fredag 21 februari 2014

Roman Holiday (1953)



Joe: Life isn't always what one likes. Is it?

Filmerna vi ser i Decennier är mestadels filmer vi aldrig sett, men ibland kan det leta sig in titlar som vi har sett men som vi gärna ser om. Så var det med Roman holiday för mig. Jag såg filmen för första gången för över tio år sedan och då blev jag helt stormförtjust i filmen. Det var speciellt det sanslöst bra slutet som fick mig på fall. Jag kommer ihåg att jag nästan glömde andas under den sista scenen så spänd hade jag blivit för att få se hur det skulle sluta. Och filmen slutade på ett sätt som jag vid det laget aldrig hade kunnat förespå. Slutet är ju ganska naturligt och inte konstigt alls, men i mitt huvud kunde jag inte få in att Hollywood skulle våga...


Nu har jag sett om filmen och lite andra saker framträder. Filmen är fortfarande mycket, mycket bra, men jag blev kanske inte lika flabbergasted som efter första titten. Det är väl naturligt att en film som slog ner i mig som en blixt från klar himmel inte överraskar lika mycket en andra gång. Istället tycker jag att filmens näst sista scen, den när Ann kommer hem och daskar till sina barnpassare och kör ut dem från sitt sovrum var en stark scen. Under bara ett dygn har hon ju vuxit upp och blivit en vuxen "egen" person. Melankolin är dock lika stark i de avslutande delen av filmen som jag kom ihåg det. Sorgen över ett liv som är utanför hennes räckhåll syns i Anns ögon. Audrey Hepburn är bra på många sätt i denna film, men hennes minspel och ansikte som säger så mycket om vad hon känner är allra bäst.


Roman holiday inleds som en komedi och avslutas som ett romantiskt drama. Inledningen är verkligen festlig där prinsessan Anne är som "a fish out of water", hon är i en okänd miljö ute bland folk. Hon har levt hela sitt liv med påpassande betjänter runt sig och det skapas många komiska situationer när hon inte har hovet runt sig längre.


Många av de scener jag njöt av under denna sittningen kommer följaktligen i filmens första tredjedel. Framför allt under natten då Ann och Joe först möts. Hon är vimsig och oredig på grund av den sömndrog hon fått av de överbeskyddande barnvakterna. En kul liten scen är när Ann lutar sig mot Joe's rygg när han ska öppna dörren till sin lägenhet. Desto längre fram han lutar sig, desto mer tyngd får han på ryggen. Sen när han reser sig upp gör han det försiktigt så att hon ska hamna stående och inte välta bakåt. En kul lite scen.


En annan är senare i Joes lägenhet när Ann refererar för sig själv att hon är ensam i ett sovrum med en man för första gången i  sitt liv "...and I don't seem to mind." Underbar replik.

Audrey är superb i denna roll. Det var första filmen hon hade huvudrollen i och hon var väl aldrig så bra igen. Men jag gillar Gregory Peck i rollen som Joe Bradley också. Han är trygg, lugn, och på alla sätt den perfekta kavaljeren för att introducera en prinsessa som aldrig varit ute på vift själv.


Favoritscenen är fortfarande när de är vid The mouth of truth. Audrey's lilla nervösa utrop när hon drar tillbaka handen får mitt hjärta att smälta.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på likheterna med David Lean's Brief encounter, en annan favorit från Decennier. Slutscenen från Roman holiday kan mycket väl också legat som förebild för slutscenen i 80-talsfavvisen Against all odds.


Jag älskar fortfarande Roman holiday, men jag blev kanske inte lika överraskad av dess brahet denna gång. Jag ger Roman holiday fyra scooters av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Blev Christian eller Johan lika förtjusta i "Anya" och hennes öde som jag?
Glöm heller inte att kolla in finurliga Fiffi's Fredagsfemman.


   

10 kommentarer:

  1. Fyra scooters är inte illa! :)

    Scenerna vid The mouth of truth är helt.... jag vet inte...jag saknar ord. Det känns som att både Hepburn och Peck är NOLL procent medvetna om kameror och filmarbetare, det är bara dom två där, BARA dom två. Det känns inte som att det finns varken manus eller regi, bara improvisation och kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej och det är fyra starka scootrar dessutom. Mycket fin film.

      Den scenen bygger mycket på deras personkemi. Deras kemi dryper inte av djurisk lust, mer en ömsesidig respekt och genuint tycke för varandra. Kudos till båda skådespelarna; Peck för att han släppte fram och stöttade henne, Hepburn för ren magisk härlighet (hon är bra på så många sätt att jag sammanfattar det i ordet "härlighet").

      Radera
  2. Absolut, bra naturlighet på Hepburn där. Och slutet... Slutet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar slutet. Det var framför allt på grund av det öppna, sorgliga, hoppfulla slutet som gjorde att jag älskade filmen vid första titten. Denna gång blev jag inte riktigt lika överraskad, men det är fortfarande där och känslorna är med.

      Radera
  3. Finns flera scener att gilla. Jag gillade speciellt de humoristiska scenerna när fotografen är med på kaféet. Men det finns andra så klart. Dock blev jag inte lika förtjust när hon var drogad. Blev lite för utdraget där.

    Scenen när Joe stoppar in handen på Sanningens mun var improviserad. Peck frågade regissören Wyler om han skulle gömma handen när han drog ut den, utan att berätta för Hepburn vad han planerade att göra. Så de gjorde så och Audreys reaktion var äkta, en stor orsak till varför den scenen funkar så bra och blir så genuin.

    Håller med om att effekten inte blir lika stark när man ser om en sån här film. Detta trots att jag inte kom ihåg mycket från den, speciellt inte slutet. Intressant nog hade den brittiska prinsessan i verkligheten en liknande "affär" vid den här tidpunkten där hon också tog samma beslut som Audrey...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, det förklarar en del varför scenen vid Sanningens mun. Jag tycker att hela scenen känns som att de repeterar scenen för kommande inspelning. Det känns så avslappnat och naturligt. Att den delvis var improviserad förvånar mig inte.

      Jag gillade också den lustige och snälle fotografen, men alla scenerna när Joe spiller saker på honom och sparkar honom på benen är lite för mycket farsartade för mig.

      Lägg märke till understa bilden i min revy som måste vara tagen från när skådisarna vilar ut mellan tagningarna. De spelar kort och ser så glada ut.

      Radera
  4. Din kärlek till filmen smittar av sig på mig och jag blir lite ledsen över att jag inte riktigt sögs in på samma sätt. Jag såg inte filmen under perfekta omständigheter. Såg första halvan på måndag kväll och andra halvan på tisdag kväll (med tankarna lite på min resa till München och en väckarklocka som skulle ringa kl 04:30).

    Tänk om man hade fått vara en fluga på väggen där under kortspelet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Asch då. Det är trist när man har en känsla efter titten att den påverkats negativt av omständigheter. JAja, du ger den kanske chansen någon annan gång...

      Radera
  5. Den bästa romantiska komedin som gjorts. Gregory Peck är jag väldigt svag för, som du säkert förstått efter att ha läst första inlägget på min blogg. Han var lika god i verkligheten som han oftast spelade sina karaktärer. Han var en av Hollywoods största stjärnor när den här filmen gjordes, men såg ändå till att Audrey, som mer eller mindre var helt okänd, fick hennes namn före hans egna på postern. Han insisterade då han tyckte att det hade sett dumt ut annars, eftersom hon skulle komma att vinna en Oscar för sin rollprestation, vilket hon gjorde.

    När jag var i Rom på vår bröllopsresa tog jag och frugan en alldeles egen Roman Holiday Tour under några dagar där jag besökte de allra flesta viktiga ställen som dom var på i filmen och köpte hem en hel del Vacanze Romane-prylar till min lilla Peck-samling. Kanske kan bli ett roligt inlägg att skriva någon gång i framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja denna film är ju helt sanslöst bra. Det är synd att Hollywood inte verkar göra filmer som denna längre. Kasta in en helt okänd skådespelerska mot storstjärna och dessutom ett slut på filmen som knappast kan definieras som ett "happy ending". De hade en annan struktur på den tiden och filmmakarna vågade nog lite mer. De hade andra problem iofs men just detta var bra...

      Er resa till Rom låter sensationell. Det kan bli ett fantastiskt inlägg. Go for it! :-)

      Radera