Flight (2012)

Den tredje filmen jag och Johan S såg under tisdagen, och min trettonde film, var mittenfilmen Flight. Vi gick på red carpet-visningen med gratis svag drink, praliner och äcklig vitamindryck.

Flight är regissör Robert Zemeckis återkomst till vanlig spelfilm. Efter han haft stor framgång med filmer som Tillbaka till framtiden och Forrest Gump har han de senaste åren hållit på med animation av något slag. I huvudrollen som den skicklige men alkoholiserade piloten Whip Whitaker ser vi den stabile, men oftast ganska likformige Denzel Washington. I notabla biroller ser vi en gigantisk John Goodman (ingen diet för honom ser det ut som), en nervig Kelly Reilly som tidigare både varit Dr Watsons fru och den ännu mer nerviga Jenny i den hemska Eden Lake och till sist filmvetarnas favorit Don Cheadle.

Denna film var en av de sista som jag valde till mitt schema över filmfesten. Jag hade på känn att detta kunde bli sliskigt "Hollywoodskt", men den passade in i Johans och min gemensamma filmdag så det fick bli så.

Filmen börjar med att Denzel vaknar upp i en hotellsäng med en rejäl baksmälla. Bredvid honom ligger hans nattliga kompis, en underskön kvinna runt de trettio. Jag började inse att detta inte var den vanliga familjeanpassade storfilmen från Hollywood när kvinnan (Nadine Velazquez) kliver upp ur sängen och vi får se henne naken, förvisso på avstånd och bakifrån. Jag blir helt övertygad om att detta faktiskt är en barnförbjuden film när hon vänder sig om och går mot kameran spritt språngande naken, med pubishåret i blickfånget, det lilla hon hade kvar i alla fall. Vid sidan av chockeffekten på oss i publiken har scenen, eller i alla fall deras relation, en viktig poäng i slutet av historien.

Filmen handlar kort om vad som händer efter Whips plan crashat på grund av ett tekniskt fel. Han lyckas rädda de flesta men det uppdagas snart att han varit alkoholpåverkad och hög under flygning. Hjälte eller skurk? Massmedia. Advokater. Mer alkohol. Mera knark. Denzel i en ovanlig roll.

Whip på väg till jobbet med en grogg och en lina innanför "västen"

Filmen är givetvis otroligt bra gjord. Flygscenerna och den stora kraschen är fantastiska, gåshud kan nästan utlovas. Skådespelarna förväntas vara suveräna i ens torfilm som denna, men de var intressant nog lite ojämna. Jag gillade inte Kelly Reilly så mycket som jag trodde att jag skulle göra. John Goodman är en favorit, men här blir han nästan en parodi på sig själv och The Dude från Lebowski. Men i övrigt var det många bra birollsinnehavare. Filmens gigant är dock Denzel Washington. Jag får be om ursäkt för att jag tvivlade på honom. Här spelar han faktiskt en lite annan roll än den han "alltid" gör (se The Pelican brief etc).

Denzel är så bra att detta mycket väl kan vara en prestation som låter höras om sig när det nalkas oscars-galan. Mycket möjligt. Han spelar en bruten man med alkoholproblem, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt för Akademin. Och jag gillade honom också.

Andra halvan av filmen är något av en procedurfilm med mycket fokus på det juridiska micklandet invävt i karaktärsstudien på Whip och Nicole (Kelly Reilly). Personligen var jag helt uppslukad av filmen hela vägen in i mål. I efterhand kan jag nog tycka att den första halvan var den starkare. Dessutom har ju filmen som sig bör ett hollywood-slut. Det ska vi inte hymla om, inget europeiskt slut här inte.

Jag lät mig förföras av Denzels skådespeleri och jag ger Flight fyra screwdrivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Här kommer knarket