Limelight (1952)

Calvero: Life is a desire, not a meaning.

Jag messade till Jojje precis före han skulle slå sig ner och se Limelight att detta är "minor Chaplin" och det är precis vad det är. Det är som att det ligger och gömmer sig en mycket bra Chaplin-film under ytan på denna film. Den bra versionen bryter dock bara igenom vid några få tillfällen.

Chaplin hade vid detta laget gått över till talad film, men han verkar fortfarande vara nostalgisk över stumfilmseran. Han har nämligen förlagt filmens handling till London 1914. Därmed kan han utan att skämmas köra med en hel del stumfilmsestetik och han har till och med ett antal show- och dansnummer utan dialog med i filmen.

Chaplin spelar Calvero en gammal hyllad komedigubbe som nu blivit gammal och inte längre rolig, eftersom han inte dricker sig full inför sina framträdanden längre. Det är så extremt tydligt att Calvero är Chaplins alter ego och att filmen egentligen handlar om Chaplins eget fall från berömmelsens euforiska topp och sötma. Om man varit störst i världen och välden inte längre vill ha en, hur förhåller man sig inför det? Calvero upplever precis samma sak som Chaplin upplevde under denna fas i sin karriär.

Som vanligt har Chaplin en ung vacker tjej som motspelerska. Det som skiljer sig från den vanliga historien som vi sett i filmer som Modern times och The great dictator är att denna gång har Chaplin bara ett platoniskt förhållande med den unga tjejen. När denna filmspelades in hade Charlie sedan många år tillbaka redan träffat den kvinnan han kom att leva med resten av sitt liv, Oona O'Neill. Jag har fått för mig att Chaplin ofta hamnade i säng med sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, både i filmerna och i verkliga livet. Inte så denna gång. Han hade till slut blivit trogen sin partner. Han kallade också Oona "the love of my life". Jag väljer att se på det som gulligt, inte äckligt.

Limelight handlar om Calvero som gammal och på drift räddar den unga balletdansösen Thereza från att ta livet av sig. Calvero får i ett slag en nytändning och fokus i livet. Han hjälper Thereza på fötter och coachar henne till framgång i livet. De kämpar sida vid sida med att försöka lyckas inom den ack så hårda show businessen. Thereza säger att hon älskar Calvero men han inser det omöjliga i relationen, betänk att han hade Oona vid denna tidpunkt.  Han kan inte gå med på att gifta sig med henne, trots att han kanske egentligen vill. Calvero själv pendlar hejdlöst i humöret, mellan ett oroligt sökande efter publikens godkännande och den gamle mannens visa ord om livets sanningar. Thereza har sina egna problem, att gå, och även om hon har lyckan inom räckhåll är det alltid något som håller henne tillbaka och hon tror att hon endast är värd olycka.

Filmen är förbannat lång, allt för lång för dess innehåll. Den är småputtrig på gränsen till tråkig i mitten men mot slutet tar den sig och i slutscenerna blev det lite dammigt i rummet (igen!).

Detta var inte en av Chaplins bästa filmer, nej lång därifrån, men karln har en hög lägstanivå och jag kan rekommendera den till de som vill se mer av den gamle gode Charlie.

Missa inte den fina scenen mot slutet där Buster Keaton spelar Calveros kompanjon i ett pantomimnummer. Enda gången de var på filmduken tillsammans.

Jag ger Limelight tre clowner av fem.

Edit samma dag som artikeln publicerades: eftertankens kranka blekhet och allt det där. Filmen har redan falnat i mitt sinne och jag inser att jag inte kan ge de mer än godkänd=helt ok. Jag korrigerar betyget till en tvåa!

Betyg: 2/5

Solar sig Christian och Jojje i rampljusets varma strålar eller sitter de i skuggan och fryser?