söndag 23 februari 2014

Smultronstället (1957)



Isak Borgs gamla mor, 96 år: Jag är mycket tacksam över besöket, och hoppas att vi ses någon gång igen.


Gillar vi arty-farty-filmer? Är vi inte lite rädda för att antingen höja en film för mycket, eller sänka den för mycket, just för att den är arty-farty? Jag är det i alla fall. Nu har jag kommit till en sådan film som jag länge trott skulle vara lite arty-farty, så som den Ingmar Bergman-film den är. Den gubben gjorde väl nästan bara svårmodiga, allvarliga och fina arty-farty-filmer? I varje fall om man hårdrar det. Jag måste direkt erkänna att jag inte är en Bergman-kännare (duh!) och att jag inte heller känner ett speciellt stort sug efter att se hans uppgörelser med sig själv, sina föräldrar eller sina fruar.


Jag vill bli underhållen av film, inte bedrövad. Underhållen av dialog, karaktärer, scener, story eller känslor. Underhållande film kan vara så mycket olika. Men det infernaliska är ju att även en riktigt svår film som är bra nog, kan vara väl så underhållande och givande, så det går ju inte att generalisera. Därför kom projekt Decennier väl till pass. Jag valde denna film, inte för att den var en arty-farty-måste-ses-om-man-är-filmbloggare-film, nej, jag valde den för att jag ärligt trodde att den som en av Bergmans mest älskade filmer kunde vara riktigt bra och gripande. Denna förhoppning uppfylldes tyvärr inte.


Smultronstället är istället mer intressant än gripande. Jag ser varför filmen är så uppskattad. Den är bitvis mycket tänkvärd. Användningen av mardrömmar är lite annorlunda. Huvudpersonen Dr. Isak Borg (Victor Sjöström) har en surrealistisk mardröm i filmens inledning som sätter tonen. Även under den långa bilresans många stopp har han syner eller dagdrömmar. Grundhistorien handlar om den gamle mannen som reflekterar över sitt liv och vad som kunde varit.


Detta är en melankolisk film. Jag skulle inte för mitt liv kalla den underhållande, men den är ganska bra ändå, "helt ok" som poddaren skulle säga. Det slog mig när jag satt mig ner för att sammanfatta denna film att den är lite som Citizen Kane på det sättet att den är mer intressant än medryckande. Hjärnan blir lite upphetsad men magen och hjärtat förblir orörda. Men det räcker tillräckligt för att jag ska se filmen med vakna ögon.


Några funderingar jag har...

- En tidsmarkör och kanske filmens roligaste lilla detalj var att Marianne Borg (Ingrid Thulin) kallade Sara (Bibi Andersson) och hennes två kavaljerer för barn trots att de tydligt var i övre tonåren, om inte äldre. Uttrycket sägs helt utan ironi så man få väl anta att de sågs som barn på den tiden.

- Filmens mest upprörande scen är den med det gifta paret som grälade så ohejdat i bilen. De blev ju utkastade från Isaks bil för att det fanns "barn" i bilen.


- Victor Sjöströms insats i huvudrollen? Den är bra, men jag är inte lika lyrisk över den som andra verkar vara.

- Scenerna med storfamiljens sommarfirande var bland filmens bästa och de gav mig föraningar om vad som komma skulle i Fanny och Alexander.


Jag blev inte speciellt underhållen av denna film, jag fann den vagt intressant och vissa scener dröjer sig kvar i sinnet på mig och det räcker för att jag ska ge Smultronstället två road trips av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Movies-Noir skriver idag om en tysk 50-talspolisare. Fiffi har ju sina svenska söndagar och idag joinar hon mig med en annan Bergmanfilm.

12 kommentarer:

  1. Håller inte med men jag kan förstå dina inlägg. Ju fler Bergman jag ser desto mindre stör jag mig på det teatrala (finner det mer komiskt) men det gör att filmerna aldrig kan få toppbetyg då det skapar ett avstånd mellan tittaren och mediet. Det är nog det som är anledningen till att jag inte är så värst förtjust i teatermediet eller just svenskfilm där många är just teatrala i sina repliker - både nyare och äldre filmer.
    http://filmitch.wordpress.com/2012/10/23/smultronstallet-1957-sverige/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det teatrala brukar jag ha svårt med och det fanns här också, även om jag inte stördes så mycket av det. Filmens styrka är givetvis all symbolik och den pretentiösa vishet som demonregissören delar med sig till oss små filmtittare...

      Radera
  2. Minns Smultronstället som en ganska mysig Bergman, men jag kan ha fel. Av de få Bergman jag sett var det långt ifrån den sämsta, vilket är ett gott betyg i sig ;)

    Har för mig att jag gillade Ingrid Thulin och Victor Sjöström i filmen, men strålande var de kanske inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såg den inte som mysig. Den var nästan kliniskt ren från humor i alla fall. Eller humor som jag kunde detektera ska jag tillägga. Den där repliken om barn i bilen undantaget. Bra skådespelarinsatser om man kan ta det teatraliska.

      Radera
  3. Som du är inne på är det många som nämner den här som Bergmans bästa (speciellt utländska kritiker). Själv var jag inte stormförtjust. Fann den lite seg men betyget blev ändå 3/5. Tokgillade drömsekvensen i början!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo drömsekvensen var spejsig. Jag tyckte som du och med intrycket "helt ok" fick det bli en 2/5.

      Radera
  4. Jo, just det, min favorit-Bergman är och kommer alltid att vara Persona, så den kan ju du bocka av när du går in på 60-talet... ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med Bergman vet man aldrig riktigt vad man får har jag märkt, men det jag fick idag kändes väldigt mycket mer intressant än den du fick, trots att din film är mer känd.

      Radera
    2. @Jojje, Persona ligger på listan! Men den hänger löst nu efter min erfarenhet med den "fantastiska" Smultronstället...

      Radera
    3. Fast jag skulle också rekommendera Persona framför Smultronstället. Tycker det är Bergmans bästa (av de få jag sett förvisso). Men det finns många intressanta filmer för 60-talet...

      Radera
    4. Tack för tipset Movies-Noir. Som sagt den finns med på min lista. Jag får väl ge den svenske legendaren en chans till.

      Radera
  5. @Fiffi, ja du kanske fick in en lyckoträff där, men tillåt mig tvivla... Jag kommer inte springa benen av mig för att se "din" Bergman i alla fall.

    SvaraRadera