The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.

Rapture-Palooza (2013)

Anti-Christ: Marry me, Lindsey. Marry me and become the mother of my evil offspring.

Hahahahaha. Vilka dårar! Här har vi en superskön komedi om tiden efter "the Rapture". Vad är då "the Rapture" undrar mina obelästa läsare? Jo det är då alla rättrogna får åka upp till himlen och vi övriga lämnas kvar på Jorden och evig pina. Hälften av alla bowlare flyger alltså upp i luften och lämnar efter sig kläder som faller i slow motion ner på golvet.

Craig Robinson spelar The Beast som egentligen är Antikrist och som dessutom kommer återfödas som Djävulen om han dödas. Vilken villain! Vilken hjälte! Sällan har en så kåt och lustfylld Antikrist skådats. Han är verkligen en man, en helt okontrollerad och ocensurerad MAN. Han är ett "djur" eller vad var det nu vi kallades för i debatten för några år sedan... The Beast är också en mästare på "one liners" med perverst innehåll. Det är mycket snack om "shaved pussy", anal glädje och dödande av de goda och bombning av Chicago. Hahaha, inte helt politiskt korrekt vare sig man är på ett väckelsemöte med FI eller kyrkan.

Vår hjältinna Lindsey Lewis spelas av en fantastisk Anna Kednrick. Hon står också för den mycket torra berättarrösten som lite trött berättar om allt elände som händer henne och hennes familj efter "the Rapture". Hennes pojkvän Ben House spelas av den för mig helt okände John Frabcis Daley, och det med rätta, han var trist. Bens pappa Mr. House är däremot en av filmens bästa karaktärer. Pappa House har sålt sin själ till djävulen så att säga och ser mycket pragmatiskt på sin situation (It pays the bills...). Den extremt lustige Mr. House spelas av Rob Corddry, en underskattad humorist som syns lite då och då i filmvärlden. Thomas Lennon spelar Lindsey's granne zombien Mr Murphy med det stora suget efter... att klippa gräset. Till sist har vi en rolig prestation av Ana Gasteyer (från SNL) som Lindsey's mamma som först fick åka upp till himlen för att sedan bli nedkastad igen. Why? Why? Why? Whyyyyyyy?

Rapture-palooza är kort, ganska ojämn men i sina bästa stunder asgarvsbra liten komedi. Sådana har vi för få av. Det är också en film som antagligen kan ses hur många gånger som helst. Galenskapen, känslan av att "så där får man väl inte göra på film" samt dess småskaliga budget påminner mig faktiskt om en gammal film jag såg för länge, länge sedan... En film där Gudarna kastar ner en coca cola-flaska i öknen...

Jag såg filmen med Fiffi och vi skrattade högt och gott många gånger om. Ändå fick jag en känsla att hon kanske inte gillade filmen riktigt lika mycket som jag... Vem vet...

Jag kan i alla fall varmt rekommendera denna till alla som har samma humor som jag! Visst älskar vi hejdlös dialog! Är det sexism om Antikrist säger skämten? LOL.

Jag ger Rapture-palooza fyra sexistiska skämt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mr. House: There's no good reason to blow up Chicago. Except for the food, the weather and the people.

Fiffis revy kommer ikväll och du hittar den här.

Hostage (2005)

Helt plötsligt upptäckte jag en thriller med Bruce Willis från 2005 som jag helt missat. Perfekt sommarfilm! Den passade in i min version av Sommarklubben där jag ser actionfilm eller komedier som jag missat under det kallare vinterhalvåret eller som i detta fall tidigare.

Filmen inleds starkt vilket filmer i denna genre ofta gör. Det brukar vara svårare att avsluta stark dock. Brude Willis är en bad ass polis med specialitet att förhandla med gisslantagare. Efter ett misslyckat ingripande drar han sig tillbaka till en liten håla där han slipper kollegors och massmedias kritiska ögon.

Men om man heter Bruce Willis kan den lugna småstaden givetvis inte fortsätta så. Tre äckliga ungdomsligister, en rik bankman med försigkommen ung son och strulig tonårsdotter, maffian samt Bruce Willis fru och dotter bildar den perfekta fyrhörningen runt Brucan i mitten.

Filmen dalar långsamt under hela filmen för att sluta på knappt godkänt. Regissören försöker vara konstnärlig och lägger in extra känsliga scener i slow motion vilket förtar all känsla av spänning som han mödosamt skapat. Detta sker om och om igen. Mycket irriterande.

Egentligen sticker ingen av skådespelarna ut i denna film. Det är ett osannolikt slätstruket gäng karaktärer som skapats. Extra irriterande är den tioåriga sonen till bankmannen. Det är väl i och för sig omöjligt att få till en gisslanfilm utan dessa klämkäcka små hjältar, men man måste ju inte tycka om det för det. Hade hoppats att ungen skulle blivit skjuten av olyckshändelse av polisen eller något sånt. Hade varit överraskande och uppfriskande.

Ben Foster? Ben Foster!

Överraskande och uppfriskande var denna film inte. Den enda ögonhöjaren var en ung och oigenkännbar Ben Foster som den värsta av ungdomsskurkarna. Brucan är alltid stabil, men han var enda behållningen i denna tretton på dussinet thriller.

Jag ger Hostage två "Himlen kan vänta" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Robin Williams RIP

Mycket trista nyheter från inatt. Robin Williams är död. Hoppas han har kommit till ett bättre ställe.

Hans topp 5 filmer från toppen av mitt huvud.

5. Good morning, Vietnam
4. One hour photo
3. Dead poets society
2. The fisher king
1. Good Will Hunting

Vilka är dina favoriter av den gode komikern? Vilka filmer har jag glömt?

Million Dollar Listing NY - Season 3 (2014)

Ännu en mycket underhållande säsong från Manhattan och "the top of the world".

Åter igen får vi följa Fredrik (Sigges bror), Ryan och Luiz. Det är intriger och konflikter mellan mäklarna blandat med den ena mer excentriske husspekulanten efter den andra. Detta är en såpig doku-såpa och man får utgå från att allt är regisserat och arrangerat. I bästa fall återskapar de verkliga scener, i sämsta fall är allt från ett skrivet manus. Men det är kul att följa dessa mäklare och få se de fantastiska objekten de hanterar. Man får kika in i en värld som ligger bortanför horisonten för en annan. Personligen gillar jag allra mest businesssidan av programmet, de lustiga fantasieggande "brokers open" och förhandlingarna (om än helt återskapade eller arrangerade). När de fokuserar på privatlivet blir det nästan smärtsamt arrangerat. Ingen av de scenerna kändes äkta eller naturliga, allra minst tråden om Fredrik och Dereks längtan efter barn.

Det är klart att Fredrik får mycket "attention" eftersom han är svenk, men Ryan är seriens stjärna i mina ögon. Han framställs som ett praktsvin men han är charmig och bra på vad han gör. Han kör de mest spektakulära "brokers open" av dem alla. Favoriterna var hans 80-talstema inklusive hysterisk kostym och en DeLaurean-bil och hans tekno-fest nattetid i lägenheten som var tom och hade trist utsikt...

Sen måste jag lyfta fram två assistenter. Ryans assisten Olivia är mycket lustig med sina ironiska betraktelser om Ryan. De är ett bra team ihop. Jag gillar också Fredriks assisten Jordan, speciellt när han försöker efterapa Fredrik. I en scen när Fredrik hoppar upp i en soffa och hoppar för att fira ett avslut hoppar Jordan upp i soffan bredvid och blir genast tillrättavisad av Fredrik den store.

Serien lyfter ju fram konflikter mellan alla tre huvudpersonerna men de känns bara krystade allt som oftast. Ingen av de tre framställs i bra dager, allra minst Fredrik. Hans nedlåtande stil mot Luiz är helt orimlig. Jag har svårt att tro att han verkligen är så absurd i verkligheten. De har nog förstärkt och arrangerat flera av scenerna för att förtydliga konflikten. Det är något man får ta i en serie som denna.

Säsongen avslutades med ett "reunion" dubbelavsnitt plus ett avsnitt med "deleted scenes". I reunion-avsnitten får vi lära känna de tre huvudpersonerna på ett nytt sätt jämfört med serien. Jag som trodde att mycket av konflikterna var arrangerade får nog nu tänka om. Inspelningen av en säsong pågår i 8-9 månader och det är omöjligt att spela upp en fasad under så lång inspelning. Konflikterna mellan Fredrik och Luis verkar vara sanna. Jag blir förbryllad.

Jag vidhåller dock att Ryan är min favorit och att Fredrik beter sig som ett stort svin mot de övriga, även om jag tror att han är den mest professionella och bästa mäklaren av de tre.

Nåväl, detta är en kul liten serie som man kan se för förströelsens skull. Den kommer inte gå till världshistorien som någon av de "viktigare" tv-serierna.

Betyg: 2/5

Under The Skin (2013)

 

It: Come to me. 

Det är svårt att skriva om denna film utan att ge ifrån sig lite, lite spoilers. Jag kommer inte avslöja handlingen men det är svårt att undvika att beskriva vad för film det är och det kan vara spoilers för viss. Om du vill se filmen helt "ren" sluta läsa nu och återkom efter du sett filmen.

Filmen inleds med att en alien långsamt lär sig alfabetet och engelska uttal. Ett öga skapas och en död kvinna hämtas av motorcykelmannen. Kroppen tas till ett skjul med ett oändligt stort vitt rum inuti. Där klär en naken Scarlett Johansson av den döda kvinnan hennes kläder och tar på sig desamma. En tår rinner ner för kinden på den döda kvinnan.

Scarlett Johansson (hon är inte namngiven i filmen) åker omkring i Glasgow i en skåpbil och plockar upp ensamma män om natten. Hon leder dem till ett skjul för den fullständiga förförelsen. De kommer inte ut från skjulet efter de gått in. Med full fräs går de sin död till mötes, så att säga.

Detta är en helt galen film. Den får en att tänka på Lynch, Kubrick och von Trier. Den primära känslan jag hade när jag såg filmen var ett stort "what the fuck??". Jag närmade mig filmen utan speciellt mycket förhandsinformation. Jag visst att Scarlett Johansson skulle vara med, och det var hon, men det var en film olika alla andra jag sett med henne. Jag hade hört att det var en sci-fi och det var det men den var olik alla andra sci-fi jag sett. Jag hade hört att Scarlett Johansson skulle vara naken i filmen och check på det också. Allt av det lilla jag hört om filmen fanns med men inget var som jag föreställt mig.

Filmen bygger på en bok och jag antar att det är en sådan typ av bok som antagligen var svår att filmatisera. Jag vet inte om filmen har en "first person perspective" eller om den är skriven i neutral passiv form. Den är oavsett helt klart en mycket intressant adaption.

Filmens "look and feel" är mörk och Glasgow-skitig. Flera av scenerna har spelats in utan att människorna i omgivningen vet om att det var en filminspelning. Scarlett Johansson går omkring i en huvtröja helt anonym i ett köpcenter i Glasgow. Hon åker också omkring i en van och raggar upp ovetande ensamma män om kvällen. Dessa scener spelades in med dold kamera. Intressant filmteknik som ger filmen en dokumentär känsla.

Efter ungefär halva filmen ändrar den karaktär då utomjordingen i Scarletts Johansson's kropp börjar bli självmedveten och börjar känna känslor. Jag håller andra halvan av filmen som den klart starkaste. Från och med att hon flyr från motorcykelmännen blir filmen en mer renodlad, men fortfarande mycket skum, sci-fi om identitet och självinsikt. Filmen har sedan ett överraskande och mörkt slut. Den slutar som den inleds.

Scarlett Johansson är mycket bra, överraskande bra. I vissa filmer är hon "för" snygg så att hennes talang inte "syns", men här är hon jättebra.

Äckligaste scenen var den med en liten pojke på stranden. Usch. Har tänkt på den scenen flera gånger efteråt.

Detta var en crazy film. En konstig film. En utmanande film. Allt detta gör att jag per definition hyllar den för dess ambitionsnivå. Det är gött när någon kommer med något nytt. Den påminner lite om Primer eller Another Earth, sci-fi-filmer som med små budgetar skapade tankeväckande och ibland förundrande filmer. Under the skin hamnar i den kategorin.

Jag hyllar Under the skin och ger den fyra "vad har jag i muttan?" av fem.

Betyg: 4+/5 

Fiffi med filmtajmet har också sett filmen. Förblev hon oberörd av Scarlett's öde, eller kom filmen in under hennes hud?

Den ultimata årsbästalistan - 2010

En blå film mot en svart film. Sida vid sida rusar de mot målsnöret. Den svarta leder, den blå går om, spurten avgör... Spänningen var oliiiiidlig.

När Jojjenito och Steffo nyligen la upp sina personliga topplistor för filmåret 2010 insåg jag att det började bli dags att ta fram den så enigmatiske Utlitmata ÅrsBästaListan för detta år.

Som grund för denna lista ligger topplistorna från sju bloggare; Jojjenito, Flmr-Steffo, Filmitch-Johan, Bilder och Ord-Sofia, Fiffis Filmtajm, Movies-Noir samt undertecknad Fripps Filmrevyer.

Jag tyckte länge att filmåret var väldigt spretigt. Inte mycket överlapp mellan våra respektive listor. Till slut fanns där dock en tydlig vinnare, blå, som med hela 19 poäng från de två sista listorna drog ifrån till seger i ett tajt race.

Totalt sett har 42 filmer nämnts. En bloggare har varit slarvig och haft två filmer på förstaplatsen (ajaj, app-app-app). På den gemensamma topplistan har vi nio engelskspråkiga och en nordisk film.

Förstaplatsen på en lista ger 10 poäng, andraplatsen ger nio osv. För övrig info kolla in här.

UÅBL-2010

Plats 1: Blue valentine (Cianfrance) 39 poäng (fyra listor, tre förstaplaceringar)
Plats 2: Black Swan (Aronofsky) 35,5 poäng (fyra listor, en och en halv förstaplaceringar)
Plats 3: Inception (Nolan) 28 poäng (fyra listor, två tredjeplaceringar)
Plats 4: Never let me go (Romanek) 22 poäng (tre listor, en förstaplacering)
Plats 5: Winter's Bone (Granik) 18,5 poäng (två listor, en halv förstaplacering och en andraplacering)
Plats 6: Hämnden (Bier) 18 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
Plats 7: Shutter Island (Scorsese) 16 poäng (tre listor, två fjärdeplaceringar)
Plats 8: Kick-Ass (Vaughn) 15 poäng (två listor, en andraplacering)
Plats 9: The ghost writer (Polanski) 14 poäng (fyra listor, två sjätteplaceringar)
Plats 10: True grit (Coen brothers) 14 poäng (två listor, en tredjeplacering)

Klicka på länkarna för revymagi galore.

Listan skapad den sjunde augusti 2014.

Övriga filmer som var med på listorna (i rangordning): Incendies, Toy story 3, The king's speech, The social network, Tron Legacy, I saw the devil, Senna, Bill Cunningham New York, Harry Potter and the Deathly hallows part 1, Das letzte Schweigen, Please give, The reef, I spit on your grave, Remember me, Trolljegeren, Devil, En ganska snäll man, Revenge: a love story, Scott Pilgrim vs. the World, Tropa de Elite 2, The fighter, Unthinkable, Yellow brick road, Armadillo, Burning bright, Rabbit hole, Dear John, Easy A, Love & other drugs, Snabba cash, The kids are alright, Tucker and Dale vs Evil

Neil Young and Crazy Horse, Stockholm (2014)

Neil Young and Crazy Horse, Stockholm Music & Arts Festival, Skeppsholmen, söndagen den tredje augusti 2014.

Detta var den elfte gången jag såg Neilan live. Inför konserten var jag som vanligt lite nervös över hur konserten skulle bli. Mina förväntningar hölls i schack. Nu för tiden brukar hans konserter vara bra men om än för mig som "veteran" inte omvälvande. Denna gång blev jag positivt överraskad. Detta var helt klart minst en topp 5 av alla de jag sett med honom.

Kvällen var underbar i Stockholm även om det var så varmt att jag var svettig och klibbig hela kvällen. Efter debacklet förra året då jag snopet fick vända vid grindarna till Way Out West och den inställda konserten skulle jag nu för första gången sedan 2009 se de gamla rock'n'roll-gubbarna igen.

Neil äntar scenen och vinkar lite nonchalant mot publiken. Han kränger på sig Old Black och drar igång Love and only love från plattan Ragged Glory. Och det är precis vad det är - ragged glory i 17 minuter. Bara där var konserten och biljettpriset "hemma". Kvällen konsert kom att innehålla en masa klassiker i långa versioner blandat med några nya och unga låtar som jag knappt kände igen. Kvällens tema var tydliga då Neil är en mycket engagerad miljökämpe (ner med "big oil") och empatisk krigsmotståndare. Det är lätt att hålla med honom i båda frågorna.

Kvällens höjdpunkter var en lustfylld och showig Barstool blues, en extremt långsam och fantastisk Cortez the Killer, den som alltid så filmiske Powderfinger (har ingen gjort film inspirerad av den låten än?), en rykande Rockin in the free world och en sagolik 21 minuter lång Love to burn. Sen spelade han Heart of gold och Dylans Blowin' in the wind på akustisk gitarr också. Äsch, får inte glömma att nämna Days that used to be med bra stöd från de två körtjejerna och en cover av sin egna CSN&Y låt Name of love men då i elektrisk tappning..

Inför sista låten erbjöd Neil oss i publiken att välja mellan Rockin in the free world och favoritlåten Down by the river (från andra skivan EKTIN 1969). Den "korkade" publiken ropade och skrek mest för Rockin in the free world och jag blev hastigt nedstämd. Nu var det iofs en otroligt bra version av låten med en del nya textrader samt ett slut där alla strängar på Old Black slets av. Den sista delen spelade han på gitarren utan strängar. Mycket lustigt men passande ljud undslapp den gamle trotjänaren...

Det var en varm och mysig kosnert mycket beroende på Neils uppenbart glada humör och hans lekfulla dialog med publiken. När någon skrek "I love you Neil" kom ett lustig svar där Neil förklarade att han älskade sin familj på ett personligt plan och att vi i publiken älskade han som grupp (eller något sådant). Neil  var också över några gånger och konverserade med trästatyn av indianhövdingen Crazy Horse som alltid finns på scenen. Good times.

Ganska sent in i konserten fick vi den obligatoriska hälsningen "How ya doin'?"

En superskön konsert som jag sent kommer glömma.

Låtlistan
1. Love and Only Love (17 mins)
2. Powderfinger
3. Standing in the Light of Love
4. Days That Used to Be
5. Living With War
6. Love to Burn (21 mins)
7. Name of Love (Crosby, Stills, Nash & Young song) (Wow, elektrisk version!)
8. Blowin' in the Wind  (Bob Dylan cover) (akustisk)
9. Heart of Gold (akustisk)
10. Barstool Blues
11. Psychedelic Pill
12. Cortez the Killer
13. Rockin' in the Free World
Encore:
14. Who's Gonna Stand Up and Save the Earth

PS, när vi rumlade in på festivalområdet kom vi in mitt i det svenska bandet Goat's framträdande. Wow. Wow! Vilket ös, vilket band, vilken show. Jag föll som en fura för dem. Och två kvinnliga sångerskor bakom maskerna. Tyvärr såg vi bara fyra låtar men det är ett band jag måste kolla upp! De kallar sig för Goat. You heard it here...

PPS, de konserter jag sett med Neilan i kronologisk ordning:

1990-04-16 Nelson Mandela-galan, WembleyStadium, London (2 låtar: Rockin in the free world / Mother Earth)

1993-06-28 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Booker T and the MG's (bl a: Love to burn, Powderfinger, Down by the river (det började brinna i högtalarna) och Rockin in the free world (med Pearl Jam)

1995-08-12 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Pearl Jam, turnépremiären (bl a: Cortez the Killer, Powderfinger och I'm the ocean)

1996-06-25 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Crazy Horse, 9 låtar i main set och 12 låtar som extranummer (bl a: Fuckin up, Cortez the Killer, Hey hey, my my, Powderfinger, Rockin in the free world och Roll another number)

1996-07-03 Ahoy Rotterdam, med Crazy Horse (bl a: Fuckin up, Cortez the Killer, Hey hey, my my, Powderfinger, Rockin in the free world

1996-07-04 Paris, med Crazy Horse (bl a: Down by the river, Powderfinger, Cortez the Killer)

2001-07-03 Globen, Stockholm, med Crazy Horse (bl a: Love and only love, Powderfinger)

2003-04-22 Cirkus, Stockholm, solo, världspremiär av nya skivan Greendale

2008-08-09 Way Out West, Göteborg. (de sex första låtarna var: Love and Only Love, Hey Hey, My My, Powderfinger, Fuckin' Up, Cortez the Killer samt Cinnamon Girl. Wow)

2009-06-12 Where the action is, Stora Skuggan, Stockholm (spelade både Down by the river och Cowgirl in the sand i fulla elektriska versioner. Himmelriket)

2013-08-08 Way Out West, Göteborg. Inställd då Frank "Poncho" Sampedro skadat handen i en bildörr.

"Misstaget" av Lee Child

Efter att Tompa kickat rumpa i actionfilmen Jack Reacher blev jag lite sugen på den litterära förlagan. Jag undrade om böckerna kunde vara något att ha. När så en mycket högt ärad filmbloggarkompis tipsade om de bästa böckerna i serien tog jag med en av dem på semesterresan denna sommar. En av de rekommenderade böckerna var denna, Misstaget eller The hard way som den egentligen heter.

Jag hade inte läst något av den brittiske författaren Lee Child tidigare. Normalt sett brukar jag läsa engelskspråkiga spänningsböcker på originalspråket, men denna gång blev det en svensk översättning. Nu fick man leva med att alla män oavsett ålder kallades för "killen" boken igenom...

Misstänkt var en typisk "bladvändare". Det är thriller blandat med action och boken känns som om det vore en actionfilm, berättelsen är mycket filmisk skriven, dvs väl passande för att kunnat överföras till filmformatet.

Som sällskap under långa och varma timmar i väntan på flyget och sånt var boken helt perfekt. Som kvalitativ litteratur var den kanske inte fullt så bra. Språket är barnsligt och handlingen var tämligen simpel. Det blev lite liknande känsla som efter jag läst The Da Vinci Code, då det i inledningen kändes som att det kunde vara en spännande och komplex historia men till slut fanns där bara besvikelsen fadda eftersmak och den vaga känslan av att blivit blåst på konfekten.

Den svenska översättningen gör inte saken bättre då den är under all kritik. Jag vet inte om den naiva tonen i boken är mest på grund av författaren eller översättaren. Den svenska titeln var mycket svag. Originaltiteln The hard way borde översatts till "Det svåra sättet" eller något sådant.

En sista notering om utgåvan jag läste. Texten på bokens baksida var våldsamt spoilande eller vad man nu ska kalla det... Tyvärr verkar otyget med att förstöra upplevelsen i ambitionen att sälja varan även finnas i böckernas värld, här är det texten på bokens baksida, inom filmens värld är det trailers som är satans otyg.

Reacher-boken Misstaget var mycket spännande men ganska dålig.