Clive Candy: War starts at midnight!
Som sista film slängde jag in en film som i tidningen The New Yorker omnämnts med "may be the greatest English film ever made, not least because it looks so closely at the incurable condition of being English". Jag hörde om den för första gången då killarna i Filmspotting körde ett filmmarathon på den brittiska duon Powell-Pressburgers filmer. Jag ville redan då se filmen. Inför 40-talet kom den på tal som ett alternativ till gemensam film men Movies-Noir var inte så sugen och med en längd om cirka två timmar och fyrtiofem minuter vill man ju vara lite sugen i alla fall så den blev inte utvald. Till råga på allt höll den på att ramla ut ur min lista men den kom med i sista sekunden.
Åh, vad jag är glad att jag hann med att se denna film. Den är makalös och jag är helt fascinerad över den fortfarande. Den är lång men samtidigt lätt att se, fjäderlätt. Powell och Pressburger visar upp ett lekfullt filmskapande som jag närmast kan jämföra med Quentin Tarantinos bland nutidens filmmakare. Men de två parterna väljer olika medel att måla upp sina historier med, Tarantino med dialogen och våldet, Powell-Pressburger med karaktärer, romantik, humor och en fantastisk Technicolor.
 |
| Det svenska inslaget |
 |
| Duellscenen, en av filmens höjdpunkter |
Filmen inleds med avslutningsscenen vilket vi ibland ser i filmer. Denna gång görs detta mycket snyggt. När du ser scenen för andra gången i slutet av filmen ses den ur ett annat perspektiv. Och lika engagerad du var för den ena sidan när du ser scenen för första gången, är du för den andra sidan när du ser scenen för andra gången. Briljant.
 |
| De tre vännerna; Theo, Johnny och Candy |
Filmen är lång men låt det inte avskräcka er. Detta är en perfekt matinéfilm. Den utspelas under två världskrig men den är inte en krigsfilm. Den är så mycket mer, den är humoristisk, romantisk (som tusan), dramatisk, brittisk (som tusan), fantastisk, balanserad och en jädrans bra satir. Precis som med
A matter of life and death är filmen så annorlunda jämfört med vad man är van att se att det tar ett tag innan man kommer in i filmens värld och börjar uppskatta den. Men det är så väl värt det.
Jag ger
The life and death of Colonel Blimp fyra önskningar om att aldrig bli gammal av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Aj då, det verkar som det var en miss att hoppa denna. Jag kände inte för den så mycket p.g.a. dess längd, men även för att jag inte varit så tagen av Pressburger/Powell tidigare. Ser ut att vara en åtminstone sevärd film så det känns tungt att ha missat den. Å andra sidan vet jag nu att den är värd en titt när det är dags att plocka fram en P/P film ;)
SvaraRaderaJa det var lite synd kanske, men om man lärt sig en sak av detta projekt är det att det är väldigt svårt att förutse vilka filmen man själv, eller någon annan, kommer gilla av dessa gamla godingar. Med moderna filmer är det enklare. "Bruce Willis, action" - jag gillar. Enkelt som en plätt... :-)
RaderaTackar för tips. Har jag klarat av tre timmar Indisk pekoral torde denna slinka ned lätt :)
SvaraRaderaIndiskt pekoral? Ehh, var kom den in från? Har jag missat någon rolig revy hos dig? Men vassego, slit tipset med hälsan! Inga garantier men en stark indikation att du kanske skulle gilla den... :-)
Radera