lördag 11 oktober 2014

Tusk (2014)



Premiärfilm på Monsters of film. En yster skara filmspanare på plats. Hej Markus! Kevin Smiths nya film Tusk. Förväntningar och spänning i luften. Finns det något Kevin Smith fanboy i salongen? Jaaaaaaaa. Jag har alltid gillat hans filmer. De brukar pendla mellan treor och starka fyror. Hög lägstanivå. Nya filmen Tusk har en story som Kevin Smith och Scott Mosier kommit på under ett av deras SModcast-avsnitt. Jag gick in till filmvisningen med ett stort och stabilt förtroende för Kevin Smith. Förtroende för hans känsla för humor, stora hjärta och filmiska bedömningsförmåga.

Det var då det. Förtroendet som jag hade FT, Före Tusk. Detta var fan det mest bisarra jag sett på länge. Jag gillar bisarrt lika mycket som vilken filmnörd som helst, men inte denna typ av skymf mot mig som åskådare. Det är som att Kevin Smith givit mig fingret. "Fuck you, Mr Henke, best regards, Mr Smith..."


Första halvan av filmen är riktigt bra. Skön Kevin Smith-dialog med en massa kul skämt om podcasts och amerikanarnas syn på Kanada. Justin Long är en favorit och Michael Parks var ju suverän i Smith's senaste film Red State. En bit in i filmen har de två några bra scener där jag framför allt gillade Parks minspel då han pendlar mellan snäll farbror, galen maniac och elakare än döden. Han har tex svårt att hålla sig för skratt när Wallace (Long) upptäcker att hans ben blivit amputerat. En hel del roliga scener.


Men sedan ballar filmen ur rejält. Men vad kunde man vänta sig när man går på en film som handlar om en massmördare som bygger om sina offer till valrossar...? Nåväl, filmen kunde fortfarande ha haft sina poänger med roliga scener och bra skådespeleri. Filmen hade ännu inte brutit mot sina egna logiska lagar. Ni vet det där som jag ibland tar upp... att en film måste förhålla sig till det ramverk av lagar och logik som den etablerat. Tusk är en cinema absurde och det är ok. Men tyvärr faller botten ur filmen och dess historia med det otroligt dåliga slutet.


Det finns en scen som innehåller ett blänkande shot gun i händerna på den lustiga gubben med lösnäsa och rolig dialekt. Där fanns en vägval och Smith valde fel väg. Med detta fåniga slut var det som att Smith gav oss fingret. Han hade lyckas få med oss, alla sina fans, på resan ända in i mål. Han hade lyckats få oss att acceptera valrossen! Men sedan vänder han oss ryggen. Han överger oss i och med detta slut. Fuck you, audience. You made a mistake to trust me.

Nä, sorry, jag litar inte på Kevin Smith längre. Han är dock fortfarande rejält rolig!

Pappa Kevins dotter och Pappa Johnnys dotter:
Döttrarna

Detta var ett slag i ansiktet och jag tycker att Smith har slösat sina resurser och sin kreativa talang på fel projekt. Jag ger Tusk två besvikelser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Känner du igen honom?

Blev någon av mina vänner omvandlade av filmen?

6 kommentarer:

  1. Jag hade inte alls samma förväntningar på filmen och Kevin Smith som du, kanske beror en del av skillnaden i våra åsikter på det?
    Kul spaning med döttrarna där. Såg att Fru Smith också var med på ett hörn :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såklart att förväntningarna spelade in! Det var värsta familjesammankomsten verkar det som...

      Radera
  2. Lattjo att slutet skavde så. Jag tycker att slutet är perfekt. Men du har nog rätt i att Kevin Smith ger dig fingret om du inte är med på att det är ett internt skämt, och det är ju lite onödigt eftersom filmen fungerar så bra på riktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rimliga slutsatser, Carl. Tycker nog bara att denna film var värd ett bättre öde och att de interna skämten (om de ska vara så här) borde på sin höjd motivera en kortfilm som kan publiceras på hans sajt eller något sådant.

      Radera
  3. Svar
    1. Hej! Det var alldeles för länge sedan! Kommer ni göra något podavsnitt på filmerna på MoF?

      Radera