Beirut (2018)

Den politiska thrillern Beirut gick nog aldrig upp på bio i Sverige och det känns som att den glömts bort lite. Efter att jag hade sett den ypperliga miniserien The little drummer girl var jag sugen på mera politisk thriller från Mellanöstern och då passade Beirut in. Manus är skrivet av ingen mindre än Tony Gilroy (Bourne-filmerna bland annat) och regisserad av The machinist-regissören Brad Anderson.

Huvudrollerna spelas av Jon Hamm och Rosamund Pike där Pike är den mer intressanta av de två. Filmen är helt klart godkänd och underhållande så länge det varar. Det är ganska spännande mest hela tiden, men filmen lyfter aldrig riktigt ändå. Detta är en dussin-film som har en bra bit upp till de bästa i genren.

Filmen har en hel del förvecklingar, det är diplomater och CIA-agenter huller om buller. De blandas med olika terroristorganisationer och alla verkar blåsa alla hej vilt. Det Beirut saknar är dock både en riktigt stark huvudkaraktär och en historia som höjer sig över mängden. Därmed blir det ganska lättglömt trots att filmen var underhållande under titten.

Jag ger Beirut två före detta fina städer av fem möjliga.

Betyg: 2+/5 

Nightcrawler (2014)

Den avslutande filmen på Filmspanardagen var den film som först planerades in i schemat. Här har vi Jake Gyllenhaal i thrillern Nightcrawler. Detta är en storfilm som kommer gå upp på svensk bio men den kändes som en bra och spännande avslutningsfilm. Efter fikat drog vi oss mot Park (aj, får ont i rompan bara jag tänker på Park) i god tid. Visningen var utsåld. Vårt stora gäng splittrades i kalabaliken i foajén. Jag hade också fyra vänner som skulle ansluta men jag insåg snart att försöka hålla platser åt alla (crika 15 pers) skulle vara stört omöjligt så vi spreds ut inne i salongen. En grupp av filmspanare satt i alla fall på bra platser mitt i smeten. Jojje fick olyckligtvis en trasig stol. Jag satt med Jojje, Joel och Cecilia och vi pratade om en massa roliga saker före visningen drog igång, allt från restaurangrecensioner i Vasastan till swingersklubben i Sollentuna!

Jag har alltid gillat Jake Gyllenhaal sedan jag såg honom i Donnie Darko. Han är kanske inte alltid den mest lysande skådisen, han är ungefär lika bra som många andra som är beroende av manus och typ av roll för att verkligen sticka ut. Men han verkar ganska ofta välja hyfsat intressanta projekt. Förra året spelade han huvudrollerna i en av årets intressantaste filmer, Enemy.

I Nightcrawler gör Gyllenhaal sitt livs rollprestation. Han är otroligt bra i denna film. Ingen tvekan om det. Oscarsnomineringen ligger runt hörnet och väntar. Han spelar en psykopat som slår sig fram som ambulansjagande nyhetsfotograf. Han jobbar freelance och säljer sina videos till högstbjudande bland lokala TV-nyhetsstationer i Los Angeles. Gyllenhaal äger sin karaktär fullt ut. Han ser utmärglad ut via viktnedgång eller sinnrik sminkning. Han har i alla fall ett utseende som får mig att tänka på en rovfågel. Hans karaktär Louis Bloom får mig att tänka på en mindre charmig Dexter Morgan. Precis som Dexter verkar det som att Louis inte vet hur man pratar med andra personer och det mesta han säger låter som taget ut en självhjälpsbok, instruktionsbok för telefonförsäljare eller annan gojja han läst på internet.

Filmens andra tunga skådespelarinsats står Rene Russo för. Hon spelar Nina Romina, en chef på den tv-station Bloom säljer sina videos till. Scenen på den mexikanska rstaurangen mellan Gyllenhaal och Russo är en av de häftigaste scenerna jag sett på bio i år. Jake med galna och vitt uppspärrade ögon samtidigt som han pratar lugnt och sansat. Russo spelar scenen helt perfekt. Först är Nina lite överlägsen och närmast road, men allt eftersom Louis manipulerar henne och klipper av hennes utvägar ser vi hur hon blir mer och mer trängd i ett hörn. Suverän scen.

Ok, så skådespelarprestationerna från dessa två är top notch, men filmens handling ger jag inte mycket för. När jag kom ut från bion kändes det som att filmen slutat innan den riktigt tog fart. Vi fick en första akt men inget mer. Tydligen var hela filmens poäng karaktärsstudien av Bloom och satiren över tv-nyhetsbranschen. Det sistnämnda blev gammalt en kort bit in i filmen, visst träffsäkert men efter ett kort tag hade vi fattat galoppen. Sluta dunka mig i huvudet med övertydligt budskap. Gyllenhaals psykopat var också ljuvlig att se, men varför inte göra något med honom? Mer än bara visa att han bokstavligen gick över lik för att bygga upp sitt företag? Var är twisten? Var är kullerbyttan som gör att vi börjar ifrågasätta vår bild av honom och det han gjorde? Var är thrillern?

Till sist några ord om Bloom. Jag hörde på podden att Adam jämförde honom med Jordan Belfort (The wolf of Wall Street). Det är en bra jämförelse. Jag håller Louis Bloom som en hemskare karaktär inom alla områden jag kan tänka mig. Båda filmerna är klart intressanta och man kan inte döma filmen bara för att man inte tycker att huvudpersonen är osympatisk. Jag håller dock Nightcrawler som den klart svagare filmen av de två. Den hade en snygg yta och ett härligt monster i fokus, men jag tycker att man missade att göra något av historien.

Jag ger dock filmen ett positivt betyg, en rekommendation att gå och se den. Det är så min betygsskala är gjord.

Jag ger Nightcrawler tre saker som han ville ha av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Detta var den avslutande filmen på Filmspanardagen på Stockholms Filmfestival 2014. Låt oss se vad de övriga spanarna har kokat ihop i natten?
The Velvet Café
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Har du inte sett den? (Carl)
Movies-Noir