R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.
Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett hans förra film 50/50 på 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?
Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.
Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.
Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.
Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Corddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.
Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.
Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.
Betyg: 2/5
Kolla in vad zombieälskaren Jojjenito tyckte om filmen här.
Av mig får den två dunkande hjärtan varav det ena har ett allvarligt blåsljud. Snyggingen var Julie. Och ja de både hasade och sprang. Njaaee.
SvaraRaderahttp://jojjenito.wordpress.com/2013/04/15/warm-bodies/
Du träffade rätt med din beskrivning av filmen.. WA, Scott P och Shaun. Jag har sett alla och du målar upp en ganska träffsäker bild.
RaderaNär jag läser din recension tänker jag samma sak som när jag läste Jojjes: jag missade ingenting när jag inte gick på filmen, inget mer än att ni är trevligt biosällskap. Tar igen det på lördag :)
SvaraRaderaNe, du missade nog inte så mycket tror jag. Du skulle ju kunnat gilla filmen mer än vad vi gjorde, men troligen inte. Däremot missade du en trevlig kväll och filmvisning i goda vänners lag!
RaderaSom jag just skrev hos Jojjenito så håller jag inte med herrarna den här gången. Kanske hjälpte det att mina förvätningar var minimala och att jag aldrig sett en zombiefilm i hela mitt liv, men jag blev glatt överraskad, skrattade mer än jag gjort på länge på bio och hade verkligen en trevlig stund i den här filmens sällskap. Charmerande!
SvaraRaderaLOL, det var sannerligen överraskande! Jag har inte heller sett speciellt mycket zombie-film i mitt liv, där verkar Jojje vara med bevandrad, men jag tyckte ändå att filmen var klart svag. Karaktärer, handling, logik, romantik, humor, inom alla områden ett rispande på ytan utan en få fram endaste liten bloddroppe (pun intended).
RaderaTänk på 50/50 och hur mycket starkare den var. Den kändes ända in i benmärgen. Min kompis Vanessa satt och snyftade till den och hade förberett med servetter, och hon var vänlig nog att låna ut några när jag gjorde henne sällskap i snyftandet. Samma regissör men ack så olika resultat. 50/50 hade en ofantligt mycket större genomslagskraft i alla känsloregister; sorg, humor, levande persongalleri (pun intended again!).
Nej, jag skrattade inte till Warm bodies en enda gång. Närmast till skratt var jag då jag sneglade på Johans bistra uppsyn en bit in i filmen. Han hade inte så stora förhoppningar inför visningen och tyvärr uppfylldes hans förväntningar denna gång.
Jag tyckte jättemycket om 50/50, även om jag tyckte psykologtjejen var lite osannolik.
RaderaMen för mig är det inte antingen eller. Jag tyckte båda var bra. Det är något med den författaren/regissörens humor som klickar med min.
Ibland kan man ju tyvärr också hjälpas åt att dra ner varandra. Om nån ser bister ut så sprids en bister stämning. För mig var det tvärtom den här gången. Vi var båda glada och uppsluppna från början och det gav det hela en bra start.
För mig är det inte heller antingen eller. Men film är ibland bättre och ibland sämre.
RaderaSjälvklart kan sällskapets stämning påverka, men oftast mindre än vad man kan tro. Jag lever mig oftast in i filmen så mycket att jag inte berörs speciellt mycket av en uttråkad kompis. Med undantag för ljudliga eller fysiska obstruktioner som när min kompis Danne att och tände och släckte en golvlampa om och om igen när vi såg en musikal ihop. Det var om något enerverande!
Däremot påverkas efterdiskussionen såklart av vad de övriga i gruppen tyckte om filmen, men den är oftast mer givande om folk har uppfattat filmen olika. Drar mig till minnes då jag, Olof och Johan gick och såg The shape of things på filmfesten för många år sedan. Jag älskade filmen (Rachel Weisz var underbar), Olof tyckte att den var "ok" och Johan hatade filmen (tyckte hon var för elak). Det blev ett mycket intressant samtal efter filmen!
Såg filmen i helgen och kan hålla med om att denna Romeo & Julia remake inte var jättemycket att hänga i granen.
SvaraRaderaPrecis som du säger så hade den potential, jag gillade skarpt de första minuterna då man fick höra en zombies tankar. Hade det fortsatt på samma nivå så hade det kunnat blivit riktigt bra.
Men nej.
Sedan det här med att han klagar på hur långsamt de måste gå - och sedan kan de springa strax efter.
Nej, nej, nej.
Men en tvåa som betyg passar bra.
Javisst hade den en härlig inledning! Men sedan ruttnade den långsamt, till bara skelettet var kvar. Och då var den helt plötsligt ond.
Radera