Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.

Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World

Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften

Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

Veckans låt

Veckans låt är Cowgirl in the sand av Neil Young. 

Under veckan har nyheten om att Neil Young bestämt sig för att återkomma till Spotify spridits. Det betyder att det kommer bli ok att spela hans musik i podden igen. Något som kanske kommer till pass redan till nästa albumår. Härligt.

Det var via Cowgirl in the sand som jag upptäckte Neil Young, närmare bestämt via den akustiska versionen från liveplattan "4 Way Street" med Crosby, Stills, Nash & Young som kom ut på LP 1971. 

Jag har sedan dess älskat hans musik och jag kommer älska hans musik... alltid. 

Neil är lustig på det sättet att han gör sina låtar i drastiskt olika versioner mellan album och live, korta akustiska blir långa elektriska och vice versa. Han hoppar från solo och akustiskt till gitarrgnissel med Crazy Horse, stämsång med CS&N till magnifik countryrock med The Stray Gators, från The International Harvesters till Promise of the Real på senare år och en massa andra kompband däremellan där de alla erbjuder sin egen känsla och stajl.

Cowgirl in the sand avslutar hans fantastiska andra album "Everybody Knows This Is Nowhere" från 1969. Där körs originalversionen med Crazy Horse, fullt ös, och den klockar in på drygt 10 minuter. Under inledningen plockar Neil lite förstrött på strängarna men efter några stunders eftertänksamhet kickar Crazy Horse in... trummor, bas och den andra gitarren. Låt Neils och Danny Whittens gitarrdueller ta dig på en trip... Det är magiskt.

På livealbumet "4 Way Street" får vi Neil ensam på scenen med en akustisk gitarr. I det formatet är låten inte ens fyra minuter lång, men med fokus på den enigmatiska sångtexten som fans har spekulerat om i över femtio år nu. 

Cowgirl in the sand, live från "4 Way Street":

Cowgirl in the Sand, originalversionen från "Everybody Knows This Is Nowhere":

Echo in the Canyon (2018)

Echo in the canyon är en musikdokumentär av Jacob Dylan, han med den berömde fadern. Det började med musikprojektet med samma namn där Jacob gör duetter med en massa kända musiker på musik från slutet av sextiotalet med fokus på artisterna som bodde i Laurel Canyon utanför Los Angeles. På skivan spelar han med moderna artister som Regina Spector, Beck, Cat Power och Norah Jones men också med artister från dåtiden som Eric Clapton, Stephen Stills och Neil Young. Jacob släppte en cd och gav en konsert där duetterna framfördes.

Denna konsert plus intervjuer med kändisar från Laurel Canyon "scenen" formerades till filmen, musikdokumentären. Det är en bra blandning av liveframföranden från idag och intervjuer med de gamla dinosaurierna. Vi ser David Crosby, Stills, Clapton och Tom Petty samt medlemmar från The Beach Boys, The Byrds och The Mamas and the Papas med flera.

Jag gillade filmen mest för att jag är ett stort fan av musiken från denna era och speciellt Crosby, Stills, Nash & Young och alla deras inbördes konstellationer. Det var kul att se Jacob intervjua kändisarna och ibland få dem att öppna upp sig på det personliga planet.

Vi får se några snuttar av livekonserten och det var också ganska bra, även om jag inte är lika inne på några av de artisterna han spelar med där.

Överlag är dokumentären bra, men den bryter ingen ny mark med avseende på formatet, det blir trots allt ganska mycket "talking heads". Den passar nog mest de av oss som gillar musiken från eran den behandlar. Så för rätt åskådare tipp topp!

Betyg: 3/5

Veckans låt

Sommaren är här och bara en vecka kvar innan semestern startar. Tänkte bjuda på en liten somrig rackarbajsare. Neilan med hans International Harvesters. California sunset!

Bonus denna vecka för den var så rackarns kort den första sången...

Veckans låt

Denna vecka bjuder jag helt enkelt på en bra låt från en av mina favoritartister. Vackert och djupt. Förstår inte allt Neil sjunger, men han målar bilder i mitt huvud.

Den akustiska versionen är väl ännu bättre.

Ha en trevlig vecka!

Veckans låt

Ska inte hålla er på halster längre. Såklart att husguden Neil Young är med på min lista över tio favoritartister. "Veckans låt" kommer inte i rankad ordning! Skulle Neilan vara nummer åtta? LOL.

Det känns som att jag upptäckte Neil via supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young. Det kan ha varit Buffalo Springfields låt "For what it's worth" som jag upptäckte först. Det är Stephen Stills som skrivit låten för gruppen som både han och Neil Young var medlemmar i. Kort därefter köpte jag liveplattan "4 way street" med CSN&Y och där hade vi låten med stort L... "Cowgirl in the sand". Neil Young ensam på scenen med en gitarr. Done deal, a lifelong love created on the spot.

Efter att både Neil och Stills lämnat Buffalo Springfield klumpade Stills ihop sig med Graham Nash från The Hollies och David Crosby från The Byrds och bildade Crosby, Stills & Nash. Ibland spelade Neil Young med dem. Lustigt nog gillade jag Stills och Nash mest av de fyra inledningsvis. Idag lyssnar jag nästan bara på Neil och David Crosby av de fyra. Livet...

Vilken låt spelar man på första "Veckans låt"? Någon av de mest kända låtarna som "Heart of gold, "Like a hurricane" eller "Rockin' in the free world"? Nej, för vanliga, spelade nästan till uttråkning...

Någon av den enigmatiska trion med låttexter som fansen har analyserat och diskuterat i decennier, "Cowgirl in the sand", "Powderfinger" eller "Thrasher"? Nej, de kräver nog en egen "Veckans låt".

Nej istället väljer jag en låt från det nyligen släppta livealbumet "Way down in the rust bucket". Inspelad med kompbandet Crazy Horse på en liten bar i Santa Cruz, CA, den trettonde november 1990. Konserten var länge en av dyrgriparna bland bootlegs. Konserten var en "one off", en uppvärmningsshow inför den stora turnén 1991.

Jag väljer "Country home", inte för att den kommer omvända speciellt många icke-fans utan bara för att jag var sugen på att lyssna på den denna morgon. Den har en så skön text. Detta är Neil, dreamer of pictures.

Country home (Neil Young)

I don't like to go down to the flats
'Cause I can't park on a hill
Instead getting a rolling start
I have to pay the bill

I guess I need that city life
It sure has lots of style
But pretty soon it wears me out
And I have to think to smile

I'm thankful for my country home
It gives me peace of mind
Somewhere I can walk alone
And leave myself behind

Pearl Jam Twenty (2011)

Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.

Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.

Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.

Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!

Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.

Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.

1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.

Betyg: 4/5

Neil Young, London (2019)

Neil Young and The Promise of the Real + Bob Dylan and his band, Hyde Park, London fredagen den 12:e juli 2019

Men vad är detta? Jag har ju glömt att skriva om sommarens stora konsertupplevelse. Nåväl, i mitten av juli drog jag och Sir Per över till London för att gå på den stora konserten i Hyde Park med Neil Young och Bob Dylan med flera. Detta skulle bli den trettonde konserten jag sett med Neil varav Sir Per varit med på åtta av dem.

Det blev en under förutsättningarna bra resa. Dagarna före konserten strosade vi mest runt i stan och kollade i skivbutiker. Jag hittade bland annat en japansk vinylutgåva av Journey through the past som jag var mycket nöjd med. Vi bodde nära norra delen av Hyde Park vilket var där konserten skulle hållas.

Trots att de boende i område har protesterat emot "oljud" från parken får man arrangera en handfull av den största varianten i parken och ett gäng av mindre storlek. Detta var en av de få största arrangemangen. De hade avgränsat ett stort område, ungefär lika stort som Way Out West-området i Göteborg. Där fanns tre scener på området där den största var "The Old Oak Stage", vilken var en av de vackraste scenerna jag sett.



Det var ett tidigt inträde men vi valde att anlända på eftermiddagen för att fokusera på de två huvudshowerna, Neil Young and The Promise of Real samt Bob Dylan med band. Väl inne på området insåg vi hur långt bort de flesta stod. Lyckligtvis hade vi Gold Circle tickets och kunde med ett leende på läpparna gå in nästan allra längst fram. Därifrån såg vi bra. När vi skulle köpa tishor, mat eller dryck fick vi gå ut i det stora området bland alla vanlisar och området var verkligen brutalt stort! En del stod säker en kilometer från scenen! Det fanns gigantiska skärmar utplacerade ute i publiken för de olyckliga.

Runt om i området fanns det ett stort antal mat och öltält med varierande logistik på kösystemet. När vi skulle köpa öl skojjade de till det och hade tre personer som hanterade kön bredvid oss och ingen som behandlade vår kö. Uppfriskande experiment! "Lugn och fin nu, vi är på semester..."

Efter alla förband hade spelat klart kom Neil så äntligen in runt sextiden. Det var ovanligt att se honom spela näst sist! Något som han också verkade tycka. Hans show inleddes med tre låtar i rad från Ragged glory vilket var helt underbart. Senare spelade de ytterligare en låt från skivan!

Neils konsert var helt ok, efter de inledande sångerna tappade de i tempo lite för att avsluta starkt. Det var som alltid en bra show, Neil levererar ju som känt alltid. Showen var dock inte i närheten av den i Dalhalla 2016 som jag och Sir Per avnjöt tillsammans. I Hyde Park spelade Neil tre sånger som jag inte sett live förut så jag var tämligen nöjd.

Under extranumret inledde Neil den fantastiska Roll another number mitt i solljuset. Han kom inte så långt in i låten. Texten lyder: "It's too dark to put the keys in my ignition...". Efter denna första textrad avbröt han låten och utropade att det var för ljust för att spela den sången! LOL. Sedan kastade de sig in i en kaotisk Piece of crap istället. Fun for all around.

Efter Neil's konsert var jag i princip nöjd med dagen men vi skulle givetvis stanna och se Bob också. Vilket visade sig bli en helt bisarr upplevelse. Jag antar att die hard fans som sett hans kända låtar till leda kanske uppskattade denna konsert men för mig som novis var det inget bra alls. Bob och hans band spelade alla låtar i en slags monotont rockabillytempo som tog bort låtarnas individuella melodier. Jag har ju ändå lyssnat en del på Dylan men jag kände inte igen en enda låt förutom de där jag kände igen textrader. Till exempel Blowin' in the wind som jag hört så många gånger kändes igen mot slutet då jag råkade uppfatta några kända textrader.

Problemet med Dylan nu för tiden är ju att han i princip inte kan sjunga. Han bräker fram texterna i ett slags mumlande med skrovlig röst. Helt bisarrt. Sir Per som hade sett fram emot Bobs show mer än jag hade ett förvildat uttryck i ansiktet, förvirringen var total.

Bob tilltalade aldrig publiken och satt mest bakom en stor flygel och spelade. Han gick fram till scenkanten två gånger och ställde sig i en slags pose och blickade ut mot publiken som om han sa här är jag och sedan gick han tillbaka och gömde sig bakom pianot. Hans band var dock mycket bra rent musikaliskt.

Både Neil och Bob är egensinniga gamla gubbar som gör som de vill. Ingen av dem prioriterar att "gulla" med publiken, men vi hoppades ändå att de skulle köra åtminstone en låt ihop. Men icke. Det blev inget med det. Eat a peach.



Neil Young set list:

1. Mansion on the hill
2. Over and over (första gången jag såg den live)
3. Country home
4. Everybody knows this is nowhere (första gången jag såg den live)
5. Alabama
6. Walk on (första gången jag såg den live)
7. Winterlong
8. Words
9. Heart of gold
10. From Hank to Hendrix
11. Old man
12. Throw your hatered down
13. Love and only love
14. Rockin' in the free world
15. Like a hurricane
16. I've been waiting for you
17. Roll another number (ofullständig)
18. Piece of crap

Bob Dylan setlist:

1. Ballad of a thin man
2. It ain't me, babe
3. Highway 61 revisited
4. Simple twist of fate
5. Can't wait
6. When I paint my masterpiece
7. Honest with me
8. Tryin' to get to Heaven
9. Make you feel my love
10. Pay in blood
11. Like a rolling stone
12. Early Roman kings
13. Girl from the north country
14. Love sick
15. Thunder of the mountain
16. Soon after midnight
17. Gotta serve somebody
18. Blowin' in the wind
19. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry

Neil Young & Promise Of The Real, Dalhalla (2016)

Neil Young & Promise of the Real, Dalhalla, tisdagen den femte juli 2016

Jag och Per hade ståplatser två meter från scenen. Dalhalla har ofta vatten mellan sittplatserna och scenen men de kan pumpa ut vattnet och så finns där en liten, liten yta för stående. Man stod cirka en halv meter under vattenytan vilket gjorde att vi i och för sig fick titta lite uppåt men risken att inte kunna se bra minskade avsevärt. Det var inte bara de suveräna platserna vi hade som gjorde konsertupplevelsen till något extra, ljudet på Dalhalla var kanske det bästa jag någonsin hört. Det kändes som en extrem lyx att få se Neil Young live i denna intima utomhusarena. Några dagar tidigare hade han spelat för 75000 fans på Roskilde. Nu var det drygt 5000 på plats i kalkbrottet i Dalhalla.

Neil äntrar scenen och inleder med fem akustiska låtar ensam på scen. Flera av dem har spelats på tidigare konserter på turnén. Normalt sett blandar Neil hejdlöst i låtvalen från konsert till konsert. Även om man tjuvkikat i recensioner eller på nätet om vilka låtar som spelats kan man inte veta vilka som ska spelas just denna kväll. Det är en av de största anledningarna till att det är så spännande att se den numera sjuttioåriga musikguden. Just att han börjar bli till åren gör också att jag undrar om detta kan vara den sista chansen att få se honom. När han tyvärr ställde in sin spelning på Way Ourt West för några år sedan på grund av att kompgitarristen skadat sin hand var jag osäker på om jag skulle få chansen någon mer gång. Varje ny konsert känns som en gåva. Detta var tolfte gången jag såg honom live och det var en av de allra bästa konserterna jag sett med honom, topp 2-3 i alla fall.

Showen startade med After the goldrush, Heart of gold och The needle and the damage done. Klassikers som spelas till förbannelse om än väldigt bra. På väg ut från arenan efter den tre timmar långa konserten hörde jag några tanter säga "han spelade ju de bästa låtarna i början!". Hehe, om man inte gillade Neils lite mer kaotiska gitarrgnissel var kanske denna konsert förvirrande.

Redan under fjärde låten var biljetten betald. Neil spelade Razor love, en låt som skrevs under 80-talet men som inte kom på skiva förrän Silver and Gold från 2000. Den är en extremt ovanlig livelåt nu för tiden och det var första gången jag hört den live. Också första gången han kört de live på nuvarande turnén The Rebel Content Tour of Europe 2016.

Sedan avslutade han den rent akustiska delen av konserten med en ljuvlig version av Mother Earth. Jag fick rysningar på armarna, en känsla som sker allt för sällan på konserter nu för tiden.

Observera Micah Nelson med stråke till sin elgitarr (till höger). Lukas Nelson längst till vänster.

Andra delen av showen var lugna countryinfluerade låtar tillsammans med bandet. På denna turné backas han upp av bandet Promise of the Real. Gitarristerna Lukas och Micah Nelson, counterylegenden Willie Nelsons söner, spelar i denna version av bandet. Vid sidan av två gitarrer har vi en basist, en trummis och ytterligare en på slagverk. Bandet är extremt tajt och de uppvisade en sagolik feeling tillsammans med Neil. Under många av de lite längre eskapaderna stod Neil, Lukas och basisten Merlyn Kelly som i en liten ring och drog energi från varandra. Killarna är unga, vackra och energiska. Man kunde se hur roligt de hade på scenen. Och denna glädje hade uppenbarligen spritt sig till Neil. De skämta med varandra under hela showen. Däremot var Neil okarakteristiskt tyst mellan låtarna. Ofta startade nästa låt direkt efter den förra tagit slut. En timme och fyrtio minuter in i konserten tilltalade Neil publiken för första gången "Psycadelic cherries of Sweden". Han stod då och läskade sig med körsbär ur en korg. Senare ordvitsade Neil om den fantastiska arenan i det gamla stenbrottet: "This place ROCKS!".

Mellanpartiet i showen var lysande. Vi fick höra flera favoriter som jag tidigare aldrig hört live som Out on the weekend, Here we are in the years, Human highway och Winterlong. Killarna i bandet visade sig vara riktigt bra på stämsång också.

Teman för konserten var ekologisk hållbarhet, save the planet!, samt kärleksförhållanden som startas och tar slut. Neil har just skilt sig från sin Pegi efter 36 års äktenskap och dejtar nu skådespelerskan Daryl Hannah.

Under showens tredje del fick vi se Neil kränga på sig den gamla klassiska gitarren "Old Black". Gitarrgnissel deluxe och en orgie i förlängda låtar. Höjdpunkten var nog den extremt bra versionen av Love to burn med fler nya ljud och harmonier som skapades av tre sologitarrer i symfoni med varandra. Andra favoriter blev den långsamma Vampire blues med en lekfull och teatralisk Neil som skådespelade fram texten, den lite ösigare Revolution blues (båda från det fantastiska albumet On the beach) samt den enda extranumret Cortez the killer. Just när han spelar de bästa låtarna lite långsammare och varje instrument tydligt hörs i ljudbilden blir det som bäst. Före extranumret drog han av en förlängd version av Rockin' in the free world, med en adderad ny vers, men den blev lite för brökig i mina öron. Men visst är det kul med någon enstaka kaoslåt som publiken kan gå crazy till.

Jag och Per såg Neil Young på Sjöhistoriska sommaren 1993. Vi diskuterade om denna konsert slog den vi såg för snart 25 år sedan. Antagligen inte då det var den första stora konsert vi sett med honom och wow-känslan av att se sin hjälte för första gången är svår att slå. När han dessutom spelade en Down by the river så att en högtalare började brinna och avslutade med en sanslös Rockin in the free worl med förbandet Pearl Jam som uppbackning så blir den upplevelsen svårslagen. Årets konsert är i alla fall uppe och nosar på topp tre av bästa konserter med Neil. Den tredje som slåss om pallplatserna är Neil på Where the action is på Stora Skuggan juni 2009 då han spelade både Down by the river och Cowgirl in the sand. Jag var lyrisk.

Åter till Dalhalla. Konserten var suverän. Ett perfekt ljud, ett otroligt bra låtval med många överraskningar (även om han inte uppfyllde min utskrikna önskan om Cowgirl in the sand) och ett suveränt väl passande och fantastiskt musikaliskt kompband gjorde att denna konsert kommer ihågkommas så länge jag lever.

Set list:
1. After The Gold Rush
2. Heart Of Gold
3. The Needle And The Damage Done
4. Razor Love *
5. Mother Earth (Natural Anthem)
6. Out On The Weekend *
7. Human Highway *
8. Here We Are In The Years *
9. Someday *
10. Unknown Legend
11. Winterlong *
12. Words
13. Alabama *
14. Bad Fog Of Loneliness *
15. Love To Burn
16. Mansion On The Hill
17. F*!#in' Up
18. Western Hero *
19. Vampire Blues *
20. After The Garden *
21. Seed Justice *
22. Wolf Moon *
23. Revolution Blues *
24. Rockin' In The Free World
--
25. Cortez The Killer

*) första gången jag sett de låtarna live

Neil Young and Crazy Horse, Stockholm (2014)

Neil Young and Crazy Horse, Stockholm Music & Arts Festival, Skeppsholmen, söndagen den tredje augusti 2014.

Detta var den elfte gången jag såg Neilan live. Inför konserten var jag som vanligt lite nervös över hur konserten skulle bli. Mina förväntningar hölls i schack. Nu för tiden brukar hans konserter vara bra men om än för mig som "veteran" inte omvälvande. Denna gång blev jag positivt överraskad. Detta var helt klart minst en topp 5 av alla de jag sett med honom.

Kvällen var underbar i Stockholm även om det var så varmt att jag var svettig och klibbig hela kvällen. Efter debacklet förra året då jag snopet fick vända vid grindarna till Way Out West och den inställda konserten skulle jag nu för första gången sedan 2009 se de gamla rock'n'roll-gubbarna igen.

Neil äntar scenen och vinkar lite nonchalant mot publiken. Han kränger på sig Old Black och drar igång Love and only love från plattan Ragged Glory. Och det är precis vad det är - ragged glory i 17 minuter. Bara där var konserten och biljettpriset "hemma". Kvällen konsert kom att innehålla en masa klassiker i långa versioner blandat med några nya och unga låtar som jag knappt kände igen. Kvällens tema var tydliga då Neil är en mycket engagerad miljökämpe (ner med "big oil") och empatisk krigsmotståndare. Det är lätt att hålla med honom i båda frågorna.

Kvällens höjdpunkter var en lustfylld och showig Barstool blues, en extremt långsam och fantastisk Cortez the Killer, den som alltid så filmiske Powderfinger (har ingen gjort film inspirerad av den låten än?), en rykande Rockin in the free world och en sagolik 21 minuter lång Love to burn. Sen spelade han Heart of gold och Dylans Blowin' in the wind på akustisk gitarr också. Äsch, får inte glömma att nämna Days that used to be med bra stöd från de två körtjejerna och en cover av sin egna CSN&Y låt Name of love men då i elektrisk tappning..

Inför sista låten erbjöd Neil oss i publiken att välja mellan Rockin in the free world och favoritlåten Down by the river (från andra skivan EKTIN 1969). Den "korkade" publiken ropade och skrek mest för Rockin in the free world och jag blev hastigt nedstämd. Nu var det iofs en otroligt bra version av låten med en del nya textrader samt ett slut där alla strängar på Old Black slets av. Den sista delen spelade han på gitarren utan strängar. Mycket lustigt men passande ljud undslapp den gamle trotjänaren...

Det var en varm och mysig kosnert mycket beroende på Neils uppenbart glada humör och hans lekfulla dialog med publiken. När någon skrek "I love you Neil" kom ett lustig svar där Neil förklarade att han älskade sin familj på ett personligt plan och att vi i publiken älskade han som grupp (eller något sådant). Neil  var också över några gånger och konverserade med trästatyn av indianhövdingen Crazy Horse som alltid finns på scenen. Good times.

Ganska sent in i konserten fick vi den obligatoriska hälsningen "How ya doin'?"

En superskön konsert som jag sent kommer glömma.

Låtlistan
1. Love and Only Love (17 mins)
2. Powderfinger
3. Standing in the Light of Love
4. Days That Used to Be
5. Living With War
6. Love to Burn (21 mins)
7. Name of Love (Crosby, Stills, Nash & Young song) (Wow, elektrisk version!)
8. Blowin' in the Wind  (Bob Dylan cover) (akustisk)
9. Heart of Gold (akustisk)
10. Barstool Blues
11. Psychedelic Pill
12. Cortez the Killer
13. Rockin' in the Free World
Encore:
14. Who's Gonna Stand Up and Save the Earth

PS, när vi rumlade in på festivalområdet kom vi in mitt i det svenska bandet Goat's framträdande. Wow. Wow! Vilket ös, vilket band, vilken show. Jag föll som en fura för dem. Och två kvinnliga sångerskor bakom maskerna. Tyvärr såg vi bara fyra låtar men det är ett band jag måste kolla upp! De kallar sig för Goat. You heard it here...

PPS, de konserter jag sett med Neilan i kronologisk ordning:

1990-04-16 Nelson Mandela-galan, WembleyStadium, London (2 låtar: Rockin in the free world / Mother Earth)

1993-06-28 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Booker T and the MG's (bl a: Love to burn, Powderfinger, Down by the river (det började brinna i högtalarna) och Rockin in the free world (med Pearl Jam)

1995-08-12 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Pearl Jam, turnépremiären (bl a: Cortez the Killer, Powderfinger och I'm the ocean)

1996-06-25 Sjöhistoriska Muséet, Stockholm, med Crazy Horse, 9 låtar i main set och 12 låtar som extranummer (bl a: Fuckin up, Cortez the Killer, Hey hey, my my, Powderfinger, Rockin in the free world och Roll another number)

1996-07-03 Ahoy Rotterdam, med Crazy Horse (bl a: Fuckin up, Cortez the Killer, Hey hey, my my, Powderfinger, Rockin in the free world

1996-07-04 Paris, med Crazy Horse (bl a: Down by the river, Powderfinger, Cortez the Killer)

2001-07-03 Globen, Stockholm, med Crazy Horse (bl a: Love and only love, Powderfinger)

2003-04-22 Cirkus, Stockholm, solo, världspremiär av nya skivan Greendale

2008-08-09 Way Out West, Göteborg. (de sex första låtarna var: Love and Only Love, Hey Hey, My My, Powderfinger, Fuckin' Up, Cortez the Killer samt Cinnamon Girl. Wow)

2009-06-12 Where the action is, Stora Skuggan, Stockholm (spelade både Down by the river och Cowgirl in the sand i fulla elektriska versioner. Himmelriket)

2013-08-08 Way Out West, Göteborg. Inställd då Frank "Poncho" Sampedro skadat handen i en bildörr.

Best of Neil Young - Disc 4

Den fjärde skivan behandlar Neils lite mer udda musikstilar. Det handlar om storbands-blues, Kraftwerk-influerad syntrock, mera country och mera Crazy Horse. Det är fortfarande idel favoritlåtar och detta är en skiva som du som musikälskare kommer ha mest och längst glädje av. Men det tar kanske lite längre tid för dig att lära dig att förstå musiken.

"I've got mashed potatoes..."

CD 4 "Hawks & doves" - The fan favorites

Playlist för spotify.

01. Ain't it the truth (live with the Bluenotes 1988)

Under stora delar av 80-talet turnerade Neil med innovativa och oväntade musikstilar och compband. Ofta var det mycket bra live-konserter. Bäst av dem alla var turnén 1988 med the Bluenotes. Samtidigt släppte han innovativa och oväntade studioalbum, men ofta gick inte musiken fram lika bra på det formatet. Denna låt är från en obskyr samlingsplatta där två live-låtar lagts med från 88-turnén. Vi glädjer oss och väntar med spänning på framtida skivsläpp från denna turné.

02. This note's for you (live with the Bluenotes 1988)

Andra låten från 88-turnén. Här har vi titellåten från det årets studioalbum i en expanderad och mer korrekt version.

03. Ordinary people (2007)

Turnén 1988 innehöll två exceptionellt intressanta låtar, dels "Sixty to zero" som senare kortades ner och döptes om till "Crime in the city" (ligger på CD3 i denna samling), dels den länge outgivna "Ordinary people". Länge, länge den bästa outgivna låten från Neil. År 2007 släppte Neil "Chrome dreams II" och där fick vi äntligen en studioversion av sagda låt. Denna version antyder i alla fall lite om live-versionens magiska briljans.

04. Mr. Soul (1982)

1982 experimenterade Neil med vocoders i sina försök att kommunicera med sin lille son som lider av cerebral pares. Det var lättare att nå fram med den metalliska datorrösten av någon anledning. Neil gör musik om livet och därmed skulle vocodern med in i inspelningsstudion. Neils publik och framför allt skivbolag var oroliga. Skivan "Trans" är hysterisk, men bakom många av låtarna gömmer sig mycket starka "tunes".

05. Computer age (1982)

Skivan "Trans" är lite lätt influerad av Kraftwek från tidigt 80-tal.

06. Motorcycle mama (1978)

Kommer från den starka countryskivan "Comes a time". Något av en filler här, den slank bara med.

07. Union man (1980)

"'Live music is better'
bumper stickers should be issued"

08. Hawks & doves (1980)

"Ain't getting old,

ain't getting younger though

Just getting used to the lay of the land"

09. Revolution blues (1974)

Två låtar från Neils flummiga album "On the beach" från 1974. Det är oklart om Neil kommer ihåg något från denna skivinspelning.

10. On the bech (1974)

Skön låt, vem behöver gräs? Låt dig drömmas bort...

"The world is turnin',

I hope it don't turn away..."

11. Southern pacific (with Crazy Horse 1981)

Vi avslutar i stor stil med tre bitar från den kantiga skivan "Re-ac-tor" från 1981. Detta är Neil Young & Crazy Horse i smått distorterad version. Allt är lite off. Neil hade problem under flera år med kommunikationen med sin son. Detta transfererades rakt ut till hans skivor. Men som vanligt finns en del mycket bra melodier som lurar i bakgrunden.

12. Rapid transit (with Crazy Horse 1981)

Vad sjutton sjunger han om här då?

13. T-bone (with Crazy Horse 1981)
"...ain't got no t-bone"
Inledningssången på den smått klassiska konserten på HiQ Music Festival i mitten av 90-talet med The Hank på sång och kobjällra och Sir Per på sång och fiol, med kompbandet anfört av Stugan. Those were the times...

Det var alles gott folk. So long, and keep searching...

CD1 finner du här.

Best of Neil Young - Disc 3

De två första skivorna har behandlat de två mest centrala musikstilarna i Neils katalog. Den första skivan hanterade de gamla klassikerna från sjuttiotalet, en blandning av akustiska låtar med en större mängd rocklåtar med compbandet Crazy Horse. Den andra skivan behandlade Neils countrymusik, några var i rockform men de flesta akustiska och ofta med compband bestående av lysande countryrock-musikers från Californien.

Nu kommer vi in på de två avslutande skivorna. Den tredje skivan behandlar de rockigare låtarna som Neil arbetat med från och med slutet av 80-talet till nutid. Han har arbetat med flera olika stilar och olika compband. Ibland har Crazy Horse, den gamla trotjänaren återupplivats. On we go. Better to burn out than fade away!

Disc 3 "I'm the ocean" - the new classics

Playlist för spotify.

01. My my, hey hey (out of the blue) (live solo 1978)
Vi startar med den akustiska versionen av den klassiska rocklåten. Ni märker snart att Neil har vuxit upp, och han har fått en elektrisk gitarr...

02. When you dance I can really love (live with Crazy Horse 1996)
Är det samma låt hela tiden? Jo, så är det nog, men den är ju så bra!!

03. Crime in the city (live with Crazy Horse 1991)
En av Neils text-centrerade låtar. Låten spelades akustiskt under 1988-turnén, då i en mycket längre version, ibland upp till 20 minuter och under namnet "Sixty to zero". Handlar om amerikansk samtid, en korrupterad polis och en mordbbrännare och flera. Americana i allra högsta grad. Här ges låten i en ivrig Crazy Horse-version.

04. Love to burn (with Crazy Horse 1990)
"In the valley of hearts there's a house full of broken windows".
Neil släppte 1990 den makalösa "Ragged glory". Han drog in Crazy Horse i studion och spelade ett dussintal nya låtar. Allt är som vanligt (för Neil) inspelat live i studion. Endast bandets körsång är pålagt efteråt. Neil spelde låtarna tills han tröttnade och sedan valdes den version som låtit bäst. Detta är ragged och helt underbart. Många av låtarna handlar om livet, en gård på landet, en kärlekshistoria, ett brutet hjärta. Americana.

05. Music arcade (solo 1996)
"Have you ever been lost
Have you ever been found out
Have you ever felt all alone
At the end of the day?"

06. Love and only love (with Crazy Horse 1990)
"Love and only love will break it down"
Ännu en av de fantatiska låtarna från "Ragged Glory".

07. Too far gone (1989)
"With our attitudes by day
And our secret dreams by night"
En underbar liten historia från Neils "Freedom" från 1989.
"I smelled it"

08. Eldorado (1989)
"In Eldorado Town there lives a great bull fighter..."
Americana! En hel liten historia om livet i en stad på gränsen mellan Mexico och Amerika. Tror jag i alla fall.
"He kills the bull and lives another daaaaay"

09. No more (1989)
Knarket.

10. Shock and awe (2006)
Irakkriget.

11. I'm the ocean (with Pearl Jam 1995)
Neil är "the godfather of grunge". Han hookade upp med spolingarna i Pearl Jam 1995 på en slarvigt producerad skiva "Mirror ball". Låtarna lät bättre live, men "I'm the ocean" är en klassiker och en suverän förfestlåt.

12. Be the rain (2003)
Moder Jord.


CD4 finner du här.

Best of Neil Young - Disc 2

Disc 2 "Are you ready for the country?" - Farmer Neil

Playlist för spotify.

01. Out on the weekend (1972)
02. Harvest (1972)
03. Heart of gold (1972)
Detta är låtarna 1,2 och 4 på den klassiska skivan "Harvest". Neils kanske största kommersiella framgång. Alla tre låtarna är otroligt bra, och min favorit av dem är nog "Harvest", men det varierar.

04. Harvest moon (1992)
Neil släppte uppföljaren till "Harvest" tjugo år senare. Här har vi titellåten "Harvest moon" som är relativt representativ. Uppföljaren är givetvis inte lika bra, men den är ändå mycket, mycket bra - en klar överraskning.

05. Unknown legend (Unplugged 1993)
Unknown legend är den skönaste låten från "Harvest moon", här i en ljuvlig Unplugged-version.
Texten en typisk Neil-historia, lite Western, lite Americana, längtan och high ways...
"Collidin' with the very air she breathes"

06. Look out for my love (Unplugged 1993)
Andra av tre låtar från "Unplugged"-skivan. Låten kommer från den undervärderade "Comes a time"och här blommar den ut till fullo. Mycket stark låt!


07. Long may you run (Unplugged 1993)
Ahh! Neils kärlek till bilar i allmänhet och gamla amerikanare i synnerhet...

08. Only love can break your heart (1970)
En av klassikerna från den klassikska skivan "After the gold rush". Neil utforskar ett av hans mest kära ämnen. Neil målar upp drömmar i sina texter, ibland är de till synes helt obegripliga, men inte i denna sång, se bara titeln på låten.

09. Old man (1972)
En av låtarna från "Harvest". Handlar om en gårdskarl på Neils ranch. Bästa låten från 1970-talet? En gång tyckte jag det. Vanvett!

10. Helpless (1970)
Crosby, Stills, Nash & Young. Supergruppen med David Crosby från The Byrds, Graham Nash från Hollies, och Stephen Stills och Neil från Byffalo Springfield. Deras samarbete gav oss skivan "Deja vu". Neils bidrag var bland annat denna drömska hyllning till hans fosterland Canada.

11. Country home (1990)
Aha! Inledningsbiten från "Ragged glory". Americana!
"I don't like to go down to flats
'Cause I can't park on a hill
Instead getting a rolling start
I have to pay the bill."

12. Homegrown (1977)
Avslutningssången från "American stars'n'bars"

13. Days that used to be (1990)
Ännu ett spår från "Ragged glory". Det är en fett bra skiva det! Vänta bara till CD3!
"Seem like such a simple thing to follow one's own dream
But possessions and concession are not often what they seem
They drag you down and load you down in disguise of security."

14. Campaigner (1977)
"Even Richard Nixon has got soul"

15. Star of Bethlehem (with Emmylou Harris, 1977)
En otroligt vän liten låt. Neils allra ljusaste röst, akustisk gitarr, en slide guitar i bakgrunden, vispande trummor och Emmylou Harris på backing vocals. Munspel. Bra.

16. Bound for glory (with Waylon Jennings, 1985)
Oj vad svårt det blev. 1985 släppte Neil sin "Old ways"- en renodlad country rock-skiva. Skivan är suverän, och belönar den äventyrlige och modige lyssnaren mångfaldigt. Men hur många låtar ska tas med på en "Best of Neil" som också ska vara representativ? Det blev denna och en till. Neils turné 1985 med compbandet "The International Harvesters" var ännu bättre. Här pratar vi om "ragged country", tänk er "Down by the river" i en tjugominuters country-rock version!
Texten är typisk Neil. Americana! En liftande tjej på en ödslig high way någonstans i västra USA.

17. Are there any more real cowboys? (with Willie Nelson, 1985)
Nej tyvärr, de är borta. Willie Nelson är lyckligtvis kvar. :-) Denna låt rockar!

18. Captain Kennedy (1980)
Americana! Ännu en lite sorglig historia om havet, kriget och längtan.

19. Farmer John (1990)
En cover på denna 4-cd box. Icke rimligt, men ändå sant. Den har en kul text som passar Neil som handen i handsken. Neil kanske kör med en del gnisslande gitarrer, eller gnisslande munspel, men kom inte och säg att karln inte har humor!



CD3 finner du här.

Best of Neil Young - Disc 1

Disc 1 "Hey hey, my my" - The Classics

Playlist för spotify.

01. Cowgirl in the sand (live solo 1970).
Låten och versionen som fick mig att börja lyssna på Neil. Vad sjunger du om, Neil? Neil, mästaren av dunkla texter. Han drömmer i bilder. "Cowgirl" har en av de mest omdiskuterade texterna. Handlar om en eller tre kvinnor. Oklart vilken/vilka. Döm själv.

02. After the goldrush (live solo 1979)
Ännu en underbar text. Publikjubel på samma ställe varje gång den spelas. Så klassisk att den bör vara med på en slik samling.


03. Hey hey, my my (Into the black) (live with Crazy Horse 1991)
Kanske Neils mest kända rock-låt. Här i en maffig Crazy Horse-version. "It's better to burn out than to fade away"

04. Powderfinger (live with Crazy Horse 1991)
Vad sjunger du om, Neil? Ännu en mytomspunnen text. Doftar av amerikanska western, cirka inbördeskriget, men kan vara mer modern tid. "I" lämnad ensam med ansvaret att försvara "the old homestead". "Remeber me to my love, I know I'll miss her".

05. Cortez The Killer (live with Crazy Horse 1979)
Natur-romantik. Förbjuden i Spanien under Francos tid. Inte så uppskattad beskrivning av de ädla erövrarna av Sydamerika. "And she loves me to this day" Mycket besynnerlig rad som dyker upp i slutet av texten.

06. Cinnamon girl (live with Crazy Horse 1991)
Ännu en klassiker från "Everybody knows this is nowhere"

07. Tell me why (live solo 1971)
Inledningssången från "After the goldrush". Bra låt, liksom.

08. Sedan delivery (live with Crazy Horse 1996)
En fantastisk version av denna bagatell. Rock'n'roll.

09. Fuckin up (live with Crazy Horse 1991)
En av Neils mer omdebatterade låtar. Han blev stämd av arga tanter i Florida för användandet av "the f-word"

10. Rockin in the free world (1989)
Modern klassiker. Neils sociala patos är inte tydligare än i denna låt.

11. Down by the river (with Crazy Horse 1969)
Från "Everybody knows this is nowhere" 1969. Med originalmedlemmarna i Crazy Horse, inklusive Danny Whitten på gitarr. En av de mäktigaste låtarna live. Det började brinna i en av högtalarna under denna sång när jag såg Neil på Sjöhistoriska i Stockholm 1993.

12. Thrasher (solo 1979)
En av mina top-5 med Neil. Vad sjunger du om, Neil? Intressant text, antagligen om hur han dumpade och lämnade Stephen Stills, hans vapendragare och senare antagonist. "...that great Grand Canyon rescue episode"? Ingen vet.

13. Cowgirl in the sand (with Crazy Horse 1969)
Neils nr 1? Här i orginalversionen i all dess härlighet. Neil skrev "Cowgirl", "Down by the river" och "Cinnamon girl" liggande till sängs med 40 grader feber. Underbart. Fantastisk inledning på låten. Brutal.



CD2 finner du här.