torsdag 21 november 2013

Nebraska (2013)


Woody: Huh?


Alexander Payne har en radda med lyckade filmer bakom sig. Hans senaste film The descendants tyckte jag mycket om. Därför var hans nya film Nebraska en av de filmer jag såg mest fram emot på årets festival. Men detta blev en stor besvikelse.

När jag skrev min revy på David Lynch's film The straight story kommenterade jag att jag normalt sett inte är så intresserad av filmer om väldigt gamla människor. Men den filmen bevisade för mig att jag faktiskt visst det gillar filmer om gamla människor så länge det är bra karaktärer, bra manus och bra genomförande. Precis samma krav som för alla filmer alltså.

Tyvärr kom inte Nebraska ens i närheten av The straight story. Likheterna mellan filmerna är att det finns en mycket gammal man som huvudperson, det lågmälda tempot samt att de båda är road movies.

Bruce Dern spelar Woody Grant, filmens gamla gubbe. Sonen David erbjuder sig att skjutsa sin åldriga far från Montana ända till Lincoln, Nebraska, för att hämta en lotterivinst. På resan stannar de till i Woodys hemstad och där möter de släkt och gamla bekanta.

Det är så många saker med denna film som är fel. Woody är ett egoistiskt arsel. Jag förstår inte vad Alexander Payne vill säga med sin huvudperson. Woody ska ha dålig hörsel och han svarar "Huh?" på allt som sägs till honom. I en av de scener som publiken skrattade mest åt (jag tyckte inte scenen var det minsta rolig) var då David och hans bror Ross försöker stjäla tillbaka en maskin som pappan lånat ut till en man för många år sedan. Scenen får sin upplösning när de åker iväg med den stulna mackapären och Woody till slut säger att de stulit den från fel hus. Åhå, vad roligt! (Obs, sarkasm). Gubbskrutten menar att han inte fattade vad sönerna höll på med när de höll på att baxa in manicken i bilen. Gubbjäveln spelar hela filmen igenom döv och dum så länge det passar honom. Och han är elak, sur och totalt självisk.


Filmen inleds med att Woody går som en senildement åldring längs en landsväg och hans son tvingas komma och hämta hem honom från polisen som plockade upp honom. Så detta var kanske en film om en senil man? Nej! Och det hade inte varit speciellt intressant det heller. Var det kanske en film om en gammal man som hade dålig hörsel? Nej igen. I några scener i slutet av filmen ser vi hur Woody visst har bra hörsel så fort han är intresserad av vad hans son eller fru vill säga honom. Och i en annan scen ser vi att han inte alls är senil. När det passar honom är han pigg och vaken.

I slutändan handlar alltså denna dramakomedi om ett stort praktsvin som djävlas med sina väl menande söner och sin fru. Hans familjemedlemmar får städa upp hans smutsiga byk.

Vad menar Alexander Payne? Vilken av filmens karaktärer lärde sig något under filmens gång? Inget ändrades såvitt jag såg. Fick Woody insikter om sig själv och sitt beteende under filmens gång? Knappast. Var det sonen David som utvecklades på något sätt? Nej, han var ömmande och vänlig mot sin far i början av filmen likväl mot slutet. Vem var protagonisten?


Till sist måste jag säga några ord om valet att låta filmen vara i svartvitt? Jag och mitt sällskap antog efter filmen att man valde svartvitt för att gamla människor inte ser speciellt bra ut i färg. Deras skavanker blir inte lika tydliga i svartvitt. Personligen hade jag mycket hellre sett den i färg. Filmen utspelas i Montana, Wyoming, South Dakota och Nebraska, en del av USA som jag vet med egen erfarenhet är otroligt vackert (i färg). Speciellt kan skymningen vara helt magiska där upp i Big Sky country... Dessutom tycker jag att känslan av äldre film, tänker 50-tal, som det svartvita fotot ger inte passade in i berättelsen där de använder iPhone och andra moderna saker. Den anakronistiska kontrasten mellan dess utseende och dess innehåll funkar inte alls.

Till allra sist tycker jag att filmens avslutning, den förlösande scenen då Woody får upprättelse (från vadå?), varken var förtjänad eller speciellt smart. Det var mer en simpel manipulation av publikens lättrörda känslor. Precis som med filmen Sideways får jag en känsla av att Payne tror sig vara mer djup och filosofisk än vad han egentligen är, eller vad hans filmer är i alla fall.

Woodys fru var frejdig
Jag är nästan på väg att ge denna film en etta, men den har vissa kvalitéer i skådespeleri och filmhantverk så den får en mycket svag tvåa.

Jag ger Nebraska två Huh? av fem möjliga

Betyg: 2/5

Om visningen: Före visning träffades jag och Fiffi och åt en bit mat på Vapiano i närheten av biografen. Det var trevligt! Sedan såg vi filmen på Sture med de underbart sköna stolarna. Till visningen anslöt Jojjenito, Johan Sq och hans bror Henrik. Det blev en allmänt trevlig visning. Vad tyckte då mina bloggande medtittare? Tyckte de att Woody var en skön och härlig gubbe? Eller fann de filmen nebraskans dålig? Fiffis filmtajm. Jojjenito.


14 kommentarer:

  1. Intressant tankegång, att det är Woody som är gubbjävel och inte hans fru som är en halvelak skitkärring. Jag tror nämligen många av oss upplevde henne som jobbig men han som rätt rar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte att hon var filmens höjdpunkt och helt rättmätigt vresig mot gubbtasken... :-D

      Radera
  2. Aj då, det var trist att den inte kom upp i ett högre betyg. Var nära att gå på denna på festivalen, men kände aldrig riktigt starkt för den. Kommer nog ändå försöka se den vid tillfälle, speciellt om den blir Oscarsnominerad (vilket jag misstänker att den blir).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag att du gör rätt i. Detta är en film som det kan gå lite hur som helst med. Du kanske tar den till dig på ett annat sätt än jag och fullkomligt älskar den!

      Radera
  3. Ja, som jag förstått det har filmen hyllats av många, men av vad jag sett (trailer) kändes det inte som något speciellt. Vi får se, blir intressant att se hur som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är som med chokladasken...

      Radera
  4. Om det skulle vara en film om demens kan det ju faktiskt vara så att symptomen kommer och går. Men det låter inte som att detta primärt ska vara en film om demens, så i det avseendet får man kanske istället skylla på taskigt manus- och karaktärsskrivande som du också gör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det kan vara så att han glider ut och in i moments of clarity... Och i så fall är jag helt ute och dissar filmen felaktigt, kanske... Men om filmen problematiserade åldrande och demenssjukdom var den tråden väl dold för mig i alla fall. Känns mer som ett oscarsfiskeriprojekt...

      Radera
  5. Fast det är med att vara pigg och vaken när det passar det är väl ett ganska vanligt förekommande fenomen, i alla åldrar.

    Synd att du inte uppskattade filmen. Du antyder även att du inte riktigt gillade Sideways heller? Det är min klara Payne-favvo. The Descendants tyckte jag var ok, inte mer.

    "Nebraskans dålig"? Hmm, den var dålig. LOL. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var lite spänd inför din kommentar för denna film... Visste inte om du skulle totalsåga min text om filmen! :-)

      Javisst kör folk i alla åldrar det tricket att välja när de hör eller förstår. Det är så bekvämt att "spela dum". Men det är lika fel oavsett ålder. Speciellt om det används som av Woody i egoistiska syften...

      Jag tycker nog att About Schmidt och The descendants är bättre än Sideways, japp, you got me. Jag har aldrig gillar Paul G (hur hans namn nu stavas) plus att jag såg filmen långt efter alla hyllat den som tokar och då hade jag nog en helt orealistisk förväntning av vad den var för något. Den andre var iofs väldigt kul i Sideways...

      Radera
    2. Jo då, din text totalsågar jag givetvis men jag väntade en stund innan jag svarade för att sansa mig lite. Doh. ;)

      Visst är det oärligt och fel att inte låtsas höra en sen höra när det passar men det gör ju inte filmen sämre egentligen, bara Woody till en osympatisk karaktär. Men förstår lite vad du menar. Det fanns nästan inga sympatiska karaktärer så det var svårt att "heja på nån".

      Radera
    3. Korrekt. Men tror du att det var Payne's mening att det inte skulle finnas någon sympatisk karaktär i filmen? För om han ville det, är det faktiskt ett fail att både du och jag känner så. Jag tippar att det var så illa...

      Radera
  6. Den här diskussionen påminner mig om ett gammalt avsnitt av Filmspotting som jag lyssnade på nyligen. Sam gillade inte Little Miss Sunshine då han inte tyckte nån av karaktärerna var sympatiska. Alla verkade ogilla varandra och därför gillade han inte filmen. Adam gillade den precis som jag gillar Nebraska. Hmm, varför gillade jag den? Hmm, jag kanske gillar att se osympatiska karaktärer på vita duken, vem vet. Igenkänning? ;)

    Nu tyckte jag sonens "gåva" i slutet till pappan ändå gjorde att sonen blev sympatisk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, du har löst koden. Du är Adam, jag är Sam. Låt oss testa den tesen på andra filmer också!

      Jag såg sonen som tämligen sympatisk hela filmen igenom. Tyvärr som ett offer också för sin alkoholiserade fars otrevliga beteende.

      Men min känsla för filmen tror jag inte beror på huruvida karaktärerna är otrevliga eller ej... Det är "detaljer" som filmens känsla, innehåll och genomförande! ;-)

      Radera