Visar inlägg med etikett Keith David. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Keith David. Visa alla inlägg

fredag 13 januari 2023

Nope (2022)



Nope är Jordan Peeles tredje långfilm och tyvärr måste jag säga att den är den svagaste av de tre. Hans första film, Get out, är fortfarande den jag håller som starkast. Get out utforskade rasismen och dess första halva var otroligt bra på att beskriva obehaget och skräcken detta skapar. Sedan ballade filmen ur en del men den var stark och minnesvärd. Uppföljaren handlade om den sociala klyftan i USA mellan de som har och de som inte har. Det kändes som en svagare film rent konceptuellt även om dess inledning var nog så stark som Get out så ballade den ur ännu mer desto längre den gick.

Nu med tredje filmen utforskar Peele driften hos vanligt "fôlk" att bli kändisar, allt från Jupe Parks (Steven Yeun) berömmelse från incidenten med den mördande och mördade schimpansen till våra huvudpersoners jakt på "the Oprah shot" som skulle lösa alla problem. Här är konceptet både svagt etablerat och inte speciellt intressant. Dessutom är filmen en misch-mash av genrer och ta mig tusan om den inte har religiösa undertoner också för att slänga lök på laxen. Den är en salig röra, sånt som kan kallas "a mess" på utrikiska.

Daniel Kaluuya är filmens starkaste skådespelare ganska klart. Han spelar sin OJ som en sävlig introvert som inte har anlag att hantera människor. Hästar kan han dock. Systern spelas av Keke Palmer och hon var mest irriterande hela filmen igenom. Inte en favorit. Brandon Perea som den livfulle elektronikförsäljaren Angel var filmens roligaste inslag. 

Visst har Nope en hel del bra, i detta fall, spännande scener var för sig, men som helhet var filmen spretig, ojämn och inte speciellt engagerande. Tyvärr, jag hade heller dragits in i detta "första mötet med alien"-historien. Den påminde såklart lite om filmer som War of the worlds, Close encounter of the third kind eller varför inte Arrival. Alla filmer som jag hellre skulle rekommendera över dagens film.

Egentligen skulle jag velat se mer av incidenten med schimpansen. Där var den mest intressanta storyn. Varför fick vi inte se mer av den?

Betyg: 2/5

Sofia var lite mer generös med betyget, läs varför här.

Jojje har poddat om filmen, lyssna här.


söndag 24 maj 2015

Requiem for a Dream (2000)



Marion: Harry, can you come home today?
Harry: Yeah...

Darren Aronofskys film Requiem for a dream är en film om droger. Man kan få svar på några frågor då man ser denna film... Ska man ta heroin? Nej! Ska man ta amfetamin? NEJ. Kan man ta kokain? NEJ. Men röka gräs då? NEJ, NEJ. Äta socker? Nej. Äta god mat? NEJ. Andas? Nej. Leva livet? NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ...



Oj då, jag gick visst för långt där. Blev medryckt. Kunde inte sluta. Så är det för filmens fyra huvudpersoner också. De kunde inte sluta. De tar sin grej till överdrivna proportioner. Man kan kanske tycka att Aronofsky också går lite för långt, blir lite väl övertydlig i denna film. Men jag antar att det är ok i ett fall som detta. Och även om filmen är riktigt bra, mer om det nedan, når inte budskapet fram lika starkt som det kunde gjort känner jag såhär några dagar efter jag sett filmen.


Filmen börjar med en galen idiot (heroinist) som rånar sin egen mor. Hon i sin tur verkar redan vara mentalt störd. Av ålder, ensamhet eller bara för att hon är sådan vet man inte och får heller inte veta. Alla individer i filmen, förutom Marion eventuellt, är i mina ögon redan junkies när filmen startar. Jag tror filmen hade blivit ännu hårdare om Aronofsky lagt lite tid på att visa de fyra innan de kastade sig ner i kaninhålet och inledde sin färd mot det oundvikliga slutet.


Men gott folk, låt oss inte nedslås. Detta är en grymt bra film. Jovisst sörru. Aronofsky vet verkligen vad han gör. Med bildspråk, musik, ljud och snabba klipp får han fram de känslor han söker med högsta effektivitet. Filmen är i vissa delar precis så som mardrömmar kan upplevas. Till det kommer genomgående bra skådespeleri där Jennifer Connelly och Ellen Burstyn står ut. Visst Jared Leto är också helt ok. Men det är ändå Jennifer Connellys Marion Silver som lämnar det starkaste intrycket på mig. Ass to ass. Hennes karaktär genomgår den största bergochdalbanan. Ellen Burstyns Sara Goldfarb var en tv-junkie redan när filmen startade och hennes fall blev därmed lite kortare kan jag tycka.


Men man kan ju i alla fall trösta sig med filmens ljusa glimtar... Nähä, det gick inte. Det finns inte en gnutta hopp i denna film. Allt är grått, mörkt, svart elände. Harrys drömsekvens är olycksbådande och verkligheten är än värre. Hur slutar det (spoiler alert!); lobotomerad via elchocker (varför är det alltid dessa elchocker??), en svart kille fast i ett rasistiskt sydstatsfängelse, frivillig sexslav åt en knarklangare samt Harry som förlorade sin frihet, sin tjej, sin arm och sin dröm. Requiem for a dream.

Betyg: 4+/5

Filmens starkaste scen? Det vet båda att han inte kan...