Legend (2015)

Jag gillar Tom Hardy. Ok, jag älskar honom inte men han är ofta bra. Jag tyckte till och med att han var riktigt bra i Lawless där han hade en bra personkemi med Jessica Chastain. Sen har han dykt upp i en massa filmer där jag tyckt att han varit helt ok. Inför Legend handlade snacket mycket om att Hardy spelar två roller i samma film. Han spelar två tvillingbröder.

Filmen handlar om den sanna historien om bröderna Ronald och Reginald Kray, två av de mest notoriska gangstrarna i Londons undre värld under sextiotalet. Personligen finner jag ganska ofta filmer som biografier och andra BOATS (based on a true story) som underväldigande. Det är något med formatet och dess begränsningar som ofta gör att jag finner dem lite tråkiga. Det finns givetvis många undantag, bland annat tycker jag att både krigsfilmer och sportfilmer med fördel kan bygga på verkliga händelser.

Legend är snyggt gjord. Miljöerna, kläderna och tidsandan skiner igenom. Det är dock för mig endast kulissen där handling och karaktärerna lever. Och ta mig tusan, den trista typen av BOATS visade sitt fula tryne här igen. Jag var rejält uttråkad av filmen. Den är drygt två timmar lång och den sista timmen kändes som tre. Filmens pålagda musik var bisarrt dålig. Den drog uppmärksamheten till sig på ett störande sätt, och den gav fel känsla i scenerna. Eftersom en hel del scener utspelades på nattklubbar sågs också liveband på scenerna och de spelade mest jazz som var äldre än typisk sextiotalsmusik.

En orsak till att jag inte fann filmen bra kan ha varit att jag hade fel förväntningar. Marknadsföringen för filmen lurar oss besökare att den skulle vara en gangsterdrama med en hel del våldsscener (18-årsgräns i England). Men nej, icke sa Nicke. Detta är en studie i ett misslyckat äktenskap. Ge mig ett bra relationsdrama och jag jublar, men då får det vara något som är bättre än detta.

Filmens styrka och enda anledningen till att den undvek en total flopp för mig var skådespeleriet. Tom Hardy gör och tillåts göra så mycket mer än bara två bröder på duken samtidigt. Ronnie och Reggie är totalt olika som personer. Den ena smart, "charmig" och auktoritär. Den andra är mer eller mindre förståndshandikappad, asocial, labil, lätt överviktig och glasögonprydd. Hardy lyckas dock sätta båda brödernas personligheter mitt i prick. Även om Ronnie och Reggie hade sett mer lika ut (samma vikt, inga glasögon, inga skavanker på näsan) hade vi i publiken lätt kunnat skilja dem åt på Hardys sätt att gestalta dem. Då hade för övrigt filmen antagligen blivit mer intressant att se också. Så hatten av för Hardy. Problemet är att jag var lika lite intresserad av dessa pojkar som jag var av snubbarna i Goodfellas eller La Motta i Raging Bull. Jag bryr mig inte om de hade en svår uppväxt, inte kan uttala engelska språket, kom från ett fattigt område, jada jada jada...

Jag vill också hylla Emily Browning i rollen som Frances. Hon går från klarhet till klarhet. Vi såg henne bland annat i Sleepng beauty i festivalen för några år sedan. Problemet här är att hennes karaktär är grund och utan intressant "story arc". Hon får helt enkelt för lite att göra. Hennes karaktärs resa i filmen blir därmed mindre spännande än vad den borde varit. Att jag inte kände mer för henne i slutet än vad jag gjorde är ta mig tusan skandal.

Denna film failar å det grövsta då jag var uttråkad, en big "no no". Och detta säger jag trots att jag som många andra i salongen skrattade gott åt Ronald Krays galenskap och absurda dialog. Visst han var kul, men hans roliga "sida" hänger och dinglar fritt i luften i en film som för övrigt var tråkig. Humorn blir inte grundad i en karaktär du bryr dig om och den tangerad närmast lyteskomiken istället. I vilket fall räckte den inte för att få mig på bättre tankar då det gäller betyget för filmen.

Jag ger Legend två citronkarameller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Legend har svensk biopremiär den 27:e november. På Filmfestivalen visades den 11:e, 12:e och 13:e november.

Sucker Punch (2011)

Dr. Gorski: You control this world. Let the pain go, let the hurt go, let the guilt go. What you are imagining right now, that world you control. That place can be as real as any pain.

Efter att jag sett och blivit omåttligt fascinerad av Spring breakers var det två filmer jag ville se. Dels den igår revyade Project X, dels Sucker punch. Precis som i Spring breakers har Sucker punch tjejgäng i huvudrollen och det är spännande eftersom det inte är så vanligt i den mansdominerade filmvärlden, men den egentliga anledningen till att jag valde filmen var mest för att jag var nyfiken på att se vad Vanessa Hudgens hade att erbjuda i denna film. Jag hade faktiskt börjat se denna film en gång tidigare men då blev jag så bestört över den hemska inledningen där Babydoll's lillasyster blir mördad att jag stängde av filmen. Sedan har den blivit liggandes utan att bli vald som en panelhöna på skoldansen.

Zack Snyder har en säregen stil som regissör. Jag har tidigare sett hans 300 och Watchmen. Denna gång verkar det som att filmen inte bygger på en Frank Miller-förlaga, utan Sucker punch bygger på en originalidé av Snyder själv. Ok, man kan kanske anta att det blir action och stil över innehåll då? Javisst, du har så rätt.

På tal om Spring breakers. Är dessa två filmer jämförbara? Nej, det tycker jag inte, Spring breakers har ett djup som inte finns i denna. Båda filmerna har en tydlig sexuell ton på grund av klädsel, eller avsaknaden av sådan. I Spring breakers ser vi våra fyra hjältinnor i bikinis filmen igenom. I Sucker punch har våra fem hjältinnor på sig kläder som om de vore tagna ur en burlesk kabaré eller någon "high school girls"-fetischporrfilm. Men den stora skillnaden ligger i hur karaktärerna målas upp och vad som händer under ytan.

Sucker punch påminner till stilen mer om filmerna av Tarsem Singh, som The cell eller The Fall, i och med att stora delar av filmen utspelas i ett drömlandskap. En annan film som jag kan likna Sucker punch med är den utflippade Biblioteque Pascal, filmen som jag inte fattade när jag såg den men som har funnits kvar i mitt huvud som en av de mest säregna filmerna från 2010 års festival.

Sucker punch är i alla fall väldigt snygg och flera av actionsscenerna är bra gjorda. Men utseende är inte allt som det brukar heta och filmen har några rätt så allvarliga problem. För det första etableras inte "reglerna" i världen vi får se. Hur hänger den ihop och vad kommer konsekvensen bli om något händer i de olika dimensionerna? Filmen utspelas på tre plan som det verkar. Dels den bistra verkligheten där Babydoll egentligen befinner sig, mentalsjukhuset. Den andra dimensionen är den fantasivärld som Babydoll bygger upp, dvs den värld där hon och de andra tjejerna är lyxprostituerade och dansare. Den tredje dimensionen är de actionscener vi får se när Babydoll dansar i dimension nummer två.

Det tog ett bra tag innan jag helt hängde med i hur dessa dimensioner påverkade varandra. Nu var det kanske bara var jag som var trög i huvudet, men jag tycker nog att lika häftigt som en film som denna kan vara, lika viktigt är det att etablera filmens universum på ett rimligt tydligt sätt. Nu blev de inledande actionscenerna förvisso vackra, men samtidigt lite monotona då jag som åskådare inte helt fattade vilka "stakes" som låg i potten.

Den andra stora anledningen till att spänningen uteblev i denna film är att de fem tjejerna är så eländigt tunt målade. Jag tycker Snyder har misslyckats med manus när karaktärerna blir så grunda. All spänning förtas när man inte bryr sig om dem som riskerar sina liv. Den bästa karaktären, den enda som verkligen kom till liv på duken, var filmens onde man Blue, slajmigt spelad av Oscar Isaac. Men jag hade kunnat gilla filmen mycket mer om tjejerna varit bättre skrivna. Efter filmens suggestiva inledning tappar den gnistan ganska snart och då återstår bara kort-korta kjolar, nylonstrumpor och en massa action.

Nu vill jag inte skylla på tjejerna som spelade Babydoll, Blondie, Sweet Pea, Rocket och Amber. I nämnd ordning var det Emily Browning (från Sleeping beauty), Vanessa Hudgens, Abbie Cornish, Jenna Malone samt Jamie Chung. De gjorde nog det som kunde göras med det material de fick. Vanessa Hudgens är skön, men hon har en ganska liten roll här. Sedan var det gäckande vem som spelade Rocket. Till slut kom jag på det, Jenna Malone var ju Gretchen i Donnie Darko. Kul för henne. Och Abbie Cornish i rollen Sweet Pea... är det någon annan som tycker att hon är otroligt lik Nicöle Kidman?

Actionscenerna var bra alla fyra och de gör i princip hela filmen för mig. Den första i snön mot samurajerna var snygg. Den från första världskriget var rolig med de bisarra tyskarna. Den mot draken var nog bäst av alla där jag gillade hur Snyder visar hur drakar skapar sin eld. Något för Game of Thrones-folket att ta efter kanske. Och den sista scenen med rånet mot det flyende tåget var något av ett The train job.

Egentligen är det konstigt att jag inte gillar denna film mer. Jag brukar ju triggas av denna typ av fantasirika filmer, med drömmar inom drömmar och så vidare. Dessutom har den ett mörker som måste anses som ganska överraskande. Men till slut blir tunna karaktärer och en mycket oklar handling faktorer som gör filmen svag i mina ögon. Vad var Snyders idé med filmen? En gimmick för att få visa upp tjejerna i den ena ekivoka utstyrseln efter den andra?

Till sist, ville man inte få se Babydoll dansa åtminstone en enda gång?

Jag ger Sucker punch två kristaller i svalget av fem möjliga.

Betyg: 2/5