A Life In Music - 2007

2007 kom så äntligen den sista delen i Harry Potter-serien ut. Den sommaren bilade jag och den store Frans genom södra Europa, och två exemplar av boken inköptes i Nice. Sedan gick det tre dagar då vi bara läste och läste, sittandes på hotellbalkonger, på stranden, i parker, i hotellrum. Det enda man hörde från Frans var några hummanden lite då och då. Utan att vi tävlade eller jämförde lästempo avslutade vi boken nästa samtidigt. Vi diskuterade inte boken alls, den var slut. Harry och de andra var över. Vi åkte vidare till Italien och de fantastiska pastarätterna.

Vad kan jag bjuda på i musikväg från 2007 då? Det kom ut flera skivor jag lyssnat en hel del på. För omväxlings skull tar jag med några perifera späda kvinnliga röster, för att sedan ösa på med de gamla vanliga artisterna. Ok?


Jag och Lars-Ola gillar att gå på konserter tillsammans. Vi ser nya eller äldre bekantskaper, oftast yngre kvinnliga artister med en gitarr inte allt för långt från sin sida. Maia Hirasawa är en frejdig brunett från Sollentuna. Jag gillar hennes lite melankoliska ton från debutplattan Though, I'm just me. Crackers.

Fransyskan Soko, heter egentligen Stéphanie Sokolinski, släppte detta år en fantastisk låt på EP'n
Not sokute. Men hon är ju söt!

Jag tror att hon faktiskt slog igenom i Danmark! Je suis grand au Danemark... Jag antar att danskorna inte gillar när en annan tjej tar över deras pojkvänner. I'll kill her.

Kent började nu förändras. GItarrerna fick stå tillbaka för syntharna. Jag led i tysthet. Kritikerna hyllade honom som vanligt. En svår tid jag gick till mötes. Men han kunde fortfarande hitta på bra titlar på skivorna. Välkommen till Tillbaka till samtiden. LSD, någon?

Den gamle gode Neil gjorde en fantastisk skiva 1977 som hette Chrome dreams. Den innehöll klassikers som Like a hurricane, Pocahontas, Too far gone, Powderfinger, Star of Bethlehem och Look out for my love. I sin nyckfulla vishet valde han dock att INTE släppa skivan. Den är en av de mest omtalade skatterna av outgivet material som döljer sig i hans lada. Det är sådana saker som vi hoppas få se dagens ljus i hans Archives. 2007 överraskade Neil mig (igen) med att släppa Chrome dreams II. En uppföljare till en skiva som inte fanns. Tvåan skulle kunnat vara sagolikt bra, men den är en samling av bra låtar som inte hänger ihop. Ett delikat hopkok där summan blivit mindre än de ingående delarna. Han gjorde dock fansen glada då den bästa outgivna låten genom hela hans karriär äntligen släpptes på legal skiva. Det är den episka Ordinary people som han spelade på turnén 1998, då backad upp av ett stort blues-band. Versionen på Chrome dreams II är tyvärr bara en blek skugga av "orginal-versionen". Neil är bäst i moll. Håll till godo: Ordinary people.

Om Sophie Zelmani släppt en skiva ett år så KOMMER den skivan med på min lista med favoriter. Det går inte annars! Årets verk heter Memory loves you. Det känns bäst att ta titelspåret, Memory loves you.



Bonuslåtar:

Jag tar med två svenska låtar som bonus denna gång. Först en låt som jag upptäckte via den svarta norska tv-serien Dag. Det är en låt känd från radio. Lars Winnerbäck feat Miss Li Om du lämnade mig nu.

En helt annan typ av låt. Också tungt spelad på radion. Lite kul dansant musik som omväxling. Danny feat Therese Only you.

Presidents of Zero Excessive.


Nästa gång kommer vi in på 2008 och upploppet på detta långa musikprojekt kommer börja skönjas.
Ha de!