Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).
Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.
Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.
Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.
Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...
Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.
Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.
Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar