Visar inlägg med etikett Sam Waterston. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Waterston. Visa alla inlägg

tisdag 28 februari 2017

Interiors (1978)


Interiors är Woodys åttonde film som regissör och den första där han själv inte var med som skådespelare. Det är också hans första film som inte är en komedi. Allen var uppenbarligen mycket influerad av Ingmar Bergman och det syns tydligt i denna film. Den är extremt långsam och består uteslutande av långa smärtsamma samtal och gräl om relationerna inom en familj. Den pensionerade fadern meddelar helt plötsligt att han vill separera från den labila och destruktiva modern. Hon flippar ur och de tre vuxna döttrarnas liv kommer i gungning då allt som var stabilt nu ställs på sitt huvud.

Om man hade gjort en spoof på Bergmans filmer hade man kunnat starta filmen på exakt samma sätt som Interiors startas. Enda skillnaden är att Interiors inte driver med Bergman, den använder stilen som en homage. Under de inledande minuterna ser vi ett collage av tysta stilla bilder från ett tomt hus, en kvinna tittar ut genom ett fönster, hon tittar på tre lekande barn, ett tomt hus, kameran sveper genom matsalen, tomt, tyst, ljusa interiörer, avskalat, opersonligt, kallt, "ljust och fräscht".

Alla i beige och dämpade färger
Jag är ingen expert på Bergman men jag har fått för mig att han ofta fokuserar på relationen till Gud samt relationen till sina föräldrar, kanske med fokus på sin mor. Woody Allen brukar fokusera på en neurotisk man inom ett kreativt yrke samt på kärleksrelationer mellan intellektuella personer i storstaden (oftast New York). I Interiors är det dock relationerna inom en familj generellt sett och relationen till modern i synnerhet som står i fokus. Modern Eve (Geraldine Page) är en narcissistisk manipulatör som kväver sin man och spelar ut sina döttrar mot varandra. Så snart något går emot henne får hon en av sina neuroser och allt och alla runt henne måste stanna upp och lulla med henne. Hon arbetar med utstuderade passivt aggressiva metoder av värsta sorten. Hon är inte en trevlig människa.

Modern i sitt perfekt inredda hem
Döttrarna hanterar moderna demoniska inflytande på olika sätt. Favoritdottern Renata (Diane Keaton) är en framgångsrik författarinna. Hon är gift med den underpresterande och mentalt kastrerade författaren Frederick (Richard Jordan). Den andra dottern Joey (Mary Beth Hurt) som modern hela tiden klagar på är en oförlöst konstnär som hela tiden är missnöjd med sitt liv. Joey är gift med  filmens mest sansade karaktär Mike (Sam Waterston). Till sist har vi den tredje (yngsta?) dottern Flyn (Kristin Griffith) flytt östkusten och hankar sig fram som vacker men obegåvad skådespelerska i Hollywood.

Alla tre döttrar verkar leva begränsade och olyckliga liv under skuggan av sin mor. När fadern Arthur (E. G. Marshall) bjuder hem sin nya flickvän Pearl (Maureen Stapleton) livar hon upp stämningen med sina röda klänningar och ett levnadsglatt humör som ställs i gäll kontrast till moderns livsval.

Äntligen en färgklick i det "perfekta" hemmet
Under filmens första hälft måste jag ställa in mig till stilen. Den känns utdragen och jag känner mig mer och mer tröstlös. Men filmen är ändå tillräckligt bra för att jag ska titta vidare och desto längre in i filmen jag kommer desto bättre blir den. I slutet av filmen är jag både investerad i karaktärerna och handlingen. Filmen var ganska bra när allt kommer till kritan. Den passar nog dock inte alla. Om man vill ha action och bomber och robotar som slåss så får man leta någon annanstans.

Jag ger Interiors tre "vulgarians" av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Alla jävlar är klädda i beige

fredag 14 juni 2013

The Newsroom - Season 1 (2012)



När skaparen av The West Wing, Aaron Sorkin, kommer med en ny tv-serie höjs pulsen lite. Jag var förväntansfull, men kort tid efter serien haft premiär märkte jag att buzzen runt serien lät antyda mixade reaktioner. Den verkade inte falla alla i smaken. Tiden gick och jag glömde nästan av serien, men nu har jag till slut givit den en chans. Inledningen av första avsnittet med Will McAvoy (Jeff Daniels) i en diskussionspanel på ett universitet är fullständigt briljant. Helt makalöst bra. Wow, den gamle mästaren Aaron Sorkin kan tydligen inte misslyckas...

Men sedan rämnar illusionen. Serien är frustrerande ojämn. Det är en schizofren tv-serie! Extatiskt bra scener blandas med segment som kräver ett hav av skämskuddar för att ta sig igenom. "Har Aaron Sorkin tappat det?" skickade jag ut till vänner bland poddare och bloggare.

Vad är det som är felet med serien då? Sorkin's styrka ligger i att beskriva en grupp intelligenta och extremt duktiga personer som arbetar ihop i ett lag. The West Wing var lysande i sitt drama, sin humor, sin passion för jobbet, men den var aldrig fånig eller farsartad. Humorn var karaktärsdriven och byggde på karaktärernas agerande och ambitioner.

I The Newsroom blandas den karaktär som The West Wing har med romantisk komedi driven av slapstick-humor. Obegripligt! Även till synes små avsteg från den vinnande melodin gör skillnaden enorm när tonen i en "show" ändras så totalt. Jag kan tänka mig två anledningar till att de valt att lägga in den romantiska komedin. Antingen har HBO tvingar Sorkin till detta misstag, men det känns långsökt då HBO inte verkar arbeta så och då Sorkin torde vara så stor i branschen att han inte skulle tillåta ett sådant tilltag. Det andra skälet till detta måste vara att Sorkin helt enkelt valt att göra den så här. Han har kanske velat testa sig inom romantisk komedi och skapat en serie som blandar gruvligt allvar med en hysterisk och förstärkt humor som jag endast kan jämföra med hur Ally McBeal var. Men i Ally McBeal funkade det för att hela serien gick i samma ton och var skruvad hela tiden, inte bara fläckvis.

I The Newsroom är det framför allt två karaktärer som Sorkin behandlar slarvigt, elakt(?) och konstigt(!). Båda är kvinnliga. Även om de flesta karaktärerna i The West Wing var män fanns där en hel del starka och bra kvinnliga karaktärer, så förklaringen kan inte bara vara att Sorkin inte kan skriva kvinnor. Men man kan lugnt påstå att Sorkin inte kan skriva kvinnor med kärleksbekymmer.

Det största problemet måste vara Mackenzie MacHale som spelas av Emily Mortimer. Hon ska vara en av världens bästa nyhetsproducent för tv-nyheter. Hon kommer hem från flera år i fält, typ Libanon etc när serien startar. Ändå beter hon sig som att hon suger på sitt jobb. Hon begår misstag efter misstag som inte passar med rollen. Hon är dåligt allmänbildad vilket förefaller helt osannolikt. I ett avsnitt ber Mack en kollega om hjälp då hon måste få hjälp att förstå mer om ekonomisk politik! Världens bästa nyhets-tv-producent fattar inte basala saker om ekonomi? Skrattretande. Hennes romantiska förehavanden med Will är också otroligt dåliga, även om man givetvis kan köpa premissen att en duktig yrkeskvinna (som hon sägs vara men som vi aldrig ser) kan vara "dålig" på förhållanden.

Det andra största problemet är Alison Pill i rollen som Maggie. Hon ska också vara supersmart. Hon är en assisterande producent på väg upp i karriären. Den "stora" Mackenzie jämför Maggie med sig själv i början av sin karriär bland annat. Men förutom att vara på en 14-årings nivå då det gäller privatlivet, ser vi henne sällan göra något bra i sin yrkesroll. Hon snubblar på stolar, smäller dörrar i ansiktet på kollegor, och gör bort sig totalt i sitt jobb, och hon är så junior man kan tänka sig i alla perspektiv. Och ändå ska vi åskådare på något sätt tro att hon är en på väg uppåt i sitt gebit. Nej, jag köper det inte för en sekund.

Jag inser nu att båda karaktärerna, Mackenzie och Maggie, är totalt fel-castade. I The West Wing fanns ingen lika felcastad karaktär, inte ens i närheten. Det är kanske det som skiljer serierna mest, mer än manus?

Det som är så frustrerande och irriterande är att The Newsroom är jättebra i vissa delar. De har på ett snyggt sätt vävt in verkliga nyheter i serien. Allt från BP's oljespill till dödandet av Bin Laden kommer med i nyhetsteamets vardag. Säsongens röda tråd är fajten som teamet för för att få visa "seriösa nyheter" och inte vika sig för bolagets jakt på tittarsiffror och fjäskande för sponsorer. Sorkin förnekar sig inte och jagar hänsynslöst Republikanerna, i detta fall The Tea Party rörelsen (Michele Bachmann och anhang). Tricket att göra karaktären Will McAvoy till en "god" republikan lurar ingen, Sorkin är demokrat och han utnyttjar sina tv-serier till fullo för att få fram sin politiska vinkel.

Jag antar att The Newsroom kommer tillbaka för säsong 2, men jag vet inte om jag orka se den med tanke på hur två av de största karaktärerna är orealistiska, för sina roller i serien, samt inte så lite irriterande.

Betyg: 3/5