjorde en massa konstiga ljud precis för filmen. Just efter han och hans flickvän satt sig ner lät han ljuda högljudda suckar och ett högt utdraget ljud som från en fabriksvissla. Jag anade oråd men han höll sig i skinnet under filmen. Under hotellfrukostsscenen satt han dock och grät ganska ljudligt. Grät en skvätt gjorde vi nog alla vid den scenen men vi lyckades nog hålla ner ljudnivån lite olika bra.

Vad har då filmen för budskap? Att det är stort att förlåta? Är man en bra människa då? Eller är man så nedtryckt i skorna av "systemet" att man inte ställer större krav? Betyder det inte helt enkelt att "de" har lyckats med "anpassningen"? Mycket intressanta frågor.

Jag fann Philomena ganska otillfredsställande. Jag hade läst om filmen att den kritiserats som fientlig mot religion, medan dess försvarare hävdade att den skulle vara balanserad. Njae, var den det? Var den balanserad? Jag såg inget förmildrande över kyrkans beteende (som dessutom fortsatte sitt övergrepp decennium efter decennium). Mycket grumligt. Jag hoppas verkligen att målet med filmen inte vara att släta över brotten. Nej, den enda som var förmildrande över nunnornas beteende var Philomena själv, och om något skulle jag hellre sett att hon tydligare tog avstånd från sina bödlar.

The Wolf of Wall Street ställer frågor om moral, etik, människosyn och brott och straff. Men Scorsese ger inga direkta svar. Åskådaren tvingas att se filmen och tänka själv. Det är i det formatet satiren fungerar som bäst.

Frears och folket bakom Philomena gör inte alls på detta sätt. De ställer lika intressanta frågor om moral, etik och rätten att styra och förstöra människors liv. Men sedan kommer den stora skillnaden filmerna emellan. De ger en hel del svar om rätt och fel i denna film. Det onda slätas över och den enda personen som reagerar rimligt anklagas nästan för att vara trångsynt. Nej, i denna film hade jag hellre sett ett tydligare ställningstagande. Philomena är inte en svart satir. Detta är ett ärligt rakt drama där det du ser är det du får. Man behöver inte skrapa under ytan för att lösa "gåtan" Philomena. Tyvärr låter de djävlarna komma undan.

Precis som att jag hade problem med att man ignorerade faktiska händelser under andra halvan av dokumentären Searching for Sugarman, tycker jag att man tonar ner brottet i slutet av Philomena (filmen) och väljer istället att lyfta upp Philomenas (karaktärens) förlåtelse och sedan trycka på med filmmaskineriets alla trix för att sälja in att hon gör rätt. Det är manipulation av åskådarens känslor och det är ett tillrättaläggande som jag reagerar negativt på.

Men som slutsats intressant och mestadels mycket bra. Jag ger Philomena tre olyckliga barndomar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5 

Jag såg filmen med Movies-Noir. Blev han lika förbryllad av avsaknaden av ställningstagande tro? Kolla här.

PS, jag satt länge och undrade var jag kände igen Martins editor Sally Mitchell från, och till slut kom jag på att det var ju mamma Stark från Västerås!