Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

The Fallout (2021)

The fallout är en liten amerikansk dramafilm om den sextonåriga Vadas och hennes vänners liv efter en masskjutning på deras high school. En film som betraktar alla de andra offren för det meningslösa och vanvettiga våldet som sker på skolor i USA och andra länder. Filmen spenderar ingen tid alls på förövaren, en klasskompis gissar jag, Han syna aldrig i bild. Det är ett bra beslut.

Det blir en mödosam resa för Vada, Mia, Quinton och Nick. Alla reagerar lite olika, men alla får sina liv förändrade i grunden. Precis som många andra American Independent-filmer har filmen många bottnar och berör flera genrer. Allt spirar dock ur dramat om liv som känns otroligt realistiska. Där finns sorg, humor, rädslor och vemod.

Jag gillar alla skådespelarna. Ynglingarna spelas av för mig nya ansikten som Jenna Ortega, Maddie Siegler, Niles Fitch och Will Ropp. Hollywoodveteraner som Julie Bowen, John Ortiz och Shailene Woodley lånar ut sina namn men också en trygghet som vilar i erfarenhet. Valen av skådespelare fungerar på så sätt på ett metaplan också. Men som filmen visar kan inte alltid de välmenande vuxna hjälpa ungdomarna med den ensamma resa de måste göra.

Jenna Ortega är otroligt bra i huvudrollen. Det är alltid spännande med nya upptäckter av unga skådespelare. Ibland går det bra för dem, ibland försvinner de i glömska. Julie Bowen i rollen som Vadas mamma är också mycket bra, "a bonus", och de två har en av filmens bästa scener ihop mot slutet.

Lumi Pollack i rollen som lillasyster Amelia är hysteriskt underhållande i vissa scener, det ger ett bra tonskifte i en annars ganska tung film.   

Som inlägg i den amerikanska debatten om tillgänglighet av vapen i samhället är denna film både finstämd och högljudd. Bra film helt enkelt. Stark trea.

Betyg: 3+/5

The Spectacular Now (2013)

Sutter: It's not too late for me.

Så kallade "coming of age"-filmer finns det många av. Unga vuxna på gränsen mellan ungdomens ansvarslösa och lättsinniga dagar och vuxenlivets alla måsten och besvikelser behandlas om och om igen. Finns det för många "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Betyder det att man själv inte vuxit upp om man gillar "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Gillar jag "coming of age"-filmer? Absolut.

The spectacular now fanns på radarn som kandidat till en av de bättre filmerna från 2013. Ändå blev jag riktigt överraskad över hur bra den var. Den har ett manus som ständigt överraskade mig och det är en egenskap jag älskar hos filmer. Miles Teller spelar Sutter, den populäre killen i high school. När hans likaledes populära flickvän Cassidy (Brie Larson) dumpar honom efter ett missförstånd (?) börjar marken gunga under honom. Dags för filmens love interest att göra entré i och med Aimee spelad av Shailene Woodley.

Manuset är briljant. Filmen bygger på en bok av Tim Tharp och den verkar vara överförd till film på ett mycket kompetent sätt. Men filmen lever på sina skådespelare. Miles Teller övertygar. Jag kände igen honom och blev förvånad när jag insåg att det enda jag sett honom i tidigare var den hejdlösa komedin Project X. Brie Larson är bra men inte alls lika strålande som i Short term 12. Hon har i och för sig en mycket liten roll i denna film men hon verkar vara något för gammal för rollen. Filmens klarast lysande stjärna är Shailene Woodley. Hon slog igenom som en av George Clooney's döttrar i The descendants. Nu visar hon igen att hon har the skills för denna bransch. Det enda felet med henne är att hon kanske är för snygg för denna roll. När hon börjar umgås med Teller ska hon vara en osynlig tjej i mängden... Jag vet inte jag.

Det som slår mig mest med denna film är att allt känns så äkta. Överraskande OCH ärligt? Fantastisk kombination. Den populäre Stutter är inte ett svin som sedan blir snäll som vi sett så många gånger. Aimee är som vanligt i denna typ av film en outsider och ganska blyg men hon är allt annat än endimensionell, tafatt eller hjälplös. Sutters ensamstående mamma spelas av en mycket sliten Jennifer Jason Leigh. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i henne men hon är duktig, jag köper hennes karaktär med hull och hår. Sutters frånvarande pappa spelas däremot av en favorit - Kyle Chandler, ni vet coach Taylor från FNL! Här är han allt annat än den perfekta pappan. De har castat Chandler och Teller bra för det känns mycket rimligt att det är far och son. Manus hjälper till också. Sutter beter sig som sin far i en smärtsam symmetri som är en av filmens starkaste underliggande teman.

Miles Teller påminner mig jättemycket om en ung John Cusack. Jag har ingen aning om han är av samma skrot och korn som Cusack men i denna film var han i alla fall Cusackiansk. Till och med när Sutter arbetar på sitt extrajobb som försäljare i en klädbutik påminner han om Cusack i sin för stora och illasittande kavaj.

Till slut kan jag bara säga att jag älskar det öppna slutet. Perfekt. Modigt. Tankeväckande. Hur ska det gå? Din gissning är lika god som min. Tydligen trodde Teller och Woodley lite olika om vad slutscenen egentligen betydde för karaktärerna. Ytterligare en sak med filmens manus jag gillar.

Detta var mycket nära en fullpoängare och tillika mycket nära topp 10 för 2013. Jag får kanske se om filmen en gång först innan den ramlar in i de två kategorierna...

Jag ger The spectacular now fyra tidningsbud av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

The Descendants (2011)

Goodbye. Goodbye.

Var det allt? Jag gick ut från biografen med en lätt känsla att jag saknade något. Lite mer.

"The descendants" är en film som levererade det jag hade förväntat mig, men jag blev ändå inte helt uppfylld. Det är så svårt att helt tömma sig på förutfattade meningar och förväntningar när man ser film nu för tiden. Jag undviker generellt sett trailers just av denna anledning, men samtidigt läser jag bloggar och lyssnar på podradio. Förbannelse. Nu var det inte så att filmen var sämre än förväntat, mer att den var annorlunda. Precis som med en annan storfilm från 2011, "The ides of March", gick jag ut från bion hungrig. Jag tror dock att jag kommer kunna gilla båda dessa filmer fullt ut när jag ser om dem. Då ska jag inte låta mig luras av förväntningarna!

Inledningen på denna revy låter kanske lite missmodig, men jag gillade "The descendants" väldigt mycket. Detta är en av de mest renodlat dramatiska roller jag sett George Clooney i och han sköter det mycket bra. Jag köpte hans porträtt av Matt King helt och hållet. Inte för en sekund tänkte jag på att han är den där snygga Hollywood-stjärnan. Tills han i en scen började springa som en byfåne, det vill säga. När han valde att springa på ett konstigt sätt, som för att visa att han inte är den där snygga Hollywood-stjärnan, blev jag plötsligt medveten om att han är just den mannen. Tokigt.

Trots ett i vissa delar blytungt dramainnehåll kändes filmen luftig och lätt. Samspelet mellan Clooney och döttrarna, spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, är jättebra. Speciellt den tjugoåriga Shailene i rollen som den äldre dottern är lysande. Jag har hört att publik i moralpanikens USA har upprörts över att hon är för lättklädd i för många scener. I scener vid poolen och på stranden har hon ju på sig bikini. Jag tyckte inte att det var något problem alls.

Filmen har också många distinkta biroller med goda skådespelarinsatser från Robert Foster, Beau Bridges och Judy Greer. Den komiska lättnaden sköttes av Nick Krause i rollen som Sid, Alexs kompis. Han var riktigt rolig i vissa scener, inte minst på grund av kontrasterna mot Matt och Alexs morfar.

Till sists, Matt King pratar om att man kan ha lika mycket problem och brustna hjärtan på Hawaii som andra ställen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle mycket hellre ha ett brustet hjärta på Hawaii än i ett vinterfruset Sverige. Utan tvekan, sju dagar i veckan! Miljöerna i filmen var fantastisk trevliga. Och jag vill ha mer.

Jag ger "The descendants" fyra campingplaster av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Clooney och Woodley