Attica! Attica! Attica!
Jag såg ännu en film för några veckor sedan i mina förberedelser inför "A life in movies". Jag var lite desperat efter bra filmer från 70-talet men jag insåg efter ett tag att det inte går att "pressa in" en ny favoritfilm nu. Alla filmer på listan måste ligga till sig ett tag ändå. Jag såg i alla fall "Dog day afternonn", en film jag länge velat se. Precis som i "Badlands" är detta en film som bygger på en verklig händelse.
Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) är två killar som försöker råna en bank i Brooklyn en het sommardag 1972. Det går inte så bra och inom kort har de tagit bankpersonalen som gisslan, polisen har omringar kvarteret och massmedia direktsänder oavbrutet på plats. Det blir en satans eftermiddag helt enkelt.
Filmen spelades in efter Gudfadern-filmerna och Al Pacino snackade in sin kompis John Cazale till den andra huvudrollen. Filmens dialog är i huvudsak improviserad av skådespelarna på plats. Detta ger en nerv i dialogen som i sin tur flödar organiskt allt efter vad scenerna behöver. Jag tycker att Al Pacino gör en av sin karriärs bästa skådespelarinsatser i denna film. John Cazale verkar ha varit en mycket intressant människa. Han dog tyvärr alldeles för ung 1978 pga lungcancer. Hans tyste men galne Sal är en perfekt motvikt till Pacino's extroverta Sonny.
Precis som många filmer från 70-talet är "Dog day afternoon" långsam. Händelserna i filmen tar sin tid, och karaktärerna får frodas och utvecklas i djupa och mångdimensionella porträtt. Som i en skönlitterär bok får vi som åskådare lära känna de två rånarna, gisslan och poliserna mer och mer och till slut förstår vi varför de olika karaktärerna gör det de gör. Alla utom Sal, han är, precis som skådespelaren som spelar honom, ett mysterium.
En annan tidstypisk detalj för filmer från eran är de tydliga sociala och samhällspolitiska kommentarerna som ges via filmerna. Det är ett New York i oro som visas upp. Allmänheten misstror polisen, journalister är okänsliga och poliserna är sugna på att få skjuta en skurk eller två.
Det gick en mycket bra dokumentär om skådespelaren John Cazale på SVT för en kort tid sedan. Den ligger än så länge kvar på Svt Play (om man trycker på rätt länk).
Hostage: Why don't you smoke?
Sal: I don't want the cancer.
Jag tycker att "Dog day afternoon" var riktigt bra och jag ger den fyra kärleksbevis av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Jo, en bra film. Gillar att det var ett sorts kammarspel. Cazale är underbar. Skrev förresten om den där dokumentären när den visades i höstas.
SvaraRaderahttp://jojjenito.blogspot.com/2010/11/kunskapskanalen-film-om-film-john.html
Dokumentären gick nyligen i repris. Den var mycket intressant.
SvaraRaderaJust New York-oron känns som du säger väldigt tidstypisk, antagligen för att New York på den här tiden VAR en inte särskilt rolig stad. Kommer igen i tex både Death Wish och The Warriors.
SvaraRaderaSofia: jo, det är otroligt hur mycket bättre NYC är idag jämfört med tidigare. Ända in på nittiotalet var det farligt att gå omkring på Manhattan...
SvaraRaderaMen då måste ju ändå något ha förändrats eftersom den här nästan domedagskänslan som sagt känns väldigt typisk för just 70-talet. Mindre farligt eller medveten kampanj från stadsförvaltning och filmbolag?
SvaraRaderaSofia: Mindre farligt i verkligheten. New York utmärker sig inte längre som farlig stad generellt sett, även om det givetvis finns idioter och brott begås. Det är trots allt en stor stad. Detta har uppnåtts genom ett målmedvetet arbete och en nolltolerans mot brott.
SvaraRaderaJo, fast då är det ju ändå ett förhållandevis nytt tillstånd med tanke på din kommentar om nittiotalet?
SvaraRaderaJag håller med dig om filmens styrkor utom möjligen när det gäller Cazale, har som sagt inte riktigt lyckats fastna för honom. Just alla samtidsreferenser gav en mustighet men var också på gränsen till att vara så många och självklara att jag nästan kände mig lite på drift. Men absolut en film jag skulle kunna tänka mig att se om.
SvaraRaderaTror absolut att filmen tål flera omtittar.
RaderaJag tror att jag lät mig påverkas om Cazale efter den där grymt bra dokumentären som Jojje också sett (se ovan). :-)