fredag 13 december 2013

The Maltese Falcon (1941)


Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.


Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Duke är också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.


I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.


Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?

7 kommentarer:

  1. Ja, du hintade att denna inte riktigt gick hem hos dig när vi träffades senast så jag är inte överraskad. Däremot är det synd att du inte uppskattade den som jag gjorde. Sen vad det har att göra med är en annan fråga. Film-Noir går inte hem hos alla, och jag kan inte säga att du ska analysera den på ett annat sätt eller tycka annorlunda.

    Bogart har växt i mina ögon efter att ha varit lite småjobbig i de första filmerna jag såg med honom (där en av dem var denna). Nu uppskattar jag honom klart mer, även om han fortfarande inte är en favorit.

    Vad gäller skådespeleriet tror jag helt enkelt hans karaktär ska vara sådan. Det är hans stil och han är t.ex. väldigt aggresiv och kaxig mot polisen och även några av skurkarna. Han har ett övertag där. Men mot Mary Astors karaktär är han nästan förälskad, även om jag tror han mer "spelar med". Svårt det där, men jag tror det är så han blivit tillsagd att spela rollen och det funkar för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, mitt sökande efter film noir som jag verkligen gillar fortsätter. Och Bogart är varnad. Någon eller några fler filmer där jag inte gillar honom så åker han ut! ;-)

      Radera
  2. Intressant att den inte föll dig på läppen. Jag tyckte ganska lika men tycker ändå Bogie funkar. Men som helhet var det inget vidare och Astors femme fatale var inte speciellt spännande.

    Vilka andra noirs har du sett? Jag körde ju ett noir-tema för nåt år sen på bloggen då jag såg 31 noir-filmer. Några dåliga, halvdåliga, halvbra, bra och ett fåtal som var toppfilmer. Den nästa sista filmen jag såg var... haha wait for it... Riddarfalken från Malta. Jag hade alltså redan skrivit om den på bloggen. Minnet är bra men kort. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Av äldre film noir har jag bara sett denna, Double indemnity (3/5) och Out of the past (3/5).

      31 noiriga filmer. Impressive, most impressive. Ok, hade du samma åsikt om den i den förra texten?

      Radera
    2. Haha, ja, jag hade samma åsikt eftersom det var samma text! :)

      Radera
  3. Hade det här varit på 1800-talet hade jag nog slagit dig med en silkesvante och utmanat dig till en duell :)

    Det här är nog min favorit i genren, den uppnår den mysiga känslan i Noirgenren till perfektion, och Bogart är dåtidens coolaste skådespelare. Första gången jag såg en film med Bogart blev jag överraskad över rösten, som inte kändes så macho jämfört med hans on-screen presence. Nu kan jag inte tänka mig honom utan den, han gör rösten cool, på något sätt ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag skulle anta utmaningen med en stel överläpp! :)

      Hehe, ja om du läser vidare bland bloggarna kommer du snart bli varse att smaken är som baken, delad. Jag är inget fan av Bogart. Har aldrig blivit hänförd av honom. Det bara är så. Däremot har jag funnit flera film noir som jag gillat skarpt så det är inte endast genrens fel...

      Kul att du gillar honom så mycket i alla fall! :-)

      Radera