Confess, Fletch (2022)

Förra veckan hyllade jag "See how they run" som en mysig film och välkomnade den som en del av en spirande mysighetstrend, i alla fall hoppas jag på det. Denna är i vilket fall den andra filmen jag sett på kort tid som är mysig. 

Jag var dock inledningsvis mycket skeptisk inför filmen när jag satt mig ner i filmrummet. "Fletch" från 1985 är en av mina största nostalgi-rullar från åttiotalet. Den har varit med mig i uppgång och fall under de formativa åren då jag "lärde mig" titta på film. Då spelades förstås Fletch av Chevy Chase och jämfört med honom skulle ingen kunna mäta sig. Allra helst John Hamm. Jag fruktade att jag skulle få bevittna ett magnifikt magplask.

Nu visade det sig att Hamm och regissören Greg Mottola valt att helt undvika alla jämförelser med den ikoniska filmen från '85 och Chevys version av Fletch. Istället har de gjort en film som mer påminner mig om Robert Altmans geniala klassiker "The long goodbye" där Elliot Gould spelar privatdeckaren Philip Marlowe. Båda filmerna är lugna och sköna filmer där huvudpersonerna som det verkar glider runt obekymrade i de rika människornas innersta domäner. De verkar inte bry sig så mycket, varken om sin egen personliga säkerhet eller sin utredning. Men de blottlägger fler sanningar om fallen än omgivningen förstår.  

Ok, så John Hamm är ingen Chevy Chase och därför är det bra att han spelar honom mer likt en Marlowe än något annat. Vi slipper se vissa sidor av Chevys variant framträda här, tex alla utklädningar och falska namn. Hamm ger oss en annan Fletch som är mer cool än kul, men ändock kul om ni förstår. 

Hans utredning berör kidnappningen av en rik italiensk greve och stölden av sagde greves dyrbara konst. Fletch självförtroende om hur bra han pratar italienska överstigen hans egentliga nivå vilket leder till många lustiga petitesser längs vägen. Detta är en film där mycket av värdet ligger i alla roliga detaljer som man snappar upp under filmens gång. Vem som utfört brottet kommer mycket tydligt i andra hand.

Under utredningen samarbetar Fletch mot deras vilja med ett par detektiver från "Boston finest". En luttrad och sömnig detective (Roy Wood Jr.) och en ung och naiv. Hon är superlustig, och vi får lägga namnet Ayden Mayeri till minnet. Hon hade tydligen en mindre roll i "Marriage story", för övrigt är hon ny för mig. Likheten med strukturen i "See how they run" går mig ej om miste.

Kyle MacLachlan är stilsäkert lustig i en betydande biroll, och Marcia Gay Harden är ännu mer träffsäker i rollen som den på gränsen till hysteriska italienska grevinnan. Five stars!

Ja, men den här filmen var ju förbaskat rolig. Den växer på mig också, blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Det var såklart avgörande att de valde att göra en helt annan version av Fletch än tidigare filmer. Alla Fletch-filmer bygger ju på romanerna av Gregory McDonald och denna version kanske följer böckernas stil lite mer? Vad vet jag. Men bra blev det.

Betyg: 4/5

Jag såg om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen och avsnittet om The Big Lebowski. Trots att det var ganska nyligen jag såg den för första gången var den lika underhållande och fräsch denna gång. Jag satt med ett stort flin över ansiktet under hela filmen. Fantastiskt kul film. Betygsfyran stärktes snarare! Ni kan lyssna på Shinypodden då jag och Carl pratar om filmen här.

Grandma (2015)

Jag hörde om Grandma på någon podcast och uppfattade den som en komedi. När jag nu satt mig ner med filmen visade det sig att det inte var hela sanningen. Detta är en av de där typiska dramakomedierna inom American Independent-genren. Filmen är skriven och regisserad av Paul Weitz som kanske är mest känd för sitt filmmanus till About a boy. Han har på den senare tiden varit med och skapat den angenäma tv-serien Mozart in the jungle.

Vad som fångade mig med Grandma var att huvudrollen spelas av Lily Tomlin. När jag hör hennes namn tänker jag direkt på Robert Altman's Short cuts där hon gör en strong insats som en av många huvudkaraktärer. Här i Grandma spelar hon Elle som hjälper sin dotterdotter i en stund av knipa. Elle är en riktigt arg kvinna med hjärtat på rätt ställe. Hon är som en arg gammal gubbstrutt men i kvinnlig form. Dotterdottern Sage spelas av den för mig okända nittonåringen Julia Garner. De har en bra personkemi sinsemellan.

Historien utspelas i Los Angeles under en enda dag. Elle och Sage åker från plats till plats, från person till person i Elles gamla amerikanare för att fixa fram pengarna. Filmen påminner mig en hel del om Tangerine, fast med en touch av American Independent. Färgerna är mer naturliga, det är inte lika varmt och vi får en mer intellektuell dialog. Vissa delar av historierna överlappar mer.

Grandma var en glad överraskning. Den är kort men naggande god och helt klart värd en titt. Om inte anat för Lily Tomlins skådespelarinsats. Den är jättebra.

Jag ger Grandma tre sönderklippta kreditkort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fifty Shades of Grey (2015)

Filmspanarna hade månadens träff på självaste Alla hjärtans dag och självklart valdes en film på temat - "Fifty shades of Grey". Filmen är väl omtalad i massmedia och på de sociala nätverken. Jag tycker att det är kul när vi ser filmer som är aktuella och omtalade, dvs filmer som folk vill läsa om. Varför var då filmen så omtalad? Jo, den handlar om sex. Och inte bara om sex utan konstigt sex där folk piskar varandra och tycker om det. Hua, alla gamla stofiler (japp jag pekar på dig Jonas Hallberg) blir indignerade och skämtar bort filmen och ämnet.

Trots att jag hade försökt hålla mig någorlunda ospoilad inför filmen hade jag uppfattat att den inte hade fått så bra kritik. Den kallades för "tantsnusk" med starkt nedsättande ton. Mina förväntningar var så låga de kan vara. Jag såg ändå fram emot filmen och var lite nyfiken på vilken typ av folk som går och ser på filmen. Det visade sig vara alla möjliga typer. Det var inte en majoritet av unga tonårstjejer som någon i min bekantskapskrets trodde. Det var en hel del stiligt klädda kvinnor i tjugofemårsåldern, en och annan muskelbyggare(!) och medelålders par som såg ut som om de just stigit av weekendbussen från någon håla på landsorten. Och sen var det vi, Filmspanarna som satt i mitten på den bra raden.

Filmen överträffade mina förväntningar med bred marginal. Jag fann den till och med ganska bra en lång stund tills den tappade mig mot slutet då den tyvärr blev lite för lång och på gränsen till tråkig. För att var en film som handlar om ett bdsm-förhållande hade den oväntat lite naket och än mindre grafiska sexscener. Det var i och för sig bra tycker jag. Det intressanta är ju ändå förhållandet och dynamiken mellan Christian och Anastasia. Den subkultur som filmen utspelas i (bdsm-världen) kan man känna sig lite nyfiken på och jag såg fram emot att publiken skulle utmanas med en titt in i den världen. Filmen "Secretary" som kom för drygt 10 år sedan var en frisk fläkt på samma tema men det var en liten amerikansk independentfilm som inte nådde ut till speciellt många. Med säljsuccén för boken i ryggen var chansen med dagens film större. Frågan var bara om de skulle våga utforska denna värld på ett så insatt och utmanande sätt som jag hoppades?

Svaret är nej. Filmen blir långsamt mer och mer ointressant. Mot slutet vred jag på mig mer av uttråkning än av känslor av det som hände på duken. I mina ögon beskrev filmen ett ojämnt förhållande där han ville ha en typ av förhållande och hon ett annat. Det låter inte riktigt som ett ömsesidigt givande och tagande via rollspel som bdsm-kulturen ger utrymme för. Jag fann mig sitta och tänka på att en dokumentär film hade varit mer intressant än denna ganska dåliga romantiska saga.

Karaktärerna är orimliga i filmen. Även om man som biobesökare kan bortse från en hel del i vissa genrer, blir orimligheter påtagliga när filmen i övrigt inte täcker upp för dumheterna. Som publik fick man aldrig riktigt grepp på Christian. Ok, det kanske ska vara en del av grejjen med honom. Men vad värre är är att vi inte heller får chansen att förstå Ana och hennes förälskelse. Så som romantisk historia är den blek. Som utflykt i dominans-underkastelse-världen är den tyvärr helt förvriden. Jag tolkade slutet som att Christian gjorde bort sig när han gick med på hennes önskemål. Flera i gruppen läste sista scenen helt annorlunda. Det var i och för sig lite intressant att det faktiskt var en så stor variation i gänget hur den scenen tolkades, men frågan är om det berodde på smart filmskapande eller bara dåligt filmskapande? Och mest intressant av allt blev till slut kanske att boken startades som en fanfic om Bella och Edwards relation i "Twilight".

Det "lustiga", men i denna kommersiella värld inte konstiga, är att det faktiskt finns en dokumentärfilm om bdsm-kulturen ute på bio just nu. Den heter "Ceremonin" och den är vad jag hört bättre än "Fifty shades of Grey".

Jag ger "Fifty shades of Grey" två sexkontrakt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Det var en trevlig dag med the Spaners som avslutades på Vapiano med ivriga diskussioner om Fifty shades, paneler, England, USA och meningen med livet... Hoppa nu över som en lydig pojke/flicka och läs mina bloggarkompisars åsikter om filmen vi såg:
The Velvet Café
The Nerd Bird
Jojjenito
Den perfekta filmen
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Whip It (2009)

We're number two! We're number two!

"Whip it" är Drew Barrymore's regidebut. Filmen handlar om Bliss, spelad av Ellen Page från "Juno". Det är en typiska amerikansk independent-film, och den gick också mycket riktigt på Stockholms Filmfestival i vintras. Där ser vi ju en hel del amerikansk film, så länge den inte är från Hollywood i alla fall. Detta är ännu en "coming-of-age", girl-power, "jag kan själv"-film. Bliss blir dresserad att prestera på skönhetstävlingar av sin mor, men hon vill hellre dra på sig Dr. Martens-kängorna och leka med de farliga flickorna, dvs Juliette Lewis (här i något av en come-back?)

Filmen är inte speciellt bra. Drew visar klara brister i sin regidebut, filmen är slö och dialogen levereras med en pinsam oskärpa. En kärleksscen under vattnet? Krystat effektsökeri säger jag.

Ellen Page gör en lätt dämpad version av sin Juno, men det är långt ifrån samma glöd i tjejen denna gång. Dani blev än mer trött på filmen än vad jag var, så en till som inte uppskattar den så mycket så har vi en trend. Jag har dock hört att vissa gillar filmen, så helt säker kan du inte vara...

Jag vill gärna nämna något positivt om filmerna i revyerna, och för "Whip it" blir det då att den har ett ganska bra soundtrack. "Whip it" får två roller-skates av fem.

Babe Ruthless!

Betyg 2/5