Nope (2022)

Nope är Jordan Peeles tredje långfilm och tyvärr måste jag säga att den är den svagaste av de tre. Hans första film, Get out, är fortfarande den jag håller som starkast. Get out utforskade rasismen och dess första halva var otroligt bra på att beskriva obehaget och skräcken detta skapar. Sedan ballade filmen ur en del men den var stark och minnesvärd. Uppföljaren handlade om den sociala klyftan i USA mellan de som har och de som inte har. Det kändes som en svagare film rent konceptuellt även om dess inledning var nog så stark som Get out så ballade den ur ännu mer desto längre den gick.

Nu med tredje filmen utforskar Peele driften hos vanligt "fôlk" att bli kändisar, allt från Jupe Parks (Steven Yeun) berömmelse från incidenten med den mördande och mördade schimpansen till våra huvudpersoners jakt på "the Oprah shot" som skulle lösa alla problem. Här är konceptet både svagt etablerat och inte speciellt intressant. Dessutom är filmen en misch-mash av genrer och ta mig tusan om den inte har religiösa undertoner också för att slänga lök på laxen. Den är en salig röra, sånt som kan kallas "a mess" på utrikiska.

Daniel Kaluuya är filmens starkaste skådespelare ganska klart. Han spelar sin OJ som en sävlig introvert som inte har anlag att hantera människor. Hästar kan han dock. Systern spelas av Keke Palmer och hon var mest irriterande hela filmen igenom. Inte en favorit. Brandon Perea som den livfulle elektronikförsäljaren Angel var filmens roligaste inslag. 

Visst har Nope en hel del bra, i detta fall, spännande scener var för sig, men som helhet var filmen spretig, ojämn och inte speciellt engagerande. Tyvärr, jag hade heller dragits in i detta "första mötet med alien"-historien. Den påminde såklart lite om filmer som War of the worlds, Close encounter of the third kind eller varför inte Arrival. Alla filmer som jag hellre skulle rekommendera över dagens film.

Egentligen skulle jag velat se mer av incidenten med schimpansen. Där var den mest intressanta storyn. Varför fick vi inte se mer av den?

Betyg: 2/5

Sofia var lite mer generös med betyget, läs varför här.

Jojje har poddat om filmen, lyssna här.

Minari (2020)

Minari är en hyllad liten amerikansk film från det intressanta produktionsbolaget A24. Den handlar om en ung koreansk invandrarfamilj som kämpar för att bygga upp en liv för sig på en bondgård i Arkansas under tidigt åttiotal. Filmen är ett rent drama och seriös ut i de jordiga fingerspetsarna. Den har en vemodig ton och den berättas i ett poetiskt långsamt tempo.

Jag blir inte överraskad över att filmen har blivit hyllad. Den bockar av flera aspekter som ska vara med i film nu för tiden för att bli "creddiga", där diversitet och sociopolitiska frågor står i första rummet. Samtidigt känns filmen mycket personlig så jag klandrar inte regissören egentligen. Allt handlar om tajming. 

Tyvärr fann jag dock filmen tråkig helt enkel. Den har i princip ingen handling vilket inte behöver vara en dålig sak, men då måste filmen ha något annat att erbjuda. Den har en mycket sorglig ton vilket bara blev påfrestande och monotont, och till sist har den inte speciellt engagerande karaktärer. Men trots allt detta så är det en bra filmad och spelad film. Många som har hyllat filmen verkar känna igen sig i filmens tema och om åskådaren blir drabbad av dess budskap är givetvis filmen väl värd att hylla.

Jag kan inte undgå att jämföra denna med årets oscarsvinnare "Nomadland", en annan film som plockar många "creddiga" poänger, som diversitet och sociopolitiska betraktelser.

Ok, så jag är kanske inte så sugen på denna typ av tunga dramer just i år? För jag har sannerligen gillat och hyllat filmer i genren tidigare. Kan det vara så att dessa två, "Minari" och "Nomadland", helt enkelt inte är lika bra, men att de kom ut i en tid där just denna genre hyllas extra hårt? Jag vet inte, jag får bara den känslan när jag lyssnar och läser om film, och allt handlar ju om tajming.

Bra filmer i samma genre? Tja, en personlig favorit är "In America", den självbiografiska filmen av Jim Sheridan. En annan höjdare i genren är Sean Bakers "The Florida project". Det är två filmer där berättelsen ses genom ögonen på barnen, precis som i "Minari". Jag fann barnskådespelarna i "Minari" dugliga och det var absolut inte de som drog ner filmen, men relativt sett tyckte jag ändå att barnskådisarna i "In America" och "The Florida Project" överglänste dem rejält.

Ok, så vad var allra bäst med "Minari" då? Pinsamt nog fann jag en av få vita män i filmen mest intressant. När jag såg Will Pattons namn i rollistan trodde jag att han skulle spela ett rasistiskt redneck-asshole som gjorde livet surt för den lilla familjen, men överraskande nog spelade han något helt annat, något svårfångat. Det var en figur som jag gärna kommit närmare inpå livet. Känns som att det var länge jag såg någon så sällsam och obegriplig, men ändå så realistisk. För övrigt fanns det inga vita assholes i denna film trots att den utspelas nere i södra USA!

En intressant sekvens i filmen var hur mamman lärde pojken att se fram emot att få se "Heaven", medan mormor tröstade honom... "You don't have to ge see Heaven...". Ack, om vi ändå fick välja vilka som får gå och se himmelen...

Betyg: 2/5