French Connection II (1975)

Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

A Haunting in Venice (2023)

Jisses vad underhållande Kenneth Branaghs Poirotfilmer är. Det verkar inte som att så många filmnördar håller med mig men jag älskar dem. Efter att ha tagit sig an de två mest kända historierna Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen har Branagh nu börjar gräva lite djupare bland Agatha Christies historier om Poirot. Denna film bygger på Hallowe'en Party från 1969. 

Jag älskar denna film. Den är otroligt snygg, fantastiska gotiska miljöer, otroligt foto och production design som gör att filmen nästan känns som en mardröm i sekvenser. Färgerna, filmvinklar och klippningen är så bra att Guillermo del Toro säkert sitter och önskar att han hade gjort filmen. Venedig ser fantastiskt ut.

Filmen bygger på en gravt sorglig historia vilket tonats ner lite i denna version. Istället har Branagh och manusförfattare Michael Green gjort filmen till en spökhistoria och jag älskar det också. Filmen är ryslig!

Det är också kul att se små detaljer som lyfts in från andra historier ur den långa listan av texter som finns att ta från. Jag är helt säker på att jag inte uppfattade alla och jag väntar med spänning tills de store Frans har sett filmen och vi kan gå igenom alla små vinkningar och lustiga detaljer som filmen bjuder på. Frans är som jag förtjust i Branaghs filmer.

Ok, så är detta den riktiga Poirot nu helt plötsligt? Nej, nej, nej. David Suchet är den enda riktiga Poirot såklart, och det förefaller som att det alltid kommer förbli så. Men jag gillar dessa filmer som ett komplement till tv-serien. Dess production values är högre de känns mer storslagna, och jag gillar framför allt Branaghs känsla för dramat och det underliggande mörkret. Jämför med komedierna (Orientexpressen, Nilen) som gjordes på 70-talet är hans långfilmer bättre i tonalitet och genomförande.

Branaghs skådespeleri är briljant, det visste vi sedan tidigare, och personligen har jag inga problem med mustaschen. Filmen har fler lite mer okända ansikten. En av de kända är också en av de bästa, Kelly Reilly. Gillar henne.

Jag gillar också resten av skådespelarna i denna film  förutom ett undantag. Jag upptäckte snart att jag inte gillade Tina Fey som Hercules vän Ariadne Oliver. TV-serien är så djupt rotad i mig att jag till och med ryckte till när det var Tina Fey och inte Zoë Wanamaker som presenterades som Ariadne. Jag hämtade mig snabbt men Fey passade aldrig in i rollen, hon saknade vimsigheten, auran och energin jag förknippar med Ariadne. 

Damn, detta var en otroligt bra filmupplevelse. En av årets filmer!

Betyg: 4/5

Vengeance (2022)

Vengeance är en liten amerikansk indy-film av skådisen B. J Novak mest känd från den amerikanska "The Office". Här har han skrivit manus, regisserad och spelar huvudrollen i en crime-komedi som kan beskrivas som "Only murders in the building" möter "Hell or high water". Den första på grund av komedi och att vi får följa storyn via en podcast-produktion , den senare för Texas, miljöerna och ond bråd död.

Ben är en extremt ytlig New York-bo som suktar efter att slå igenom som poddare. Han bjuds in till Texas för begravningen för en flyktig kvinnlig bekant då hennes familj tror att han var hennes pojkvän.

Filmen är fyndig och lagom spännande. Novak belyser det absurda med att spendera livet via appar och med näsan nere i mobilen hela tiden. Mordmysteriet är underhållande och engagerande som en pusseldeckare kan vara. Men allra bäst blir det med kulturkrockarna mellan en spinkig akademisk typ från Manhattan och folket ute på vischan i Texas där manlighet, football och droghandel dominerar vardagen.

Jag gillar flera skådisar med Novak själv i spetsen, Boyd Hoolbrook (skurken i Logan) samt en överraskande insats av Ashton Kutcher. 

Jeff Cannata hade med filmen på sin topplista över filmer från 2022. Riktigt så bra var det kanske inte men ändå helt klart en positiv överraskning!

Betyg: 3/5

Oktyabr (1927)

 

"Oktyabr" eller "October (Ten days that shook the world) är det sällsamma namnet på denna spelfilm. Detta är ett historiskt drama som på ett verklighetstroget sätt återskapar oktoberrevolutionen 1917 då bolsjevikerna störtade den provisoriska regeringen i St Petersburg. Några år senare skapade kommunisterna en diktatur i Sovjetunionen som stod ända fram till 1991. Sextionio år av tyranni. 

Först blev jag lite förvirrad då jag trodde att detta var en dokumentär hyllningsfilm tio år efter revolutionen. Men efter ett tag insåg jag att det var en spelfilm. Det finns tematiskt nog inga specifika karaktärer man får följa i filmen, inga enskilda individer. Istället handlar det mest om en pöbel som anfaller och belägrar byggnaden där den provisoriska regering huserade. Allt påminner allt för mycket om pöbeln som anföll Kapitolium i Washington häromåret. 

Filmen får mig att filosofera över att om din publik kommer i okritisk extas över vad du än säger tror jag att det är dags att börja fundera på vad du är inblandad i... Efter övertagandet syns Lenin triumfatoriskt inta en talarstol. Jag kan inte än annan jämför med Hitler, eller varför inte Trump för den delen. 

På tal om högerextrema idioter så påminner bildspråket i denna sovjetiska propagandafilm om bilder från nazisternas uppgång i Tyskland under trettiotalet. Än en gång en påminnelse om att kommunisterna och nationalsocialisterna är samma skrot och korn. De ser inte människor som individer utan identitetspolitiska grupper som ska hetsas mot varandra. De är äckliga båda två med miljontals liv på sina samveten.

Sergei Eisenstein och den andre har dock skapat en rent filmtekniskt imponerande storfilm som enligt utsaga beskriver vad som hände de tio dagarna i oktober, eller november beroende på vilken kalender du använder, på ett historiskt rättvist sätt. Detta gäller dock de större dragen.

När det kommer till beskrivningen av "hjältarna" respektive "de onda" eller "förrädarna" gås det till en sådan överdrift att det nästan blir komiskt. Hjältarna består av arbetare som ser ut som ariska praktexemplar som taget från nazipropagandan och de onda ser äckliga, fega och mörkhåriga ut. Som sig bör i en propagandafilm.

Filmen är "helt ok" som ett tidsdokument, men det var svårt att finna den riktigt så fängslande som vissa på internet vill göra gällande. Kanske fantasterna har en annan politisk åskådning än en annan...

Betyg: 2/5  

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Re-Watch: The Enforcer (1976)

 

Tre Dirty Harry-filmer på några veckor visade sig vara en för mycket då jag fann denna ganska repetitiv och närmast tråkig efter att de första två filmerna var riktigt bra. Vi får ett nytt case för Harry som följer de tidigare två filmernas mall och det känns oinspirerande.

Denna tredje film saknar något komplext moraliskt dilemma. Den första filmen ställde offrens perspektiv mot de misstänktas rättigheter a la "Miranda rights" etc. Den andra filmen var ett intressant svar på den kritik som den första filmen fick och ställde polisen arbete inom respektive utanför systemet mot varandra.

Denna film behandlar både frågan om kvinnliga poliser ute på fältet inom polisen och hur Viretnam-veteraner hanterades av samhället men båda frågorna görs allt för simpelt, ingen av dem tas på allvar eller ställer intressanta frågor på djupet.

Jag fann filmen ointressant.

Betyg: 2/5 

Lyssna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i Shinypodden.

The Dry (2020)

The Dry är en tajt och välspelat långsamt "cold case"-drama. Eric Bana spelar en polis som återvänder till sin hemstad och konfronteras med sina demoner från förr. Filmen påminner mig starkt om miniserien "Sharp objects" samt påminner också om den australiensiska klassikern "Picnic at Hanging Rock".

Genren som sådan tilltalar mig. Vår huvudperson utreder både ett brott som begåtts i nutid och ett brott som begick när han var tonåring och som han blev anklagad för. Filmen är lika mycket en psykologisk thriller som en proceduriell polisfilm.

Filmen har en vemodig ton och den är rejält sorglig vilket passar perfekt. Eric Bana är mycket bra i huvudrollen i en nedtonad och snarare eftertänksam rolltolkning av en man som försökt fly sin historia.

Nykomlingen BeBe Bettencourt spelar Ellie och hon fångade sannerligen mitt öga. Hon levererar en magisk scen där hon vid en lägereld framför den kända åttiotalsdängan "The Killing Moon". Tala om "scene stealer". Genombrott!

Kul att återse "The Gyro Captain".

Rekommenderas varmt till fans av genren.

Betyg: 4/5

Re-Watch: Dirty Harry (1971)

Nu har Shinypodden säsong 10 dragit igång och denna säsong tittar vi på Clintan! Under denna första säsong av Clintanpodden kommer jag tillsammans med gästerna Joel och den store Frans titta närmare på 15 av hans film där han antingen regisserar eller spelar en stor eller huvudroll.

Vi inleder säsongen med en trio "Dirty Harry"-filmer. Och som sig bör blir det den första filmen i serien som inleder vårt poddäventyr. "Dirty Harry" kom ut 1971 för exakt femtio år sedan. Jag såg om den och skrev om den här på bloggen så sent som 2017. Den texten står sig väl än idag, ni kan läsa den här.

Filmens styrkor ät fortfarande miljöerna och stilen som är så "sjuttiotal". Jag gillar musiken och stajlen. Clintan sätter karaktären Harry Callahan från första rutan. Denna film är mer realistisk och grundad än vad efterföljande filmer i serien blir, såvitt jag kan erinra mig. Jag gillar också massmördaren som är helt crazy. Han är en elak jävel helt utan empati men också feg och en svag stackare så snart Harry sätter klorna i honom. Men filmen lever mycket på dessa två karaktärer som både är motpoler och likasinnade.

Tyvärr tappar filmen tempo under andra halvan och det känns som att den trampar vatten ett tag, men det är ett överkomligt problem då sista actionsekvensen ger ett tillfredsställande slut.

Lyssna på poddavsnittet på er poddapplikation eller på hemsidan.

Betyg: 3/5

Wrath of Man (2021)

Wrath of man är den senaste actiondängaren med Jason Statham. Jag gillar skådisen mycket men jag är kanske inte lika förtjust i honom som vissa... Hrm, Filmitch. 

Statham brukar vara superstabil i sina roller där han spelar tysta starka män med våld i sinnet. Detta är en genre där likar som Denzel Washington (Man on fire och The Equalizer), Tom Cruise (Jack Reacher) och Keanu Reeves (John Wick) alla strävar om att vara kungen på kullen.

Eftersom det är en Guy Ritchie-film skulle man kunnat gissa att detta skulle vara en film med glimten i ögat och en hel del humor men då skulle man ha fel. Detta är en hård och dramatisk action/crime/thriller. Den blandar inte in "one liners" som skulle riskera förta det dramatiska inslaget. Filmen är mörk och inte så lite sorglig till sitt innehåll. Den film jag mest tänkte på var faktiskt Michael Manns mästerliga Heat, även om denna inte nådde upp till dess nivå. Däremot slår den Gerard Butlers Den of thieves rejält.

Jag skriver inte så mycket om handlingen då filmen avnjutes bäst utan att veta någonting alls. Historien berättas med bruten tidslinje så det är något av en mysteriefilm också. Detta blev mycket effektivt i denna film.

I övriga roller ser vi Holt McCallany, Josh Hartnett, Andy Garcia, Jeffrey Donovan, Eddie Marsan och Scott Eastwood, ni vet Clintans son. Clintan! Det var länge sedan jag tänkte på honom. Mmmmmm. Fin kille det.

I en era där många filmer har antagit en ironisk eller lekfull ton, vilket jag ofta gillar, kändes det ändå fräscht med en film som är allvarlig, spännande, och rejält våldsam. Jag gillar den!

Betyg: 4/5 

Murder on the Orient Express (2017)

Denna film blev inte speciellt hyllad när den kom ut så det blev aldrig av att jag såg den när det begav sig. Dessutom betar jag fortfarande i maklig tak av David Suchets tv-serie om Poirot och jag ville inte blanda tonaliteten mellan Branaghs och Suchets respektive versioner av den belgiske detektiven.

Men som en blixt från klar himmel nämnde Frans filmen i positiva ordalag när vi i podden diskuterade Hitchcocks Psycho. Och när så våra älskade lyssnare högg som kobror och en efter en obekymrat dissade filmen totalt blev jag nyfiken på vad som händer här. Vad var det Frans hade sett i filmen? Jag förslog för Joel att vi skulle se ikapp filmen så att vi kunde avhandla den med Frans i podden i ett senare avsnitt. Det blev ett uppvärmningssnack inför Torn curtain två veckor efter Psycho.

Jag har tidigare sett filmen från 1974 regisserad av Sidney Lumet och med Albert Finney som Poirot. I min revy kallar jag den ett kammarspel och det stämmer väl in med mitt minne av den. Ett kammarspel där regissören och skådespelarna tar kreativa beslut som kanske inte riktigt förvaltar Christies idé perfekt.

Jag måste direkt avslöja att jag gillade Branaghs version från 2017 mycket. Den har ett allvar och ett mörker som saknas i versionen från 1974. I Branaghs version spelas också alla roller med ett undantag ganska nedtonat. Till och med Johnny Depp gör sin Edward Ratchett på ett rimligt sätt. I den äldre filmen spelades det över från hart när varenda skådespelare. Då kan tilläggas att jag gillade den äldre filmen också, men den gav en annan vajb.

I denna film är det Branagh själv som med den absurda mustaschen förlöjligar Poirot. Han spelar honom ganska bra men det går inte att komma förbi att valet av mustasch var uselt. Däremot förtar det yviga ansiktshåret inte min upplevelse av filmen nämnvärt. Ibland kan en detalj som denna dra ner en film, ibland tillåts en sådan passera nästan obemärkt förbi.

Även Branaghs addition av en prolog och några malplacerade actionscener får passera utan närmare inspektion. Det är inte de droiderna jag letar efter helt enkelt. Det är känslorna filmen ger mig, nyanser i skådespeleriet och dramats slut som drar in mig och omfamnar mig.

Det Branagh fångar bra, trots att ytan kanske inte signalerar det, är Agatha Christies mörka historia och realiteten i det brott som skurken begått. Konsekvenserna av brottet framhävs i denna film bra mycket bättre än i den äldre lite mer skojfriska filmen, vilken mer är som en äldre kusin till Rian Johnsons Knives out, medan Branaghs nyare version spelar med samma känsloregister som David Suchets briljanta tolkningar av Christies texter brukar erbjuda. Även i Suchets serie lyfts sorgliga och mörka historier fram utan silkesvantar, krusiduller eller kammarspelets överspel.

Jag gillade som sagt trots allt versionen från '74 men jag kan ändå inte förneka att den också känns som att det är ett gäng kända skådespelare som har kul ihop och nästan tävlar om att göra sina karaktärer så överdrivna som möjligt. Suchets serie är mer förankrad i en verklighet, och Branaghs film känns också så, hur orimligt det än må låta.

Jag har inte sett Suchets version än, den ligger i en av de sista säsongerna, men nu är jag ännu mer nyfiken på vad hans version kommer bidra med i jämförelse med dessa två biofilmer.

Betyg: 4/5

Frenzy (1972)

Brrr, detta är en iskall film. Hitchcock gjorde många kalla filmer och denna kan mycket väl vara den kallaste av dem alla. Jag ser den tekniska briljansen, men jag blev mest äcklad av mordscenerna. Filmen blev inte spännande bara naken och smaklös. Jag börjar misstänka att Hitchcock vid detta laget helt tappat greppet eller åtminstone förlorat sin känsla för finess. Det är som att han blivit fartblind av alla hyllningar efter Psycho och The Birds och velat gå längre och längre med våld och terror i sina filmer. Men det måste utföras med känsla. Jag anser att Alfred har förlorat den känslan.

Detta var andra gången jag såg filmen på kort tid. Jag såg den för första gången 2017. Som så ofta dök ett nytt perspektiv upp nu i andra titten. Det är intressant att den oskyldigt jagade mannen, filmens huvudperson Dick Blaney, är en så otrevlig person. Han är elak, vresig, arg och osannolikt otacksam mot de vänner som försöker hjälpa honom. Däremot är filmens main villain Bob Rusk en jovialisk, hjälpsam och till synes trevlig person. Enda felet med Rusk är att han är en psykopat, våldtäktsman, sadist och mördare. Jaja, man kan inte ha allt! Nej, skämt åsido, det är mycket intressant att Hitch har switchat personligheterna mellan den gode och den onde. Det är mer vanligt att den gode framställs i positiv dager och den onde som ett asshole, men här tvärtom. Det var lite intressant.

Frenzy är en film som varken skrämmer eller gläder mig. Den gör att jag känner avsmak mer. Men om man ska lyfta några positiva saker så är det framför allt polismannen och hans matlagande fru som piffar upp anrättningen något. Mrs. Oxford går matlagningskurs om fin fransk mat och hon är lika dålig på att laga mat som bra på psykologi och förståelse för sin makes arbete. Scenerna med Chief Inspector Oxford och hans Mrs är underbara och ett stort plus för filmen. Dessa scener är överraskande för att komma från Hitch så här sent i karriären. De påminner mer om hans filmer före 1940.

Betyg: 2/5

Det var en rejäl spridning på åsikterna inom Shinypoddens panel när filmen diskuterades. Gå in och lyssna på podden och kommentera gärna på hemsidan. 

Wind River (2017)

Jag trodde att "Wind River" från 2017 skulle vara en ordinär polisthriller som utspelades i ödsliga vildmarkstrakter i norra USA. Och den beskrivningen stämmer på pappret om man endast orkar skrapa på ytan.

Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.

Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.

Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.

Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.

Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.

Betyg: 5/5

Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito

"Yes she did."

The Gentlemen (2019)

Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig fattat storheten med Guy Ritchie. Hans tidiga filmer som "Lock, stock and two smoking barrels" och "Snatch" blev väldigt omtalade men jag var inte helt sålda på dem. Halvdana crime-komedier från det brittiska samhällets kloaker. De skitiga arbetarklassmiljöerna var inget för mig tydligen.

Döm om min förvåning när denna film så dyker upp. Den visades otextad på Stockholms filmdagar i januari och jag valde att se den mest på grund av avsaknaden av bättre val samt att en del kul skådespelare var med i filmen. Det var inte regissör och manusförfattaren Guy Ritchie som drog mig till filmen, men jag får nog krypa till korset och lyfta på hatten. Bloody well done! Brilliant job, geezer. Bollocks, wanker. Cheers, mate!

Detta är för crime-komedin vad "Knves out" är för pusseldeckare. Trots jag inte uppfattade all lustig dialog, och det finns lika mycket av det i denna film som i "Knives out", älskar jag den av samma anledningar; lekfullheten, de mustiga skådespelarinsatserna, det roliga manuset, alla twistar och vändningar och en mycket bra tajt regi. I'm gobsmacked.

Skådespelarensamblen i denna film är imponerande. Visst, den når inte upp i samma nivå som "Knives out" men ändå. Vad sägs om denna skara? Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam, Eddie Marsan och Michelle Dockery? Mr Grant sticker ut i en för honom ovanlig roll, Mr Farrell spelar rollen som kan ha varit skriven för Mr Pitt och Mr McConaughey är Mr McConaughey. Starka kvinnliga karaktärer lyser dock med sin frånvaro, även om jag gillar Ms Dockery i filmen är hon för få och väger för lätt. Manus gör henne inga tjänster heller. Man blir lite förvånad då filmen ändå är från nådens år 2019... men detta är en grabbarnas film.

Och kläddesignerns. Om det fantastiska huset var som en egen karaktär i "Knives out" är nästan herrarnas kläder lika iögonfallande i denna film. De är mycket snyggt klädda! Nej, inte du Mr Farrell, du är undantaget.

Jag gillar filmen och ser fram emot att se den med textning så att jag lättar kan uppfatta alla detaljer i dialogen.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om Toppfilmerna från 2019, del 1 , del 2.

Andra tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Christian på Movies-Noir

The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.