söndag 29 december 2013

Ladri Di Biciclette (1948)











Är man en ond människa för att man inte gillar en film som handlar om fattiga människors missöde? Jag kan ju sympatisera med dem och känna empati, men för att jag ska älska en spelfilm måste alla de vanliga delarna funka (manus, skådespeleri osv).

Är man en ond människa för att man inte gillar en film som anses vara en klassiker? Den italienska neo-realistiska Ladri di biciclette (Bicycle thieves) är en klassiker som jag ville se mest för att utforska om den var så tråkig som den verkade. Den store Frans gick dock i godo för filmen så mina förväntningar ökade lite. Vad jag då inte tog med i beräkningen är att Fransen är en cykelfantast ut i fingerspetsarna. Och vad kan vara värre än att stjäla en annan mans cykel? Frans är också väl förtrogen med det italienska samhället och han fann nog miljöerna denna film utspelas i förförande. Kan det också vara så att de som hyllar denna film romantiserar ett enkelt liv under knapra förhållanden, livet som levs av "riktiga" människor?


Filmen handlar om en fattig familj i Rom under efterkrigstiden. Mannen Antonio är arbetslös men han får helt plötsligt en chans, ett jobb som planschuppklistrare. Det enda redskap han måste stå för själv är hans cykel. Under första dagen på jobbet stjäl en liga hans cykel och det ljusa hoppfulla byts mot mörker och desperation. Den enda planschen han hann klistra upp var på Rita Hayworth (passande nog, henne mötte vi häromdan i Decennier). Under resten av filmen går Antonio och sonen Bruno omkring i Rom på jakt efter cykeln och tjuven.


Skådespelarna är helt ok. Dialogen är bisarrt menlös. Dessutom la jag märke till att stora delar av filmen påminde om en stumfilm, scenerna var uppbyggda på liknande sätt. Jag gillar stumfilm, inte minst efter att ha sett ett antal bra sådana i detta projekt, så det är inget problem. Kanske hade denna film också blivit bättre om den varit en stumfilm? Antonios strävan efter att kunna försörja sin familj hade förmedlats lika tydligt. Sonens desperata blick och fruns förhoppningar hade också kommit fram lika bra om inte bättre.


Jag blir "nästan" provocerad över hur hela filmens syfte blir att visa hur eländigt de har det. För mig ger detta väldigt lite. Otroligt tråkig och seg film. Jag hade hoppats på starka, nyanserade, känslor och fascinerande människoöden, men filmen misslyckas kapitalt med det. Om man vill se en bra film om fattigdom men där fulla människoporträtt målas och där man kan känna något för huvudpersonerna, se då hellre Jim Sheridan's In America.

Detta är en film för finsmakaren eller den pretentiöse filmsnobben (välj själva hur ni vill benämna dem). Jag var på väg att ge Bicycle thieves det lägsta betyget tills jag såg det magnifika slutet av filmen. Men med ett sådant slut kan jag absolut inte ge filmen en etta. Det får bli en tvåa, men jag hade fan inte en kul stund framför duken med denna film...


Jag ger Bicycle thieves två oförlåtliga brott av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Movies-Noir avslutar 40-talet idag med en film-noir med Kirkan och Burtan.

16 kommentarer:

  1. Huh, där ser man. Jag har bara sett filmen en gång men då gillade jag den (du får själv välja min benämning ;). Men eftersom det var rätt länge sedan kan ju sådant förstås ha förändrats, vill dock minnas att jag blev rätt engagerad i mannens öde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gillade du den då skulle du säkert gilla den nu också. Du är ju förstås också en god människa! :-)

      Radera
    2. Jamen visst. Beror nog mest på ihärdigt pepparkaksätande :)

      Radera
    3. Och då blir man både stark och snäll... :)

      Radera
  2. Jag såg den också för länge sen, men likt dig Henke så fann jag den mest trist och inte särskilt bra. Kunde inte se storheten i den, även om den hade någon poäng. Den italienska neo-realismen var väldigt ojämn av det jag sett...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är väl ena vresiga typer som vill bli underhållna av film. Rapport kan man ju se på SvT...

      Radera
  3. Mitt svar på din första fråga är "ja". Mitt svar på din andra fråga är "nej". Och jag vet att du vet att det är mina svar just för att jag inte har några problem med att såga klassiker _och_ att jag älskar Cykeltjuven. Jag är trots detta varken finsmakare, överdrivet pretentiös eller cykelfantast. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår, jag är en ond människa. Attans!

      Radera
  4. Jag älskar Cykeltjuven och den som bara tittar på nyheterna kommer aldrig få se en sån berättelse.

    Men sedan är ju smaken som baken och givetvis beror också en del av klassikerstämpeln på hur nyskapande filmen var då, när den kom. Dock tycker jag fortfarande den kan utgöra ett fint avbrott när man känner att man matats med för mycket nonsenfilmer. :)

    Om du någonsin vill se mer av De Sica så tycker jag själv att Umberto D är (ännu) bättre. Kanske lättare att engagera sig i också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Umberto D. Vem vet den kanske kommer med någon gång...

      Sen är filmer jag gillar, blir underhållen av eller får mig att transporteras i tid och rum till ett fantasiland aldrig nonsensfilmer i min bok. Oavsett var pretto-crowden må tycka. Smaken är som baken som sagt! :-)

      Radera
    2. True om "nonsensfilmer", men man kan ju gilla nonsens och ändå vilja se något mer verkligt ibland. Rent allmänt tycker jag realism gör sig bättre på vardagar. :)

      Radera
    3. Du har kanske rätt, jag såg den på en söndag tror jag... Tokigt.

      Radera
    4. Haha, kan ha varit det! Men realism brukar funka bra som botemedel mot söndagsångesten för mig också... :)

      Radera
    5. Gott så, bota söndagsångest med realistisk ångest. Minus gånger minus blir plus! :-D

      Radera