fredag 7 februari 2014

Tokyo Story (1953)



Kyoko: Isn't life disappointing?
Noriko: (smiles) Yes it is.

Välkommen till återstarten till projektet Decennier. Under februari månad ska vi ta oss an de filmer vi alltid velat se men inte sett från 50-talet. Som alltid på fredagarna skriver jag och Movies-noir om en gemensam film och med oss har vi som vanligt Jojjenito, som jag bestämt tror har blivit befordrad till minst "intern" vid det här laget...

Tokyo Story var ett av mina val. Varför har jag då "alltid" velat se denna film? Först och främst är det på grund av att jag hörde så goda ord om filmen från Adam och Sam på Filmspotting när de körde sitt "Overlooked auteurs"-maraton. Jag hade för mig att de båda gav den 5/5, men mitt minne har kanske svikit mig om detta. Dessutom är filmen inkluderad i Criterion Collection och till filmer i den har jag alltid en positiv grundinställning.

Tokyo story är en försiktigt berättad, nästan meditativ film om relationen och förväntningar mellan föräldrar och vuxna barn, om respekt för de äldre och val man gör. Filmen är lång och långsam och ska jag vara helt ärlig så blev jag mycket pumsig de första gångerna jag försökte se filmen och stängde av båda gångern. När jag vid tredje försöket väl kom genom den första halvtimmen fångades jag dock av dess melankoliska stämning och sorgsna handling.

Filmens tydligast goda karaktär Noriko är också filmens mest självkritiska. Filmen är så bra att det inte är svårt att fatta vad den går ut på men i det finstilta är jag rädd för att mycket gått förlorat i översättningen samt i att det är så svårt att tolka signalerna i den japanska kulturen. Noriko är den karaktär vars kommunikation och känslor jag förstår bäst. Hon spelas väldigt bra av Setsuko Hara. Helt klart filmens klarast lysande stjärna.


Båda föräldrarna, framför allt fadern, och deras barn är svårare att tyda. I början av varje mening stönas ett litet utrop fram vilket i början fick mig att förundras, och alla meningar uttalas med ett brett leende, oavsett om det de sa var glatt eller ledsamt. Det tog ett bra tag innan jag vande mig med hur de pratade. Vad som är personliga drag respektive kulturella drag är ibland oklart. Jag antar att filmen ska ses mot en bakgrund av en traditionell respekt för de äldre och föräldrar. Att föräldrarnas egna barn inte bryr sig så mycket och att Noriko som änka till deras döde son är den som hjälper dem mest är en poäng i historien, men det är rimligen inget som är specifikt för den japanska kulturen, det kan ske universellt. Det är en mycket tänkvärd film om man är, eller har varit, någons barn, vilket gäller för de flesta av oss...

Ozu använder sig av en intressant filmteknik. Kameran står mycket still och täcker in scen efter scen utan rörelse. Man ser till exempel ett rum där karaktärer kommer in, pratar leende, går ut. Filmen får på så sätt mycket distinkta scener. Den är dessutom lite annorlunda i sin klippning. Det hoppas fram i handlingen vid upprepade tillfällen på ett abrupt sätt. Vet inte om det var bra eller dåligt, bara att det var annorlunda.

Några saker jag känner om filmen...
- Filmen är ganska sorglig men samtidigt känns historien så äkta att filmen till slut känns befriande
- Setsuko Hara är filmens stjärna och hennes Noriko är en fröjd att följa
- Japanernas sätt att kommunicera är för mig på gränsen till obegripligt men man vänjer sig lite smått så småningom

Filmen är sorglig och tänkvärd, därom bör man inte tveka. Den är sorgsen på ett mycket lågmält sätt. Jag blev dock inte lika drabbad vid titten som jag hade förväntat mig, men det är som att den verkar djupt ner i sinnet på ett nästan obemärkt sätt och dess styrka kanske visar sig senare? Jag är glad att jag sett den i vilket fall. Detta kan mycket väl en film som kan ligga och gôtta till sig i huvudet på mig och som jag kanske jackar upp ett snäpp vad det lider...

Jag ger Tokyo story tre jobbiga tågfärder av fem möjliga.

Betyg: 3/5  


Kolla nu vad Movies-Noir och Jojjenito skrivit om filmen. Har de haft besök från sina föräldrar och hann de med att ta hand om dem?

6 kommentarer:

  1. Just det där med eventuella kulturkrockar var något jag tänkte på en hel del när jag plöjde mina Kurosawa. Och då ska han väl vara en av de mest "väst-vänliga" om jag förstått saken rätt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Misstänker att jag missar mycket på grund av språket och kulturen i alla fall. Tänker att om den skulle re-makas i Hollywood skulle den kanske bli superbra, eller värsta smöret...

      Radera
  2. Mm, du sammanfattar ganska bra det jag tyckte om filmen när jag såg den. Just det här med kulturen, språket är riktigt intressant men samtidigt gör det ju filmen lite svårare att ta till sig kanske. Den är långsam, sorglig, lågmäld, använder stillastående kamera... inte konstigt du nickade till. För mig var det som alla undertryckta känslor till slut gav utdelning. Kanske den kommer i nästa vecka för dig. ;)

    "Intern" minsann. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag misstänker att jag inom kort kommer finna mig själv i telefonen ringandes min gamla mor nere på västkusten...

      Intern, javisst! Du har snart arbetat ihop till ett eget val för 60-talsfilmerna...! :-)

      Radera
  3. Jojjenito är vår vice-sheriff ;)

    Känner att vi uppfattade filmen på ett liknande sätt. Pappan (alltså den äldste) stönar väl varje gång han svarar någon. Visste inte om det var dåligt skådespeleri eller bara helt naturligt, skumt.

    Jag kan inte ge något högt betyg till filmen känner jag. Har åtminstone inte höjts sedan jag såg den och den gjorde mig inte direkt sugen på mer Ozu. Samtidigt är jag öppen för att se mer med honom någon gång, ungefär som du var inne på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, en del filmer kan växa mycket efter man sett det, och ibland växa efter man skrivit sin text till och med. Det är det som gör att filmer på årsbästalistan kan komma i "oordning" jämför med deras initiala betyg...

      Och jag håller med, det verkar som att vi har uppfattat filmen lika. Den har inte växt så fasligt mycket hos mig heller, men lite ändå.

      Radera