A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5

Doctor Zhivago (1965)

...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5

Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)

2017 kommer till viss del bli "The year of the 70s" här på Fripps Filmrevyer. Den första onsdagen i varje månad kommer jag lägga ut mina topplistor över filmer från ett år från och med 1979 nu i februari stegade ner till 1970 i november. Jag kommer därför ta chansen att se ikapp någon eller flera filmer per filmår i förberedelse inför mina topplistor.

Jag har därmed sett två filmer från 1979 varav denna film är den första, "Nosferatu: Phantom der Nacht" (engelsk titel Nosferatu the Vampyre). Detta är Werner Herzogs re-make på F. W. Murnau's klassiska stumfilm Nosferatu. Precis som Murnau gjorde följer Herzog originalet Bram Stokers bok Dracula väl som jag förstår det. Filmen utspelas under slutet av 1800-talet och filmens look and feel är tidsenlig. Han använder urvattnade färger och sunkig ljussättning för att åstadkomma en känsla av gammal film.

Lucy och Jonathan Harker spelas av Isabelle Adjani och Bruno Ganz och de är helt ok. Jag hade kanske väntat mig lite mer från Isabelle Adjani. Filmens starkaste kort blir istället, såklart, Klaus Kinski som är liderligt underbar som greve Dracula. Hans miner och små handrörelser är spot on som man vill ha dem i en film som denna. Att Kinski är galen på riktigt också gör bara upplevelsen att se honom på scen ännu fylligare.

Som helhet är dock filmen ganska långsam och av och till lite tråkig. Visst den har en tung stämning, scenerna med pesten och alla råttorna är effektiva. Det jag framför allt tar med mig från denna film är att det var kul att se den äldsta och mest klassiska myten om Dracula, djävulsjord i kistor, galen hantlangare som äter insekter och allt. Sen är förstår Klaus Kinski för härlig att beskåda, som sagt.

Jag ger Nosferatu: Phantom der Nacht tre pålar genom hjärtat av fem möjliga.

Betyg: 3/5

For A Few Dollars More (1965)

Den sista filmen jag skriver om från dollars-trilogin är den andra i ordningen, For a few dollars more. Det visade sig att det var denna film jag kom ihåg flest bilder och scener från. Jag kom ihåg slutfajten och hur Clintan fyllde en hel vagn med döda skurkar. Jag kommer ihåg uret med vaggvisan och jag kommer ihåg de otäcka flash backsen från El Indios tidigare brott.

Detta är nog den djupaste och i viss mån bästa av de tre filmerna. Den första filmen A fistful of dollars är en kul liten film där Clintan får vara en tuffing. Den tredje filmen The good, the bad and the ugly är episk och storslagen. Mellanfilmen är mörkare och mer personlig.

Clintans Man with no name är en prisjägare på jakt efter El Indio och hans kumpaner. På vägen blir han partner med en annan prisjägare med oklar agenda, Colonel Douglas Mortimer. Filmen är jämn över lag och den håller mitt intresse uppe hela tiden. Känslan i filmen är annars allt annat än glad. Det är en hemsk historia som antyds men inte beskrivs detaljerat. El Indio har mördat en ung man och våldtagit mannens flickvän.

Tyvärr är musiken och ljudeffekter störande lite här och där. Detta är en av de saker jag inte riktigt gillar med Sergio Leone. Låt oss säga att han är förtjust i det tjutande ljudet av kulor som viner förbi kameran. Scenen när Clintan och Van Cleefs Mortimer skjuter på varandras hattar funkar inte för mig, ganska orealistisk i en film som för övrigt är relaistisk och ljudeffekterna är usla.

Jag gillar dessa dollars-filmer, men jag älskar dem inte. För mig har Clintan gjort bättre roller inom westerngenren. Hans insats i High plains drifter poppar direkt upp i minnet bland de lite äldre filmerna. Både Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè gör sina roller bra men jag har sett bättre. Klaus Kinski var kul att se som den galne pistolmannen The Hunchback. Det är en karg värld vi möter och jag har svårt att sympatisera eller känna för någon av karaktärerna riktigt mycket. Det saknas något i storyn för att dra mig in i världen till fullo. Det finns westerns som jag gillar mer helt enkelt.

Jag ger For a few dollars more tre sönderskjutna cowboyhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Il Grande Silenzio (1968)

"One of the greatest films of the genre" och "Corbucci's masterpiece" står det på Wikipedia om denna film. The great silence är en revisionistisk spagettivästern som överraskar mig trots min relativa ovana att se film från denna subgenre. Den går emot de vanliga konventionerna som gäller inom genren, inte minst i slutscenen. Musiken är dock komponerad av Ennio Morricone vilket gör att man känner sig hemma i spagettin, och filmen är på italienska vilket är coolt.

Corbucci spelade in denna film två år efter Django, en film som jag skrev revy om nyligen.

Jag blev varse och nyfiken på filmen när den dök upp på diverse bästa-listor över västernfilm, dessutom har den en snygg poster som lockade mig. Sen skadade det inte att filmens antagonist Loco spelas av ingen mindre än den galne Klaus Kinski.

Filmen handlar om en stum revolverman som tar på sig att beskydda ett gäng (snälla) brottslingar mot en korrumperad lagman och en massa hemska prisjägare. Filmen utspelas i ett snöigt och bergigt landskap i slutet av 1800-talet. Huvudpersonen bär likt många andra hjältar i denna genre på en våldsam historik och har en hämnd att utkräva. Temat påminner lite om det i Clintans film Pale rider (1985). I en nästan laglös värld går ingen säker och prisjägare går bokstavligen över lik för att kunna fånga in och leverera brottslingar med ett pris på sitt huvud. Att sedan de korrumperade lagmännen utfäst belöningen på de så kallade brottslingarna i maskopi med prisjägarna är en olycklig omständighet!

Filmen inleds väldigt starkt och avslutas ännu starkare. Däremellan återkommer många av samma saker som vi känner igen från regikollegans Leones filmer. Vi får bland annat en flashback som förklarar huvudpersonens bakgrund och motiv. Denna film utspelas dock helt i ett vinterlandskap och det adderar en speciell känsla av kyla och blött till skillnad från Leones varma och ökendammiga filmer. Även om denna film inte är riktigt lika våldsam som Django är den i alla fall mer våldsam än Clintans/Leones spagettivästerns. Det är lite vederkvickande då det bryter med mina förväntningar.

Skådespeleriet är som ofta i genren inte speciellt mycket att skriva hem om. Jean-Louis Trintignant i titelrollen klarar sig dock relativt sett bra. Han är lustigt nog mycket lik Clintan i flera vinklar. Roligast är nog ändå Klaus Kinski som spelar galen och han kan ju det där med att spela just galen.

Tillsammans med Django är kanske detta de två spagettivästern man bör se om man vill bredda sig det minsta utanför Serigio Leones kvartett av världskända filmer från 1964-67. The great silence är i vissa avseenden den mest imponerande av dem alla, Leones filmer inklusive.

Jag ger Il Grande Silenzio tre avskjutna tummar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fitzcarraldo (1982)

Ojojoj, var ska detta sluta? Efter de två första gemensamma filmerna för 80-talet med alla våra gästbloggare hoppas man ju på lite bättre utdelning för de återstående filmerna. Hittills har vi haft Where the Buffalo roam som i princip alla avskydde och sedan var det My dinner with André som bara jag och Jojjenito fann det minsta aptitlig. Jag undrar jag om Fitzcarraldo kan vara filmen som kommer till räddningen?

Well, jag skulle inte tro det... Detta var en extremt lång film känns det som. Jag ser direkt att det är en Herzog-film med hans besatthet av naturen som vild och ond. Det andra som står ut för mig är Klaus Kinskis galna ögon och rufsiga frisyr. Han är fascinerande och jag kan inte slita blicken från skärmen när han är i bild. Men handlingen i filmen är bisarrt tråkig. Varför gjorde Werner denna film egentligen? Vad i handlingen lockade honom så mycket att han valde att genomföra detta projekt? Var det att släpa den stora ångbåten över ett berg? De gjorde ju det i verkligheten också. Helt ofattbart.

Det finns en känd dokumentär om den kaotiska filminspelningen vid namn Burden of dreams. Jag skulle kunna tänka mig att den är mer intressanta än själva filmen vi sett. Burden of dreams finns utgiven av Criterion Collection. Filmen Fitzcarraldo är inte utgiven av Criterion Collection. Det kanske var en ledtråd god som någon att vi kanske skulle valt att se dokumentären istället...?

Jag tyckte i alla fall inte att denna film var speciellt spännande. Jag var nog mest uttråkad mest hela tiden. Att den har 8.1 i medelbetyg på imdb är om inte upprörande så skrattretande. Herzog vann i och för sig priset som bästa regissör i Cannes 1982 och en och annan posör ser säkert filmen som ett mästerverk. Jodå, som filmprojekt är hela chabraket imponerande. Men i slutändan är idén om filmen mer spännande än filmen själv.

Jag väntar nu med fasa på hur filmen mottagits av våra medskribenter. Kan man hoppas på att någon i gänget i alla fall fann filmen acceptabel? Nej? Nähä...

Jag ger Fitzcarraldo två vansinniga val av fem möjliga...

Betyg: 2/5

Tyckte de övriga att se filmen var lika jobbigt som att släpa en ångbåt över ett berg?
Movies-Noir
Jojjenito
Sofia
Fiffi (lite senare om dagen)