Paths Of Glory (1957)

General Mireau: If those little sweethearts won't face German bullets, they'll face French ones!

I revyn för Lone survivor nämnde jag att jag kan bli fascinerad av filmer där man får se moderna elitsoldaters yrkesskicklighet, deras "hantverk". Nu har jag sett en film där man ingående får se de högsta generalernas inkompetens. Stanley Kubricks Paths of glory är ett argt upprop mot krigets vansinne, speciellt då generaler i cigarrrummen beordrar soldater ut på omöjliga självmordsuppdrag.

Filmen utspelas i skyttegravarna mellan Frankrike och Tyskland i första världskriget. Detta är antagligen det krig som jag är allra minst intresserad av. Dagens militärer ställs inför helt annorlunda utmaningar och svårigheter. Enligt den bild som ges av denna film såg den högsta militärledningen de vanliga soldaterna som kanonmat på den tiden. Armén sågs endast som siffror, inte människor, och fasansfulla beslut tilläts tas.

Kirk Douglas, ni vet han med en punanin i hakan, spelar den empatiske översten Dax som tvingas beordra sina trupper till ett anfall mot tyskarna. Den franska militärledningen med general Mireau i spetsen hade fått för sig att man var tvungen att inta den kulle, the Ant Hill, som tyskarna försvarade. Problemet är bara att det inte går att inta denna myrkulle. Det kaotiska och förvirrade försöket avbryts och general Mireau blir rasande. Generalen anklagar sina trupper helt orimligt för feghet och tre stycken olyckliga väljs då generalen vill statuera exempel. De ska helt enkelt arkebuseras. "Rimlig" reaktion!

Överste Dax anmäler sig frivillig för att försvara de tre. Ännu en rättegångsfilm alltså? Jag hade ju en mycket trevlig sådan på bloggen i torsdags. Denna film är dock inte lika bra, varken underhållsvärdet eller innehållsmässigt. Jovisst är Kubricks regi föredömligt, filmen känns rejäl på något vis, men jag saknar ett starkt intresse för de missförhållande i den gamla tidens krig som han väljer att peka på. Självklart kan man dra paralleller mellan detta krigsdrama och dagens kohandel mellan politiker och militären, eller inom militärens egna led (i en stor organisation pågår alltid politiska spel om makten). Men i slutändan blir detta mest att Kubrick slår in redan inslagna dörrar hos mig. Krig är hemskt. Jo. Trist för dem som sprängs i bitar helt. Ännu värre för dem som sprängs i bitar delvis.

Douglas gör sin känslosamme överste Dax med inlevelse men hans patos tilltalar inte mig då jag varken blir överraskad, upplyst eller kittlad av hans utspel. Inget är nytt. En kul scen är dock när en general tolkat Dax's agerande som politiska manövrar för att kunna stiga i graderna men att generalen till slut inser att Dax faktiskt bryr sig om de tre oskyldiga som ska arkebuseras.

Filmen enda överraskande och starka scen är den allra sista scenen med den sjungande tyskan. Där fick filmen ett liv och själ jag saknat tidigare.

En intressant notis är att amerikanske Kubrick gör en amerikansk film där hela den franska armén förlöjligas och de franska generalerna idiotförklaras. Hehe. Hur är det skämtet lyder? Om man slår in "french military victories" i google får man frågan tillbaka "Did you mean: french military defeats?"

Som med så många filmer i decennier är jag väldigt glad över att jag sett filmen. Den är en klassiker och den refereras till lite titt som tätt. Kubrick är också en unik filmmakare och det var kul att se ett lite tidigare verk från honom. Jag kan lova att vi kommer ha anledning till att återbesöka Kubrick innan detta projekt är slut.

Jag känner mig lagom oberörd av filmen och ger den därmed två sista middagar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Christian är också ute och kleggar i ett världskrig, det andra...