Monty Python and the Holy Grail (1975)

Jag såg Monty Python and the Holy Grail för länge länge sedan som en liten pojk. Nu när jag ser om den påminner den mig lite om både Sjunde inseglet och The Green Knight. Så filmen har satt några spår i alla fall...

Men jag nödgas ändå inleda med en friskrivning. Jag högaktar Monty Python, jag gillar alla medlemmarna och jag gillar en del av vad de gjort, meeeen det är lurigt med humor och inte minst gammal sådan. Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i deras gamla tv-serie Monty Python's Flying Circus, oavsett hur creddig den är eller hur mycket min pappa gillade dem "back in the day"...

Dagens film är mer eller mindre en skara korta sketcher som raddas upp, med galen och ofta surrealistisk humor, precis som det var med the Flying Circus. Filmen bryr sig per design inte om sin handling eller saker som relationer mellan, eller utveckling hos, sina karaktärer. 

Vissa bits är roliga som den franske soldaten som öser förolämpningar över Kung Arthur, riddaren som hela tiden lyfter på sitt galler i hjälmen eller the Knights Who Say "Ni". Men filmen har ännu fler uttjatade och om man ska vara ärlig inte speciellt roliga gags som the Black Knight (han som förlorar två armar och två ben, "call it a draw") eller den lite simpla samhällskritiken (två arbetare som inte gillar konceptet med en kung). Exemplen är lika många som löven på trädet.

Jag hade hoppats att jag nu många år efter jag såg filmen den första gången skulle gilla skämten och stilen eller helt enkelt med hjälp av nostalgia tycka att filmen var charmig. Tyvärr blev så inte fallet.

Jag vill mena att detta är något som är bättre på pappret, under inspelningen och under klippningen än vad den blev som film. Men jag gillar ambitionsnivån och allt detta på den konceptuella nivån. Både starten och slutet av filmen är tummen upp. Koka soppa på en spik dock...

Jag sänker mitt huvud med skammen, och ber om nåd hos Drottning Sofia. Jag gjorde mitt bästa för gilla denna Monty Python-film, men jag klarade inte ens av det. Ni. Ni.

Betyg: 2/5

Labyrinth (1986)

Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.