Visar inlägg med etikett Jack Nicholson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jack Nicholson. Visa alla inlägg

onsdag 17 maj 2023

Easy Rider (1969)


Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.







tisdag 2 maj 2017

The Missouri Breaks (1976)

 

Det är lustigt hur bra Jack Nicholson är i äldre filmer. När jag ser en film som dagens film The Missouri breaks förstår jag till fullo hans stjärnstatus. Det är senare filmer där han spelar över och gör en karikatyr av sig själv jag inte gillar. Eller senare och senare, det är ju vid det här laget tämligen gamla filmer. Tre filmer där Jack är "karikatyr-Jack" är The shining (1980), Tim Burton's Batman (1989) samt Häxorna i Eastwick (1987). Tre filmer där Jack är "bra skådespelare-Jack" är The Shooting (1966), Five easy pieces (1970) och The Missouri Breaks (1976).


Nåväl i denna film är som sagt Jack bra. Han spelar Tom Logan, ledaren i ett inte allt för elakt gäng med hästtjuvar uppe i norra USA under mitten av 1800-talet. Hans närmaste kompis spelas av den som alltid solide Harry Dean Stanton. Deras relation är djup och intressant att se. De gnabbas och skämtar med varandra men har också allvarliga stunder. Både Harry Dean och Jack spelar rollerna med totalt  allvar vilket gör deras relation så trovärdig. De tar fullt ansvar för sina rollkaraktärer.


När ranchägaren Mr Braxton som också ser sig som den som bestämmer hänger en av gängets yngre medlemmar bestämmer sig Tom och Calvin att rånar honom på hans hästar. En kamp mellan de två parterna startar. Tom råkar i all hast också kära ner sig i Braxtons dotter Jane. Det bubblar av konflikt och potentiellt elände och det blir inte bättre för Tom och hans gäng när Braxton tar in en renodlad mördare för att jaga och förinta hästtjuvarna. Han anställer den beryktade Lee Clayton. Hua, nu blir det åka av!


Clayton spelas av Marlon Brando. Det är inte så ofta man ser filmer med Brando som inte heter något med Gudfadern eller Apocalypse... Här spelar han över något otroligt men samtidigt passar det in i rollen. Han spelar sin dödligt farlige revolverman vars signum är att skjuta sina offer med ett avancerat gevär från långt håll med en liderlig inlevelse. Hans Clayton är underbar att se med manér som nästa är obeskrivliga. Han kör med en ljus feminin stämma, höjer inte rösten en enda gång och han beter sig helt dödsföraktande. Det är väl det oberäkneliga i hans beteende som gör att han uppfattas som farlig. Han roar oss också med en massa olika förklädnader, ibland klädd helt i vitt, ibland som en mexikanare, ibland som kvinna.


Filmen är hyfsat långsam, det är ett drama med inslag av våldsscener. Våldet är tämligen grovt men som med lite äldre filmer är det inte speciellt grafiskt. Jag engagerades en hel del under filmens gång och som helhet var jag mycket nöjd med filmen. Klart bra western helt enkelt.

Jag ger The Missouri breaks fyra ohyggliga uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5



Marlon och Jack, kompisar ändå.

fredag 30 december 2016

The Shining (1980)


Jag får väl helt enkelt inse att skräckfilmsgenren inte är min favorit. Men låt oss backa ett steg först.

Jag har ju sett en hel del från genren genom åren och vissa gillar jag, vissa inte. Några blir jag inte alls rädd av, andra blir jag så skraj av att jag inte kan sova. Filmen The shining har mången gång kommit upp som en film jag bara måste se. Filmbloggarkompisen Filmitch har vid flera gånger påtalat detta och om jag minns rätt dessutom lovat att den inte är skrämmande efter filmens löptid. Nåväl jag får väl ta och se den då tänkte jag och sagt och gjort, nu är den sedd.

Tyvärr blev den inte den favorit som den hade chansen att bli. Antagligen såg jag den för sent. Så fort jag såg Jack Nicholsons extrema överspel blev jag dämpad. Däremot var filmen ganska läskig av och till. Det ska den ha cred för. Det är ju för tusan en spökfilm och en effektivt berättad historia!


I vanliga fall är filmmusiken en viktig stämningshöjare i skräckisar. Här funkade det inte alls. Jag hatade musiken i denna film. Inte för att den var för läskig utan för att den var så usel. Creepy och skrikande gnisslig. Nej, den gav mig inte kalla kårar utan mer ont i öronen.

Vad är det då som kan göra att jag gillar filmer som Scream, The cabin in the woods och Alien men inte en film som The Shining? Först och främst inser jag till min förvåning att filmen inte har någon protagonist som jag hejar på. Jack är ju helt sjuk i huvudet mest hela tiden, och Danny är inte mycket bättre han. En djävul i barnet från första början. Stackars Wendy då? Även om jag kan sympatisera med henne då hon blir avskuren från omvärlden med ett barn att skydda och en blodtörstig mordisk galning till man på halsen, så känner jag inte speciellt mycket för henne heller. Hon ser ju helt galen och osympatisk ut redan första gången vi får träffa henne i Boulder, Colorado, och under resten av filmen också för övrigt.


Filmen är desutom så sablans kall. Då kommer jag in på regissören Stanley Kubrick. Det är ganska ofta att jag känner samma sak inför hans filmer. Jag ser att det är skickligt hantverk och alla delar är tipp topp, men jag blir helt oberörd inför deras kalla yta. Kubrick jobbar inte med de verktyg som jag gillar. Han gjorde ofta kalla och totalt humorbefriade filmer. Det är tråkigt att se på dem.

Men nu har jag i alla fall sett denna film. Jag tar med mig inledningsscenen med första bilfärden upp till the Overlook Hotel. Den var maffig. Sedan fick jag se alla lösryckta scener man sett genom åren i sina rätta perspektiv; flickorna i korridoren (tvillingar?), REDRUM, "Here's Johnny!", "All work and no play makes Jack a dull boy.", trädgårdslabyrinten...


Förresten, en sak som var fantastisk med filmen var dess scenografi. Vilket fantastiskt, om än creepy, hotell de bodde i! Allt så otroligt stiliserat och för den delen stiligt på ett cheesy sätt. Heltäckningsmattorna! Haha.

Jag ger The shining två dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 2/5

fredag 1 juli 2016

Ride in the Whirlwind (1966)


Förra veckan skrev jag om det mycket intressanta westernfilmen The shooting från 1966. I samma veva gjorde regissören Monte Hellman och många ur teamet ännu en liten westernfilm. De går hand i hand kan man säga. Den unge Jack Nicholson var med och gjorde denna film också. Han både skrev manus och spelade en av huvudrollerna. Den så gåtfulla Mille Perkins från The shooting är också med vilket jag jublade lite för. Ett namn som tillkommit enkom för denna film är Harry Dean Stanton som på den tiden kallades sig Dean Stanton.

Båda filmerna hade premiär på San Francisco Film Festival i oktober 1966 men de hade inte premiär i USA förrän flera år senare. Som ni ser lockar postern med antydningar om Nicholsons välkända film Easy rider som hade premiär sommaren 1969.


Om The shooting är en liten film skulle jag säga att detta är en ännu mindre och i alla fall enklare film. Det är independent så det förslår och kan nästan bita mig i tungan för att jag jämförde med Wendy and Lucy i förra revyn. Denna film är ju ännu mer lik den !

Nicholson har författat en rak och enkel historia, inte alls så beslöjad och drömlik som den i The shooting. Han spelar tillsammans med Cameron Mitchell och Tom Filer tre oanandes kofösare på väg mot ett nytt jobb som blir sammanblandande med en lokalt rövarband. Det dröjer inte länge förrän de omringats av ett posse av vigilanter och de tvingas fly hals över huvudet för att försöka undgå att bli hängda i närmaste träd. Det är raviner med branta väggar, öknen och hetta, törst på vatten och ångest över döden.


Filmen lever, precis som The shooting, mycket på sin stämning, skådespeleri och Hellmans delikata regi. Nicholson spelar inte alls en lika extrem roll som i förra filmen och jag välkomnar omväxlingen. Tyvärr blev jag lite besviken över att Millie Perkins inte fått en mer intressant roll. Hon är knappt med i denna film, mer än mot slutet och då i en roll som skulle kunnat spelas av vem som helst. Jag hade förväntningar på ytterligare en rolltolkning från henne som fått mig att undra och ställa frågor. Istället lyser Cameron Mitchell i rollen som den milde Vern. Harry Dean Stanton var såklart bra också.


Ride in the whirlwind är inte alls en lika fascinerande film som The shooting enligt mig, men den har ändå något härligt över sig. Som "companion" till The shooting är den mycket bra. Criterion Collection har givit ut filmen (nr 735) och båda filmerna finns i ett "Collector's Set".

Se gärna båda filmerna, men om bara en hinns med i livet skulle jag rekommendera The shooting.

Jag ger Ride in the whirlwind tre stulna hästar av fem.

Betyg: 3/5







fredag 24 juni 2016

The Shooting (1966)


The shooting från 1966 är en independent western i ordets fulla betydelse. Om den gjorts idag, och den är så modern i sin känsla att den skulle mycket väl kunnat gjorts idag, hade den platsat på och gjort succé på Stockholms Filmfestival. Det är en långsam men intensiv berättelse om en jakt på en man genom öknen. Hämnd, våld och ond bråd död står i fokus. Den filmmakare som jag närmast kommer att tänka på är givetvis Kelly Reichardt. Hennes Meek's cutoff passar in både genre- och berättarmässigt. Den film som i övrigt mest passar är kanske hennes Wendy and Lucy. The shooting har likt flera av Reichardts filmer drömlika kvalitéer. Man blir belönad rikligt om man orkar hålla sig vaken under titten.


Handlingen i filmen upplevs tydligen av vissa som oförståelig och skum. Helt klart är att filmen lämnar en hel del till åskådaren att tolka och lista ut. Men på ett bra sätt.

Willet Gashade (Warren Oates) återvänder till det lilla gruvlägret han har tillsammans med sin bror och två till. Väl där finner han den svagt begåvade Coley (Will Hutchins) ensam och vettskrämd. Willets bror har flytt ut i öknen och deras kompis har blivit skjuten av någon som Coley inte såg. Snart därefter dyker en egensinnig och vacker kvinna upp som övertalar Willet och Coley att ledsaga henne genom öknen till en stad en veckas ritt bort. På väg ut i öknen inser Willet och Coley snart att de är förföljda.


Filmen är inte speciellt svår att förstå på ytan. Vad som kan vara frustrerande och svårt för publiken är att det kan vara nog så lurigt att förstå de inblandade aktörernas beteenden och agendor. "Varför gjorde han/hon så?" är en fråga som man tänker flera gånger. Vid sidan av Oates och Hutchins spelar Millie Perkins och en ung Jack Hicholson de övriga två huvudrollerna. Detta var från en tid före Jack Nicholson slagit igenom för de breda massorna. Det var en tid då han var intressant och bra som skådespelare. Manuset är skrivet av Carole Eastman som också skrivit manus för filmen Five easy pieces som kom ut fyra år senare. Också den har Jack Nicholson i en av de större rollerna.


Åter till vår lilla western. Filmen är minimalistisk och den karga naturen passar till den likaledes karga handlingen. Det är en brutal film även om den inte hänger sig åt gore. Nicholsons gunslinger Billy Spear är särdeles sadistisk medan kvinnan med det beskrivande namnet "Woman" som spelas av Millie Perkins är en otroligt intressant karaktär. Jag förstår mig på henne på det högsta av höga plan, men hennes agerande i scen efter scen gör mig undrande. Filmer som får mig att bli nyfiken och på detta sätt får mig att ställa frågor är alltid välkomna.



Slutet av filmen är riktigt najs och långt från vad ängsliga filmstudios av idag kräver i form av slutna, övertydliga och lyckliga slut.

Detta är en okänd film tror jag, även om den nyligen gavs ut av Criterion Collection (nr 734), men jag är riktigt glad att jag såg den. Den bryter av från "vanliga" westerns som man ser med John Wayne, James Stewart, Clint Eastwood, Lee Van Cleef och deras likar.

Jag ger The shooting fyra döda hästar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 




fredag 5 september 2014

Five Easy Pieces (1970)


Catherine: You're a strange person, Robert. I mean, what will you come to? If a person has no love for himself, no respect for himself, no love of his friends, family, work, something - how can he ask for love in return? I mean, why should he ask for it?

Dags för en gemensam film som Christian valde. Jag blev nyfiken på den då det är en film från 1970 med en ung Jack Nicholson. Han är en stor stjärna och under inledningen av mitt spirande filmintresse tyckte jag per default att han "är väl bra". Desto mer film jag såg och desto mer min egen smak formades insåg jag att jag inte gillar Nicholsons konstanta överspel, hans manér, hans grin och hans osympatiska aura. Han har elaka ögon.

Nu gavs så chansen att se honom ung och kanske ännu oförstörd på något sätt. Han spelar Robert Eroica Dupea, en ung man som flyr från allt och alla så fort det blir på allvar. Vi möter honom i inledningen av filmen då han arbetar på oljefälten i södra Kalifornien. Trots att han vuxit upp i en välbärgad akademisk och musikalisk familj har han hamnat i en white trashig trailer park. Antagligen hade han flytt dit då relationerna i familjen knakat. Det antyds i filmen att han haft en dålig relation med sin far.


Nicholson's Bobby är allt annat är en trevlig prick. Han är svinaktig och nedvärderande mot sin flickvän Rayette. Han umgås med losers som inte har speciellt höga ambitioner i livet.


Samtidigt som han får veta att hans far drabbats av en stroke blir hans sambo på smällen. Bobby och Rayette begers ut på en road trip med målet en ö utanför Washingtons kust i nordvästra USA. På resan plockar de upp två lustiga lesbianer som är på väg till Alaska för att där är det rent. Den mörka av de båda, Palm Apodaca har sett ett foto från Alaska och hon tyckte att det såg vitt ut. Bobby kommenterar torrt att det är vitt före allt töar. Hon beklagar sig sedan oavbrutet över konsumtionssamhället och allt "filth" som produceras i västvärlden. Hon var minst 45 år före sin tid för precis samma saker kan sägas idag om vårt överkonsumtionssamhälle.


Väl framme i Bobbys barndomshem kraschar hans gamla värld ihop med hans undflyende och lite saker sker. Till slut flyr han som han alltid gör.

Five easy pieces är en karaktärsstudie av Bobby. Det är det filmen i första hand är. Givetvis får vi lite sköna miljöer och kanske en liten vibb av en svunnen tid då könsrollerna på allvar definierade vad män respektive kvinnor kan göra.


Mest intressant att se vad Nicholson gör av sin karaktär. Jag blev lite förvånad över att se att han spelar på samma sätt i denna gamla film som han gör i nyare alster. Från första rutan kör han med sina grimaser och allmänna överspel. Jag såg filmen med filmspanarkompisen Jojje och efteråt snackade vi lite kort om filmen och den speciella scenen mellan Bobby oh hans stumme far kom upp. Det var en scen som tydligen Nicholson skapde själv med improvisation. Faktum är att det är den scenen som sticker ut filmens bästa scen. Kan det vara så att Nicholson ofta blir eggad att spela över av allt för ivriga och underdåniga regissörer? Kanske så. Jag kan i alla fall stänga boken om honom. Han är inte en favorit hos mig.


Svagheterna med filmen är att den är ganska seg och det är tämligen långt mellan de bra scenerna. Den är dock inte dålig, den har något speciellt och jag har allt tänkt en hel del på den, men den har en bit kvar till att bli en riktigt personlig favorit.

Jag ger Five easy pieces tre enkla vägar ut av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vad tyckte Jojje om filmen då? Valde han det enklaste stycket eller spelade han något mer avancerat?
Decennierpolaren Christian har givetvis också sett filmen. Vad tyckte han?

Roger Eberts text om filmen. Lång artikel om filmen.

tisdag 31 augusti 2010

Chinatown (1974)


Either you bring the water to L.A. or you bring L.A. to the water.

"Chinatown" har allt för länge varit en blind punkt på min filmiska karta. Den har lockat och pockat på uppmärksamhet. Den anses vara en av Nya Hollywoods viktigaste filmer. En ung Roman Polanski som tidigare gjort dundersuccén "Rosemary's baby" (Det är en djävul i barnet!) hade gjort en modern "film noir", en del kallar det "neo noir".

Självklart kan inte en film med all denna historik och ett medelbetyg på imdb av 8.5/10 leva upp till mina förväntningar. Nej. Filmen är helt ok. Det finns mycket som är bra i den. Den har en ganska strulig intrig med flera vändningar, men även om manuset har höjts till skyarna är det inte det som jag gillar i första hand. Det som lyfter filmen är stämningen och karaktärerna.

Skådespelarna är intressanta. Jack Nicholson är Jack Nicholson är J. J. Gitts, förlåt Gittes. Han är med i nästan alla scener i hela filmen. Han byter kostym ofta, Frans. Han är bra, men jag är inte helt såld på honom. Det är något i hans spel som inte stämmer för mig.

Mästerregissören John Houston har en viktig biroll som Noah Cross. Han är lysande, otroligt maffig.

Sen har vi den otroligt viktiga rollen av Evelyn Mulwray. Hon spelas av Faye Dunaway och henne kan jag inte alls komma överens med. Jag finner mig störa mig på henne, och jag tar henne inte på allvar.

Konsekvensen blir för mig att filmen är intressant och de komplexa karaktärerna är intressanta, men skådespelarinsatserna håller inte. Jag antar att komplexa anti-hjältar och komplexa skurkar inte var så vanligt i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men nu för tiden är vi filmnördar mer luttrade.

Vad slutar detta med då? Jo jag ger den mer än godkänt, men det är inte en klassiker i min bok. Den får tre torra somrar av fem möjliga.

'Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.

Betyg: 3/5