Mission: Impossible - Rogue Nation (2015)

Det är kul att se svenskar lyckas i Hollywood. En av sommarens största popcornrullar hade inte bara en utan två svenskar i rollistan. Det verkade dock ett tag som uppdraget att se denna film var stört omöjligt för mig. Nu var det tredje gången gillt. Vid tidigare tillfällen hade jag inte kommit iväg trots "spontanbio" var i annalkande. Denna gång fick jag dock sällskap av Fiffi som ville se om filmen och då kan jag äntligen iväg. Jag var sugen på en härlig ride då denna film enligt ryktena skulle vara sommarens stora popcorn-rulle.

Men som alltid påverkar ens sinnesstämning hur man upplever en film ganska mycket. Före filmen visades flera trailers för kommande storfilmer. Först var det trailern till de nya Bondfilmen och jag blundade hela trailern igenom för att inte bli spoilad. Men sedan visade de trailern till Sicario, Denis villeneuves nya stenhårda dramathriller. Den filmen såg jag ner på Malmö filmdagar och filmen var färsk i minnet. Tyvärr satte trailern igång minnena och känslan från Sicario och den känslan skar sig rejält med inledningsscenen i Mission: Impossible - Rouge Nation. Filmen inleds ju med en häftig actionsekvens där Tom Cruise springer snabbt med korrekt armföring och hänger på utsidan av ett flygplan. Tyvärr spelas scenen som en komisk scen. Jeremy Renner, Ving Rhames och framför allt Simon Pegg fånar sig nåt otroligt. Jag inser där och då att Mission impossible-serien gått ytterligare några steg från allvarlighet och tuffhet till actionkomedins svårnavigerade gungfly.

Detta är inte en seriös actionfilm. Detta är långt från Bourne-filmer eller nyare Bondfilmer (de med Daniel Craig) och detta är sannerligen långt från Sicario. Så jag tvingades justera min sinnesstämning mitt under filmen. Den är fortfarande helt ok som pang-pang-film. Men den är inte så tung som jag kanske önskat.

Det finns några bra och några dåliga saker som jag vill nämna. För det första var det himla coolt att det pratades så mycket svenska i filmen. Det var kul. Rebecca Ferguson och Jens Hultén hade både tämligen stora roller. Rebeccas Ilsa var dessutom den första kvinnan som haft någon riktigt vettig roll i denna serie. Tidigare har det mest varit "damsels in distress".

Ferguson är helt ok. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Ilsa skulle bli en i teamet men det verkade inte som att det slutade så. Fast det får vi kanske inte veta förrän i nästa film. Personkemin mellan henne och Tom Cruise's Ethan är bra. Det är coolt att hon är på samma nivå som honom och han verkar se sig själv i henne när han träffar henne första gången. Det är inte var dag man får se den kvinnliga birollskaraktären rädda livet på den manliga huvudpersonen både en och två gånger (om inte fler). En av filmens bästa scener utspelas på en opera och där gör folket bakom denna film en bra sak. Det handlar om högklackat. Ni vet den där detaljen som Jurassic Wolrd gick bort sig på så hårt. Ferguson har högklackat på sig vilket vi ser i en scen när hon stöder sitt vapen mot sitt knä. Senare i scenen låter hon Ethan ta av dem för henne innan de ska slänga sig ner längst en husvägg. Snabbt och snyggt hanterade de den lilla detaljen. In your face, Jurassic World.

Mission Impossible-filmerna är i mina ögon filmer d'är ett antal stora actionscener är staplade efter varandra och en ibland rörig historia där karaktärerna och publiken ska bli lurade ett antal gånger. Minst en gång ska Ethan ha på sig en mask och spela någon annan. Det signalerades på mils avstånd när det skedde i denna film. Jag antar att filmens recept är som det är och det är något man får leva med. I dagens film är set-uppen att motståndarna består av en massa gamla operatives, dvs agenter, från CIA, MIG, Mossad, KGB osv. Ethan och hans kumpaner har verkligen fått tufft motstånd. Jag gillar idén men tycker att de kunde spelat vidare på den lite mer. Jag hade hellre sett motståndarna mer kapabla. Nu föll de som furor mest hela tiden som vanligt. Ethan hade den största respekt för ledaren för Syndikatet men vi fick egentligen inte se honom vara bad ass. Det var bara för att Etan sa att han var farlig och oövervinnlig som vi skulle tro det. Typisk fall av "show, don't tell"-regeln.

Actionkomedier... Balansgången mellan pajjigt och glimten i ögat är svår. Jag hade svårt med Simon Pegg i denna film. Tycker helt enkelt att det skär sig mellan att han ska vara så duktig och professionell i sin roll och allt jönseri han håller på med.

Sen kan jag tycka att vissa av händelserna i filmen var helt ologiska. Det är kanske något man får leva med men när tanken kryper in i huvudet på en är det svårt att bli kvitt dem. Ta till exempel när de bröt sig in för att ladda ner den röda boxen. Varför var de tvungna att tajma Ethans byte av kort med Simon Peggs entré? Varför inte bara låta Pegg gå in några minuter efter Ethan bytt korten? Det kändes som att jag antagligen missade något där eller spelades scenen så bara för att konstruera spänning?

Filmens fånigaste detalj var dock att de i Ethans teckningar kunde läsa att han kände Ilsa väl och litade på henne. WTF?

Till sist var inte storskurken speciellt spännande i denna film. Även om vi inte får vänta oss skurkar i nivå med Alan Rickmans Hans Gruber, men de kan ju vara lite mer exalterande än detta i alla fall.

Som helhet var det helt ok. Ungefär lika bra som de övriga filmerna i serien. Jag ger Mission: Impossible - Rouge Nation tre popcorn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens Filmspanartema Svenskar i Hollywood. Låt oss se vad svenskar i Filmspanarna har att säga om detta tema:
Filmitch
Jojjenito
The Nerd Bird
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Fiffis Filmtajm