Så kallade "coming of age"-filmer finns det många av. Unga vuxna på gränsen mellan ungdomens ansvarslösa och lättsinniga dagar och vuxenlivets alla måsten och besvikelser behandlas om och om igen. Finns det för många "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Betyder det att man själv inte vuxit upp om man gillar "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Gillar jag "coming of age"-filmer? Absolut.
The spectacular now fanns på radarn som kandidat till en av de bättre filmerna från 2013. Ändå blev jag riktigt överraskad över hur bra den var. Den har ett manus som ständigt överraskade mig och det är en egenskap jag älskar hos filmer. Miles Teller spelar Sutter, den populäre killen i high school. När hans likaledes populära flickvän Cassidy (Brie Larson) dumpar honom efter ett missförstånd (?) börjar marken gunga under honom. Dags för filmens love interest att göra entré i och med Aimee spelad av Shailene Woodley.
Manuset är briljant. Filmen bygger på en bok av Tim Tharp och den verkar vara överförd till film på ett mycket kompetent sätt. Men filmen lever på sina skådespelare. Miles Teller övertygar. Jag kände igen honom och blev förvånad när jag insåg att det enda jag sett honom i tidigare var den hejdlösa komedin Project X. Brie Larson är bra men inte alls lika strålande som i Short term 12. Hon har i och för sig en mycket liten roll i denna film men hon verkar vara något för gammal för rollen. Filmens klarast lysande stjärna är Shailene Woodley. Hon slog igenom som en av George Clooney's döttrar i The descendants. Nu visar hon igen att hon har the skills för denna bransch. Det enda felet med henne är att hon kanske är för snygg för denna roll. När hon börjar umgås med Teller ska hon vara en osynlig tjej i mängden... Jag vet inte jag.
Det som slår mig mest med denna film är att allt känns så äkta. Överraskande OCH ärligt? Fantastisk kombination. Den populäre Stutter är inte ett svin som sedan blir snäll som vi sett så många gånger. Aimee är som vanligt i denna typ av film en outsider och ganska blyg men hon är allt annat än endimensionell, tafatt eller hjälplös. Sutters ensamstående mamma spelas av en mycket sliten Jennifer Jason Leigh. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i henne men hon är duktig, jag köper hennes karaktär med hull och hår. Sutters frånvarande pappa spelas däremot av en favorit - Kyle Chandler, ni vet coach Taylor från FNL! Här är han allt annat än den perfekta pappan. De har castat Chandler och Teller bra för det känns mycket rimligt att det är far och son. Manus hjälper till också. Sutter beter sig som sin far i en smärtsam symmetri som är en av filmens starkaste underliggande teman.
Miles Teller påminner mig jättemycket om en ung John Cusack. Jag har ingen aning om han är av samma skrot och korn som Cusack men i denna film var han i alla fall Cusackiansk. Till och med när Sutter arbetar på sitt extrajobb som försäljare i en klädbutik påminner han om Cusack i sin för stora och illasittande kavaj.
Till slut kan jag bara säga att jag älskar det öppna slutet. Perfekt. Modigt. Tankeväckande. Hur ska det gå? Din gissning är lika god som min. Tydligen trodde Teller och Woodley lite olika om vad slutscenen egentligen betydde för karaktärerna. Ytterligare en sak med filmens manus jag gillar.
Detta var mycket nära en fullpoängare och tillika mycket nära topp 10 för 2013. Jag får kanske se om filmen en gång först innan den ramlar in i de två kategorierna...
Jag ger The spectacular now fyra tidningsbud av fem möjliga.
Betyg: 4+/5
