Film Noir-podden: The Big Sleep vs The Blue Dahlia

Välkomna till det sjunde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Idag bjuder vi på en av de största klassikerna inom classic film noir - The Big Sleep med Bogart och Bacall, samt den välkända men kanske lite mindre hyllade The Blue Dahlia med Lake och Ladd.

The Big Sleep är regisserad av Howard Hawks, en favorit, medan The Blue Dahlia är regisserad av George Marshall.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi fortfarande förförs av Bogarts och Bacalls härliga personkemi som lyser igenom den vita duken.  

Mycket nöje.

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

Sabrina (1954)

1953 kom Roman holiday ut och den bedårande Audrey Hepburn blev en stjärna över en natt. Jag blev helt betuttad i henne när jag såg filmen för första gången för snart 20 år sedan. Audrey dyker också upp i dagens film Sabrina av mästaren Billy Wilder. Filmen kom ut bara ett år efter Roman holiday. Skulle Audrey göra mig lika knäsvag med denna film?

Nja, detta är inte lika bra som Roman holiday kan jag direkt avslöja. Filmen är som i tre faser. de första 45 minuterna är närmast sövande och tråkiga. Humorn är fånig och de romantiska inslagen är barnsliga och banala. Sen kommer en fas där jag blev helt klart mer intresserad och där Audreys charm firar stora triumfer. Men det är den sista delen som är bäst, då Audrey får spela mer mot Bogart än Holden. Då känns romantiken mera på allvar och humorn är lyckligtvis starkt nedtonad. Jag blev helt upprymd av filmens sista del, den är verkligen stark! det är härligt när det händer. Samtidigt var filmen lite för svag under fösta halvan för att filmen skulle kännas helgjuten.

Bogart spelar den strame brodern och William Holden den sprallige playbojen och jag underhålls med av den senare men tycker nog att Bogart var överraskande bra. Betänk att jag aldrig varit ett stort fan av den buttre lille gubben. Audrey är för härlig. Tyvärr verkar Wilder inte riktigt få fram hennes styrkor under större delen av filmen, varför vet jag icke. Men i vissa scener och i viss dialog lyser det igenom. Dialogen är för övrigt fräsch och ofta lite överraskande. Sånt gillar jag.

Allra första scenen spelade mig spratt. först ser det ut som att den åldrande chauffören Fairchild har en ung flicka med sig där han tvättar bilen, men sedan när de zoomar in ser man att det är Audrey och hon ser ut som äldre tonåren. Hon var 25 när filmen hade premiär. Senare när hon kommer tillbaka från Paris ser hon mer eller mindre identisk ut men ändå kan ingen av det fina folket på gården känna igen henne. Lite udda, inte helt realistiskt, men det ska såklart påvisa avståndet mellan herrskapet och tjänarna.

Det var kul att se Sabrina, mest för Audreys skull men också lite för de uppskurna manliga skinkornas.

Betyg: 3+/5 

To Have and Have Not (1944)

Jag gillar verkligen Howard Hawks filmer men tyvärr har flera av de jag nu sett inför 52 Directors inte kommit upp i den nivå som jag vant mig vid från honom. To have and have not har Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna. Detta var den första av fyra filmer de spelade i mot varandra. Det är meta men av intresse då de gifte sig med varandra året efter denna film. Bacall var tjugo då hon spelade in denna film, Bogart 45 år.

Jag är inte ett stort fan av Bogart, jag har aldrig förstått vad som är grejen med honom. Det är kanske lite konstigt men jag finner honom alltid ganska tråkig och närmast oförarglig. Detta trots att han har varit med i ett antal bra filmer där Casablanca och The big sleep sticker ut. Bacall är också mycket riktigt den klart mest intressanta karaktären i To have and have not.

På tal om Casablanca så är denna film en "poor man's" Casablanca. Det är som en rip off av Michael Curtiz' film från 1942. Howard Hawks var kanske en regissör som tog kända förlagor och gjorde egna versioner av dem? Hans mästerverk Rio Bravo (1959) ska ju till exempel enligt "the internets" vara ett svar och reaktion på Fred Zinnemanns High Noon (1952).

To have and have not bygger på en roman av Hemingway. Den utspelas under andra världskriget på den franska ön Martinique i Västindien. Bogart spelar en avmätt amerikansk kapten på en fiskebåt som försöker hålla sig utanför den lilla konflikten. Med sig på båten har han en försupen bifigur som spelas av Walter Brennan, som senare dök upp som den försupen bifiguren Stumpy i Rio Bravo. Samtidigt som den franska motståndsrörelsen behöver hjälp av Bogey dyker en förförisk ung dam upp och rör upp känslor. Ta-da, Lauren Bacall!

Finns det någon nerv mellan Bogart och Bacall? Kanske, ser den inte speciellt tydligt. I handlingen händer det nästan ingenting, sen åker de båt, Bacall sjunger en sång med pianisten och så är det slut. Ganska bra gjort, inte tråkigt, men långt ifrån spännande. Helt ok skådespelarinsatser, men långt från upprymmande. Mellanmjölk.

Betyg: 2/5

The Enforcer (1951)

Carl bjöd in till fika och efterföljande film på Cinemateket. Överraskande nog hade Carl också inviterat Johan vilket var mycket trevligt. Efter en långfika med kaffe i apmuggen och en saftig ugglekaka bar det av mot Filmhuset. Väl på plats stötte vi på Fredrik som är hemmastadd i miljön. Han gled in i biografen utan ytterkläder och med ett stort leende på läpparna. Vi slog oss ner i salongens läderfåtöljer och kastades rakt in i femtiotalet och en polisutredning av en liga som specialiserat sig på lönnmord.

Humphrey Bogart spelar den tuffe åklagaren som också agerar som en "police inspector". Bogarts Dustrict Attorney Freeman har ett huvudvittne som bara behöver hållas vid liv tills nästa morgon då rättegången mot the big bad ska inledas. När vittnet faller ner är goda råd dyra. Freeman kommer dock på sig att förnimmas att han kanske fått en viktig ledtråd i ett tidigare förhör med någon i utredningen. Därefter får vi genom flash backs följa utredningen i flera steg. Ibland får vi till och med flash backs inom flash backs som om detta vore en förlaga till filmer som Inception (där det är drömmar inom drömmar). Vi vet att de lekte med minst tre tidsperspektiv, kanske fyra till och med.

Bogart spelar väl alltid samma karaktär? Här är han den karakätren igen i alla fall. Tuff men ändå lugn och streetsmart. Han har en tydlig stil men jag vet inte om han  är speciellt karismatisk egentligen. Jag är inte ett die hard fan av honom även om jag inte tycker illa om honom.

Efter filmens slut stannade vi en stund med Fredrik och diskuterade filmen. Vi undrade om detta var en film noir och var var the femme fatale i så fall? Fredrik menade att filmen kom ut mitt i film noir-perioden och det räcker kanske. Annars fanns fler tydliga tcken från genren som ivrigt användande av skuggor, snyggt i dessa gamla svartvita filmer, användanden av flash backs samt att flera av karaktärerna i filmen lider av svår paranoia titt som tätt.

Som helhet var filmen ganska bra, medan filmvisningen var toppen.

Jag ger The enforcer tre blå ögon av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Big Sleep (1946)

The big sleep är en av de mest klassiska film noir och som sådan är det såklart kul att se den. Den är också känd som en av de filmer där kärleksparet Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade mot varandra. Mitt förhållande med film noir är komplext och snårigt... Ok, så blev då denna en av de film noir som jag älskar eller blev det en av dem jag inte alls förstår mig på? Någonstans mitt emellan skulle jag säga. Den tilltalade min hjärna mer än min mage efter första titten.

Detta är kanske en film som bör ses många gånger om för att till fullo uppskattas. Både Carl och Jennifer menar det i alla fall, och att man med fördel kan se om The big Lebowski mellan tittarna. Coens "film noir"-pastisch är också en goof på The big sleep.

The big sleep bygger på en roman av Raymond Chandler och dess story lika invecklad som en John Le Carré-roman. Jag tror att jag såg den "vanliga" omklippta versionen från 1946 även om min dvd var 109 minuter och varken 114 (bioversionen) eller 116 minuter (pre-release) som de två versionerna ska vara. Det kan tyckas att de två versionerna inte skiljer sig så mycket då deras löptid endast skiljer sig med två minuter men tydligen är det cirka 20 minuter som skiljer, saker som tagits bort och ersatts i bioversionen.

Filmbolaget gjorde två stora förändringar i det som blev bioversionen. För det första ville man ha mer av samspelet och personkemin mellan Bogart och Bacall på bekostnad av Martha Vickers lillasyster Carmen. Det tycker jag är riktigt trist då jag fann Carmen som den överlägset mest intressanta karaktären och skådespelaren i filmen. Carmen har tydligen en ännu större och mer skandalös roll i boken. Filmen kom ju fram under förbudstiden och Howard Hawks censurerade sig själv hårt på flera punkter för att passera de regler som Hollywood hade på sig på den tiden.

I Roger Ebert lysande text om filmen antyder han varför filmbolaget ville klippa om filmen... And Chandler later wrote to his publisher, "The girl who played the nymphy sister (Martha Vickers) was so good she shattered Miss Bacall completely. So they cut the picture in such a way that all her best scenes were left out except one. The result made nonsense and Howard Hawks threatened to sue... After long argument, as I hear it, he went back and did a lot of re-shooting."

Hmm, det känns som att jag skulle vilja se pre-release versionen!

Den andra stora skillnaden är att Bogarts Marlowe ger en längre scen med exposition där kriminalfallet förklaras för en förväntat förvirrad publik. Trots denna addition är filmen grumlig.

För mig var Carmen höjdpunkten men när jag läser om filmen på interwebben hyllas framför allt Bogarts och Bacalls personkemi och relation. Jag fann den inte så het utan bitvis ganska trist till och med. Dumma mig! Bogart kommer nog aldrig bli en av mina favoriter. Bacall har potential, hon var extremt ung när hon gjorde denna film, men jag har inte sett henne i några filmer förutom denna tror jag. Scenen som Jojjenito lyfter upp när Bacall vill klia sig på knät var en riktigt bra scen. En annan scen jag kommer att tänka på var i bilen på väg hem från ett farligt ställe där Bacall inte vet eller kan bestämma sig för hur mycket hon kan berätta för Marlowe (Bogart).

Hur faller filmen i smaken då det gäller dess film noirighet då? Jo, men den funkar bra. Den är verkligen rörig som attans och jag kan inte säga att jag hänger med i alla turerna. Vem dödade vem med vilket vapen och i vilket rum? De flesta frågorna kvarstår när filmen tagit slut. Enligt legenden såg Howard Hawks filmens framgångar som ett bevis på att publiken inte behöver förstå handlingen bara de får ett hett kärlekspar på duken, hårda repliker och härlig action. Något sådant... Fritt taget ur minnet. Jag köper att vissa filmer kan leva på magnetiska skådespelare med en grym personkemi och en i övrigt skön stämning. Men ofta kan faktiskt handlingen, speciellt då det handlar om en mysteriefilm och "vem gjorde det?"-plot, vara av betydelse!

Nåväl, det finns mycket att säga om denna film. Den är spännande på ett intellektuellt plan och den känns modern om man tänker på teman och karaktärer. Miljö, kläder och bilar är givetvis mycket daterade till 40-talet. Jag lägger speciellt märke till Bogarts lilla gulliga bil.

Jag får väl ta och göra som Carl och Jennifer föreslår och se om filmen några gånger. Den kanske kommer växa till en fullt utblommad favorit. Tills vidare nöjer jag mig med att ge den en "japp, rekommenderas!". Jag ger den tre bångstyriga döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Maltese Falcon (1941)

Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.

Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Duke är också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.

I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.

Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?