fredag 18 mars 2016

Topp 100: Desperado (1995)



Topp 100
Placering: 8
Genre: Action, våldsfilm, romantisk, nostalgica

El Mariachi: Carolina, did I thank you?


Damn, vilken nostalgirush det var att se om Desperado! Visst är detta en simpel actionrökare och som film betraktat är det kanske inte en av de tyngsta eller mest djuplodanden filmer man kan se, men gudars vad underhållande den är. Filmen håller nästan lika bra idag som den gjorde 1995. Detta är bästa typen av modern skitig, och snygg, western.


Robert Rodriguez är polare med Quentin Tarantino, som för övrigt är med som skådespelare i denna film. Desperado är nästan mer "Tarantino-isk" än Tarantinos egna filmer. Den inleds med en sanslöst bra scen där Steve Buscemi kliver in på en mexikansk bar fylld med busar och berättar en överdriven skröna om en stor mexikanare som söker hämnd mot en man som heter Bucho. Scenen sätter tonen i hela filmen. Bartendern är underbar med sina ansiktsuttryck och eviga joxande med tandpetaren i mungipan.

I huvudrollerna ser vi de två snyggaste och sexigaste skådespelarna som fanns i mitten av 90-talet, Antonio Banderas och Salma Hayek. Wow, vilket par. Utseendet är inte allt, men det skadar sannerligen inte att ha två sådana snyggingar i en film som denna. Banderas spelar El Mariachi, gitarrspelaren som söker hämnd för mordet på sin älskade. Hayek spelar Carolina, ägarinnan av ett bokkafé som kommer emellan El Mariachi och Bucho.


Musiken är en av filmens starkaste delar. Det är en otroligt cool musik som understöder både känsliga och spännande scener på ett suggestivt sätt. Karaktärerna i filmen, speciellt de många bifigurerna, är sanslöst bra. Vid sidan av huvudpersonerna gillar jag Steve Buscemis "Buscemi", bartendern, Bucho's buse som allt som oftast rycker på axlarna, de amerikanska brudarna som är missbelåtna med servicen, den dödligt farlige kassören, colombianen (Danny Treijo) och så Quentin Tarantino i egen hög person. Den enda något svaga karaktären i hela filmen är faktiskt Bucho spelad av Joaquim de Almeida. Han fungerar som den galne ledaren av den lokala knarkkartellen, men jag hade hellre sett en bättre skådespelare i den rollen.

Jag gillar också våldet i filmen. Det är rejält blodigt i sina stunder men det är ändå en ganska lättsam film. Det är på låtsas som om det vore en serietidning. På det viset påminner Rodriguez ännu en gång om Tarantino. De gör inte världens mest realistiska filmer, även om våldet i sig är realistiskt. Blandat med en portion kärlek, bensinexplosioner i slow motion och kompet av Campa och Quino blir denna film en njutning för alla sinnen.


Filmens styrkor
Sexigheten
Eskapismen
Musiken

Ny placering? Om inte topp 10 så topp 20 i alla fall.

Betyg: 5/5










4 kommentarer:

  1. Härligt! Det var länge sedan jag såg Desperado men när du skriver om den blir jag sugen att se om med bakgrund mot Leone och Kurosawa. Sådana fina referenser hade jag inte med mig när jag såg filmen på bio :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj du såg den på bio! Vilken lyckost! Jag har bara sett den på vhs och dvd.

      Referenserna till Leone är givna och, ta mig tusan, jag tror jag förstår vad du menar med referenser till Kurosawa också. :-)

      Ser fram emot en Sofia-text om filmen vad det lider. :-D

      Radera
  2. Ska erkännas att jag blir lite småsugen på en omtitt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe.... Du är välkommen. :)

      Radera