Re-Watch: Magnum Force (1973)

Den andra "Dirty Harry"-filmen är Magnum Force. Uppföljaren håller mycket väl och den vinner på att ses som den uppföljare den är då den reflekterar runt vad som hände i första filmen. Dirty Harry från 1971 blev en stor succé, inte minst på grund av alla skriverier om den. Filmrecensenten Pauline Kael beskrev filmen som fascistisk. Men som vi alla vet är all publicitet bra publicitet och publiken strömmade till biograferna. 

Därför är det kul att se att teamet bakom andra filmen switchade 180 grader och följde upp en med en film där skurkarna var de fascistiska elementen och Harry var den som försvarade det system som han så ogillat i första filmen.

Jag såg denna film för fyra år sedan men då såg jag dem o fel ordning och jag missade mycket av politiken runt filmerna. Därav blev filmupplevelsen bättre denna gång.

Styrka hos dessa tidiga "Dirty Harry"-filmer är tidsandan, de roliga kläderna, den frejdiga musiken och miljöerna. Clintan i huvudrollen gör det bra men han spelar sin roll med finess och behärskning istället för "over the top". Det uppskattar jag mycket.

Svagheten i filmerna, både ettan och tvåan, är att polisarbetet, oavsett hur kul det är att få se hur han metodiskt arbetar sig igenom fallen, tenderar att bli lite repetitiva. Det är ganska simpla historier och en eller två av sidospåren i vardera film hade med lätthet kunnat klippas bort. 

Filmerna har en seriös grundton men Clintan ger dem lite glimten i ögat i hans finlir till skådespeleri. Jag har också en spaning på att Harrys partners alltid råkar illa ut, det blir som en följetång, som ett skämt likt det om trummisarna i Spinal Tap.

Överlag gillade jag denna film och jackat upp betyget till en trea. Den är nästan lika bra som första filmen i serien.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om Magnum Force.

Magnum Force (1973)

Jag kommer inte ihåg så mycket från Dirty Harry-filmerna men jag vet att jag sett ettan, tvåan och femman i alla fall. Nu när vi kör topplistorna baklänges blir effekten att jag ser trean före tvåan före ettan. Omvända ordningen alltså. Kan det ha betydelse för upplevelsen tro?

Den andra Dirty Harry-filmen är i alla fall Magnum Force från 1973. Jag kommer ihåg delar av slutscenen på det gamla hangarfartyget men inte mycket mer. Denna film är torrare och lite dystrare än trean. Båda har en skön och tajt tidskänsla. Det är ingen som helst tvekan om att det handlar om sjuttiotalsfilm. Tidsmarkörer är bland annat klädstilen och de stora gungande amerikanska bilarna... De där bilarna som slukar en gallon per mile.  Filmen har riktigt skön musik som är så bra att jag lägger märke till den vilket inte alltid är fallet.



Harry Callahan är inte en muntergök direkt men ändå kastar sig kvinnorna framför hans fötter. Det ska kanske vara så i denna typ av filmer om hårda och tysta män? Idag känns det bara passé. Till skillnad mot den första filmen om Harry låter de honom fajtas utan skjutvapen i slutuppgörelsen. Han förlorar sin bad ass-stora magnumpistol på väg till hangarfartyget och måste sedan med list och knytnävar ta sig an två kombattanter på motorcykel. Harry klarar dock det också med bravur. De onda typerna borde bättre känna till sina begränsningar än att tro att de kunde fälla den gamle silverräven.

Bland de onda står David Soul ut. Han gör sin skurk med kyla och finess. Clintan är som vanligt bra. Jag gillar hans minspel och det är hans små blickar som ger filmen de få lustiga sekvenserna som finns. Men mestadels är detta en ganska butter historia. Jag ger Magnum force två brevlådor av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Hang 'Em High (1968)

"Hang 'em high" är Clintans första western efter "The man with no name"-trilogin. Den är regisserad av en Ted Post. Det skulle dröja ytterligare några år innan  Clintan regisserade sin första western i och med "High plains drifter".

"Hang 'em high" är en arg, ja till och med en ursinnig film. Mer eller mindre alla Clintanfilmer av värde är antivåld. Men om de tidigare så kallade spagettiwesterns viskade fram sitt budskap skriker han här: "Slut döda varandra för helvete!!"

Filmens inledning är riktigt bra. Clintan spelar Jed Cooper som nyligen köpt ett liten hord nötkreatur som han driver genom öknen. Han blir upphunnen av ett posse som jagar den rättmätiga ägarens mördare. Det faktum att Jed har djuren räcker för skocken med blodtörstiga män att besluta sig för att hänga honom. Clintans Jed blir hängd redan innan förtexterna börjar rulla.

Spoiler alert. Clintan dör inte. Han räddas, rentvås och tar jobb som US Marshall i det fria territoriet Oklahoma. Den allsmäktige domaren i territoriet har bestämt sig för nolltolerans inför våld och brott. Hans plan är att rensa upp allt bus och därmed ge territoriet chansen att bli fullvärdig delstat i USA. Den nyblivne marshallen Jed Cooper tar tillfället i akt att jaga de nio som hängde honom.

Hämnd, hämnd, hämnd. Dödande, dödande och elände. Filmen är långt från förskönande av våldet. Det är en film i den gamla skolan så det mest av våldet syns inte i bild men det finns där. Om man vill problematisera hjälterollen kan man såklart klaga på att Clintan är en tuffing och svagsinta kan säkert tycka att det han gör är "coolt". Men om man ser hur filmen behandlar problemet med domaren som är den mest blodtörstige av dem alla finns ingen tvekan om var denna film ställer sig i debatten. Hela cirkusen runt domarens publika hängningar av dömda brottslingar är frånstötande. Oklart hur mycket sanningshalt det finns i den beskrivningen, men med tanke på hela mänsklighetens historia håller jag även denna historiebeskrivning som helt trovärdig.

Jag tycker att inledningen av filmen är jättebra. Sista akten är också bra, men filmen sackar lite i mitten. Den är lite seg helt enkelt. Man tog god tid på sig förr i tiden i filmens värld. Men den är trots allt klart sevärd och jag tvekar inte en sekund med att ge den tre män som får sona för sina brott av fem möjliga.

Betyg: 3/5