Waldo Lydecker: My dear, either you were born on a extremely rustic community, where good manners are unknown, or you suffer from a common feminine delusion that the mere fact of being a woman exempts you from the rules of civilized conduct.
Japp, en mycket fascinerande film. Jag gillade detta skarpt. Laura är på ett sätt en enkel film. Polisman utreder ett mord på en kvinna. Ett mysterium. Hur gick det till? Vem är den skyldige? Alla och ingen är misstänkta i god Hercule Poirot stil.
Samtidigt har filmen väldigt intressanta karaktärer och en både gäckande och vederkvickande dialog. Dana Andrews spelar polisen Detective Lieutenant Mark McPherson. Han ser ut som en ung James Bond, dvs som en ung Sean Connery. Han är en tuffing. Laura själv spelas av Gene Tierney, en ung skönhet som var okänd för mig. Laura är en otypisk femme fatale men till skillnad mot flera av hennes medsystrar har hon inte en ond agenda. Men då alla män blir huvudlöst förälskade i henne utgör hon ett lika stort hot mot dem som om hon ville dem illa paradoxalt nog. Jag tycker att Gene gör rollen bra och visst ser hon bra ut, men jag blev inte lika förälskad i henne som jag blivit i vissa andra kvinnliga skådespelerskor på den vita duken. Men det är ingen tvekan om att jag kan förstå mig på henne dragningskraft. Jag tror till och med att jag träffat kvinnor som hon. De har det där magiska som ingen kan motstå. Förutom andra av hon-könet då...
De två huvudsakliga konkurrenterna om Lauras gunst är den äldre, elegante och intellektuelle Waldo Lydecker (en mycket bra Clifton Webb), celeber journalist i New York City, samt den något hafsiga men snygge playboyen Shelby Carpenter (spelad av Vincent Price). Shelby är i sin tur hett eftertraktad av den äldre rika damen Ann Treadwell (Judith Anderson). Klassiskt kvadrupeldrama. Med en twist.
Det första jag slås av är känslan i filmen, den noiriga känslan som understöds av Waldos berättarröst. Det svartvita fotot är ganska avrundat men det ger filmen visuellt en skön känsla. Senare i filmen kommer det obligatoriska illavarslande regnet.
Det andra jag slås av är den vassa dialogen levererad av Waldo Lydecker. Vilken skön och frispråkig karaktär. På ett sätt en vidrig person, men jag fullkomligt älskade honom i denna film. Väldigt fräscht att han var så absurt ohövlig mot allt och alla, speciellt den stackars Shelby. Men med viss rätta. Filmen startar inte som en kärleksdrama men den rör sig snart i den riktningen.
I en film som denna är kanske inte handlingen det viktigaste? Karaktärer, dialogen och stämningen, gör filmen. eller hur? Kanske, men i detta fall adderas till filmen en handling som jag inte blev klok på. Jag var faktiskt helt inne i storyn ända till det bittra slutet. Som den novis inom film noir jag är kunde jag inte heller avkoda vändningar eller "film noir tropes" som jag kanske borde. Jag blev helt enkelt underhållen från från första till sista filmrutan. Mycket bra.
Jag ger Laura fyra historiska kärlekspar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
PS, lägger märke till att den manliga skådespelaren har ett kvinnonamn (Dana) och den kvinnliga skådespelerskan har ett mansnamn (Gene)?
Movies-Noir bjuder på något mycket spännande idag, och Ingrid Bergman!
Mycket trevligt att du äntligen föll för en film-noir. Gillade denna starkt när jag såg den första gången (tror det var på bio). Såg om den för ett tag sen och tyckte fortfarande om den (en fyra). Håller med om att Clifton Webb spelar den skönaste karaktären. Han ger verkligen filmen humor och det är aldrig fel. Många av de bästa i noir-genren har de där kvicka replikerna och åtminstone en skön karaktär som sticker ut.
SvaraRaderaGene Tierney gillar jag mycket, väldigt vacker (sett henne i flera filmer så minns inte var jag gillar henne mest). Hon och Dana spelade i flera filmer tillsammans för övrigt. Första gången jag såg en film med dem trodde jag han var Gene och hon Dana ;)
Finns mycket att gilla i denna och andra bra noir-filmer.
Så här skrev jag om Laura.
Det finns verkligen en hel del att gilla i denna film. Den fascinerade mig på ett sätt som andra film noir inte kunnat göra. Den kändes annorlunda. Att karaktärerna var så bra är nog en stor anledning till detta.
RaderaIt's lavish but I call it home.
SvaraRaderaI första halvan av filmen blir McPherson förälskad (eller besatt) av det lik vars mördare han söker. Sen somnar han framför hennes porträtt. Är andra hälften av filmen dröm eller verklighet? Laura är på sätt och vis en föregångare till Vertigo. (Om du vill se mer Clifton Webb rekommenderar jag The Dark Corner (Henry Hathaway, 1946).)
Du skrev "Som den novis inom film noir jag är kunde jag inte heller avkoda vändningar eller "film noir tropes" som jag kanske borde." Det är inte så viktigt egentligen för Preminger var trots allt inte medveten om att man flera decennier senare skulle prata om Laura som film noir. Begreppet så som det används idag fanns ju inte då utan började främst användas på 70-talet en efterhandskonstruktion. Om man överhuvudtaget sa "film noir" 1944 syftade man på fransk 30-tals film med Jean Gabin.
Hahaha, det är förstås Lydecker som säger den repliken va? Underbar karaktär och störtskön dialog.
RaderaMycket intressant teori. Som sagt jag är inte speciellt väl påläst på dessa äldre filmer, men en sådan extra krydda på filmen, "var det dröm eller verklighet", gör den bara ännu mer fascinerande.
Javisst, i början när McPherson hälsar på.
RaderaBehöver väl inte nämnas att David Lynch gillar Laura också... :)
RaderaJo, tack för länken förresten!
SvaraRaderaDon't mention it, old fellow!
RaderaAh, äntligen överens! ;)
SvaraRaderaHelt fantastisk film som jag kan se om och om igen! Är nog den gamla kärleken till den här som får mig att fortsätta se fler noir-filmer, fastän jag vet att de aldrig kommer vara lika bra som Laura...
Fotot måste nämnas också, är ju så otroligt fint. För den som påstås sig ogilla svartvitt är det här en bra inkörsport, hehe. :)
Fantastisk film! Det håller jag med om. Men inte så ovanligt att vi står på samma sida. Har hänt förr, tex Frances Ha:
Raderahttp://fripp21.blogspot.se/2013/09/frances-ha-2013.html
Hehe, nä, inte så ovanligt, jag tänkte mest angående nior-rullarna. :)
RaderaAhh, du tänkte så. Jag har så förtvivlat svårt för dem så det är kanske inte så konstigt ändå då...
RaderaNä, men sedan kommer du komma till 70-talet, och se om (eller se?) Chinatown, och så kommer du börja se deras charm. Vad är det med dessa ensamma, bittra människor i hatt? Och vad är det med dessa mörka, skuggiga nätter som får en att ändå uppskatta denna ruttna värld som de skildrar så ledsamt men ändå vackert? ;)
RaderaMåste bara hoppa in här och säga att jag är helt med dig, Gustav. Film-noir är en favoritgenre och Laura blev jag förtjust i när jag såg den första gången. Inte lika bra andra gången, men fortfarande en fyra. Finns dock många andra i genren jag gillat lika mycket eller mer. Alla är långt ifrån strålande, men det är sällan jag blir besviken och oftast vill jag se fler.
RaderaBra att ni två möts i det noiriga rummet i alla fall. Själv är jag inte en troende än. Och ja, jag har sett Chinatown och blev underväldigad. Ledsen, grabbar. Men jag gillade ju Laura och Gilda, så bättre med lite än inget, n'est pas?
RaderaHehe, ja, med det bloggnamnet vore det synd och skam om du inte gillade genren, mr Movies Noir. :D
RaderaOch jo, klart bättre med lite än inget. Var och en blir salig på sin sak, men imponerande att du tagit dig genom så pass många noir-rullar ändå! :)
Tack!
RaderaSå många att en kanske till och med tar sig in på Tema Tåg-listan! Jo, så får det bli. Vi hörs på onsdag.