måndag 6 oktober 2014

Friends With Money (2006)



Förra årets glimrande Enough said gjorde mig nyfiken på filmens regissör. Det visade sig vara en kvinnlig regissör och manusförfattare som låg bakom filmen, Nicole Holofcener. Enough said visade sig vara hennes femte film. Även filmbloggarkompisen Fiffi blev supersugen på Nicole.

Nu har jag kommit till skott med att se några av Holofcener's tidigare filmer. Jag börjar med Friends with money vilket är en film jag ägt på dvd länge men aldrig kommit mig för att se. Vi får följa fyra kvinnor runt fyrtioårsåldern som verkar vara kompisar från skolåldern. Tre är gifta och de är alla rika i varierande grad. En är singel, fattig och arbetar som "maid" hos rika familjer.

Skådespelarlistan är tämligen imponerande med Jennifer Aniston, Frances McDormand, Chaterine Keener och Joan Cusack i huvudrollerna. Aniston spelar den fattiga Olivia. Hon är stabil som vanligt utan att göra bort sig men också utan att det direkt sprakar runt henne. Joan Cusack har jag aldrig hyllat då hon väl alltid spelat flamsiga och överdrivna karaktärer (pga manus eller skådespelaren?). Här upplever jag henne kanske för allra första gången som en vuxen person men nu har hon blivit en tantig tant istället. Hon såg lite konstig ut i ansiktet, som en ödla nästan. Konstigt. Frances McDormand är bra som vanligt även om hon spelar en avskyvärd person. Jag gillar inte karaktären och där tycker jag att både manusförfattaren och skådespelaren måste dela ansvaret. Jag tror nämligen inte att det är menat att man ska ogilla hennes karaktär, men McDormand lyckas inte få mig att känna sympati för karaktären, bara äckel. Den enda som jag känner något lite mer positivt för är Holofcener's favoritskådespelerska Chaterine Keener. Hon funkar bra i filmen.

Otroligt snygga kläder (ärligt). Och vilket tyg! (ironiskt)
Jag brukar inte bry mig om vilket kön en regissör har, det borde kvitta. Det kvittade för filmen Enough said. Men i denna film blir det påträngande uppenbart. Fokus i filmen ligger på de fyra kvinnorna, och det är i sig fine, men de manliga birollerna är väldigt konstigt skrivna. Med ett undantag kan de mycket väl vara män som Holofcener känner fast hon skruvat till dem lite/mycket. De framställs som okänsliga och frånvarande. Jason Isaac och Scott Caan platsar in här. En trött förenkling och allt annat än djupa tredimensionella karaktärer.

Den enda manliga karaktären som till en början var intressant är Aaron spelad av Simon McBurney. En gay-ig superkänslig man som är intresserad av design, kläder, och tyger. Han är ljuvlig med sitt barn och ömsint som äkta make. Han är överseende med sin frus hatiska beteende och stödjande som vän (till de övriga kvinnorna). Hahahaha.... Jaja. Ungefär lika realistisk som om Holofcener kastat in en hobbit i denna dramafilm... Ni måste se filmen innan ni börjar klaga på mig här. Hehe, den karaktären var nåt alldeles extra.

Aaron
Jag fann mig också tycka att de flesta i filmen var ganska vidriga, egocentriska och neurotiska, men inte på det bra viset. Ta Aniston's huvudperson till exempel. Hon spelar den där vilsne personen som inte vet vad hon vill eller kan göra med sitt liv. En riktig slacker som har hoppat av sitt jobb för det var för jobbigt. Hon röker på så ofta hon kan (drogliberalism?). Arbetar som städerska men vill inte ta sig själv i kragen. Jag har sett karaktären som kille många gånger och inte alltid tyckt att den karaktären är speciellt härlig. I denna film är hon ändå den mest sympatiska. Vinner väl i och för sig mer eller mindre på walk over. Frances McDormands karaktär till exempel är äcklig, arg och ber alla hon ser att dra åt helvete. Ok, Holofcener, hon går igenom en 40-årskris. We get it!

Denna film hade behövt ett starkare slut. Stora delar av filmen handlar om hur olika rika karaktärerna är. Filmens avslutning knyter an detta tema. Jennifer Anistons karaktär träffar en överviktig arbetslös slacker och man tror omedelbart att filmens budskap ska bli något om att kärleken kan finnas överallt, att det inte har med pengar att göra. Men så blir det inte. Nej, Holofcener har en twist i bakfickan som gör att filmen faller ännu mer platt på sitt ansikte.

Tyvärr, detta var långt långt från lika bra som Enough said. Jag tyckte att den var ganska meningslös till slut. Visst, den kanske vänder sig till en kvinnlig publik, en publik som vill grotta ner sig i neurotiska kvinnors 40-årskriser. Hoppas då att filmen hittar till den publiken. Personligen känns detta som en kvinnlig västkustvariant i den genre Woody Allen regerar i. Och det finns något i filmen, där under ytan som är ganska bra men totalen håller inte ihop.

Nu har det gått en hel dag sedan jag såg filmen och den har redan ramlat ner från en stark trea till en svag dito. Trist. Jag var tvungen att skynda mig att skriva denna text så att betyget inte skulle hinna glida än längre ner. Jag ger Friends with money tre dyra hudkrämer av fem möjliga.

Betyg: 3-/5

Fiffi gillade denna film bra mycket mer än jag. Hon skriver i sitt inlägg dessutom om två andra filmer från Holofcener som jag också kommer se. Om vi tycker mer lika om de filmerna får du reda på om du besöker min blogg de närmaste dagarna...


Japp! Jennifer Aniston. Maid!

4 kommentarer:

  1. Du är nåt på spåret där när du skriver att du sett Anistons karaktär på film en massa gånger men då som kille. Tror du inte det är just _det_ som är meningen? Manuset vänder på steken och får oss att se på både män och kvinnor från ett helt annat håll än vad som är "brukligt" i filmer?

    Ta Aaron till exempel. Hur ofta har man inte sett en skön, trevlig, fixig, härlig kvinna i rollen som hustru till en mycket mindre trevlig man och det enda man tänkt är "vad tusan ser hon hos honom???". Nu är det samma sak fast tvärtom. Tyvärr är det kanske inte realistiskt, det kryllar inte av såna par varken på film eller i verkligheten, men kanske desto viktigare att få till en tvärtomtanke?

    Det blir lite orättvist för filmen att jämföra den med Enough said men jag tycker trots allt att det är en väldigt bra film, skönt annorlunda och med karaktärer som beter sig som folk gör mest. Både illa och bra alltså. Och kul att du inte gav upp på Nicole Holofcener utan vill se mer. Heja dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Klart jag vill se hennes filmer!

      Klart att jag _också_ fattar att Holofcener valt att byta kön på flera karaktärer för att göra en poäng. Men ska det verkligen vara ett självändamål? Gillar du karaktärerna _bara_ för att de är kvinnor? Karaktärer som du kanske inte hade kunnat stå ut med som män? Självrannsakans tid är inne!!

      Radera
    2. Det jag menade med att du är nåt på spåren är att det gick upp ett ljus för mig när jag läste din text. Jag har inte tänkt tvärtomtanken förut när jag sett denna film (eller någon annan av hennes filmer) men nu gjorde jag det. Jag vet inte om det är ett självändamål men det är rätt intressant att byta kön på karaktärer och se vad som händer. ;)

      Men jag gillar inte karaktärerna för att dom är kvinnor, jag gillar filmen för att den är annorlunda, personlig och underhållande. Sen råkade den handla om mestadels kvinnor och vara regisserad av en kvinna.

      Radera
    3. Ok. Sorry. Jag skrev faktiskt om min revy från scratch efter att haft en första text som bara uppehöll sig om att alla huvudsakliga roller var vända könsmässigt. I den ursprungliga texten tittade jag på vilka av karaktärerna som funkade och inte, men till slut blev det för rörigt och för minerad mark. Dessutom tycker jag inte att den gimmicken räcker, varken för Holofcener i filmen eller för mig i revyn, så jag bytte spår och skrev en annan text istället.

      Det är rent intellektuellt sett en intressant tes med switschade könsroller, men det är trist att den görs på en filmgenre som så mycket bygger på att man ska uppfatta karaktärerna som realistiska och sympatiska. Jag återkommer till den punkten i morgondagens revy (för Lovely & amazing).

      Radera