The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir