Hedwig And The Angry Inch (2001)

Don't you know me Kansas City? I'm the new Berlin Wall. Try and tear me down!

Tredje filmklubben blev en filmisk succé. Vilken fullträff! Vi jublade alla ikapp då filmens eftertexter började rulla. Sista filmklubben innan sommaruppehållet gick av stapeln i fredags. Det var jag, Johan, Vanessa och Marlene som sammanstrålade hemma hos mig denna varma och klibbiga sommarkväll. Johan hade med sig rosé-vin, Vanessa likaså och Marlene stod för den grekiska salladen speciale.

Det var nu andra gången jag såg filmen. Första gången var då jag och Johan såg den på Filmfestivalen 2001, mitt första år på filmfesten. Jag kom ihåg den som en party-film, bra musik och en hysterisk Hedwig i högform. När vi nu såg den upptäckte jag, och Johan också blev jag varse under eftersnacket, att filmen är mycket allvarlig och mörk i vissa delar. Det finns en tecknad sekvens tidigt i filmen som lade sordin på stämningen ett kort tag.

Men slutet av filmen är oemotståndligt där låtar och handling lever i en perfekt symbios. Filmen är en blandning av musikal och drama med vissa scener illustrerade genom barnsliga teckningar medan andra scener består av drömlika fantasisekvenser. "Hedwig and the angry inch" är mer en upplevelse än en normal berättelse i filmformatet.

Grundmaterialet kommer ju som alla vet från John Cameron Mitchell's hyllade off-Broadway musikal och den bygger löst på hans egen uppväxt i Västberlin (hans alter ego skulle i så fall vara Tommy Gnosis...).

Det går ju inte att skriva en revy om "Hedwig" utan att nämna musiken. Jag kommer ihåg att jag första gången var helt uppfylld av låtarna som framförs i filmen, och precis samma känsla infann sig denna gång igen. Låtarna osar av sjuttiotal och är influerade av David Bowie, Lou Reed och kanske lite Iggy Pop. Mina favoritlåtar från filmen är "Midnight radio", "The origins of love" och "Wig in a box". Soundtracket är en kär cd i samlarhyllan där hemma.

"Hedwig and the angry inch" är både rolig och sorglig, både desperat och kärleksfull, och både eftertänksam och extatisk. Filmen var 2001 års största överraskning och den står sig bra än idag.

Jag ger "Hedwig and the angry inch" fyra misslyckade könsoperationer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Kicking And Screaming (1995)

Cookie Man?

Så var det dags för andra träffen i Filmklubben. Andra träffen! Nu börjar det likna något. Vanessa, Marlene, Nathalie och Johan sammanstrålade hos mig i torsdags kväll. Vanessa gjorde god pastasallad och hade med ljuvliga ostar. Till detta drack vi en Chateau Prat-Majou-Gay som Nathalie tagit med. Till ostarna bjöd jag på portvin. Gott.

Till maten diskuterade vi ivrigt de fyra nominerade filmer som jag tagit fram. "Kicking och screaming" vann en stenhård finalröstning trots att undertecknad hårt lobbade för "Hedwig and the angry inch".

Valet föll allstå på Noah Baumbach's debutfilm "Kicking and screaming" från 1995. Filmen handlar om fyra killar sommaren och hösten efter de gått ur college. De filosoferar om livet, vidare studier på universitet och meningen med livet. De pratar om fortsättningen av livet, men de vågar/orkar av olika anledningar inte ta steget. Dialogen är mycket intellektuell och till del lite konstruerad. Baumbach kanske kan bli en arvtgagare till Woody Allen, men i denna debutfilm har han inte lyckats till fullo med en flytande och naturlig dialog. Filmen känns mer som ett provskott inför hans lysande film "The squid and the whale". Båda filmerna är troligen högst personliga, nästan biografiska. TSatW är uttalat biografisk. I SaK är hans alter ego något äldre, men den akademiska fadern och föräldrarnas skilsmässa återfinns i denna film också.

"Kicking and screaming" är en pratig ensemblefilm och den lever mycket på sina karaktärer och skådespelarna. Filmen är mycket underhållande och det finns en hel drös underbara citat från filmen, varav många återfinns på omslaget på Criterion Collection-utgåvan vi tittade på. Det är mestadels lite okända skådespelare i filmen. Den mest kända är kanske Eric Stoltz som en äldre övervintrad student som arbetar som bartender och sprider filosofiska kommentarer runt sig.

Chet: How do you make God laugh? Make a plan.

Annars är nog favoriten i filmen Otis, spelad av Carlos Jacott. Hans neurotiska men smarte figur skulle passa i vilken Woody Allen-film som helst.

Otis: It looks like a chicken wing or a cheese fry.

Filmens röda tråd är huvudperson Grover's (Joah Hamilton) bitteljuva förhållande med sin flickvän Jane (Olivia d'Abo). Hon har flyttat till Prague för att studera till författare. Jag är en "sucker" för dessa omöjliga kärleksförhållanden och trots att jag var ute på villovägar förstod jag till slut hur det hängde ihop och kärlekshistorien är fin.

Grover:  Prague... you'll come back a bug...

Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "

En sak som jag slogs av när jag såg filmen är att den påminner om stämningen och miljön i Donna Tartt's "The secret history". Det är en av de bästa böcker jag läst och denna film har lite av samma känsla. Karaktären Max (Chris Eigeman) har ärvda pengar och alla fyra kompisar bor i hans hus (jmf Francis). Max är cynikern i gänget och den som driver dialogen framåt.

Max: I'm nostalgic for conversations I had yesterday. I've begun reminiscing events before they even occur. I'm reminiscing this right now. I can't go to the bar because I've already looked back on it in my memory... and I didn't have a good time.

"Kicking and screaming" var långt ifrån fulländad och regissören kommer senare i karriären att göra bättre filmer, men den hade en skön känsla och en dialog som är värd ett återbesök vid tillfälle. Jag ger filmen tre starka universitetsstudenter av fem.

Betyg: 3/5

Babettes Gaestebud (1987)

 

En konstnär är aldrig fattig.

I onsdags förra veckan hade vi första träffen i Fripps Filmklubb. Jag, Vanessa, Florence och Johan-Josqen träffades hemma hos mig. Jag bjöd på fisksoppa, bröd och vin. Under måltiden presenterade jag de fyra nominerade filmerna för kvällens visning och vi valde gemensamt ut "Babettes gaestebud" som vår film för kvällen. Därefter var det godispåse till alla, nypoppade popcorn och drinkar till de som inte körde bil (du får ta T-banan nästa gång...).

"Babettes gaestebud" är den danska oscars-vinnaren för bästa utländska film från 1987. Den handlar om Babette som kommer som flykting från Paris till en liten fiskeby på den danska västkusten. Filmen utspelas på 1800-talet. Byn är strängt religiös och den lilla församlingen lever fortfarande i skuggan av den bortgångne pastorn. I denna värld får man inte dansa, spela musik eller njuta av maten. Babette börjar arbeta som huspiga hos prästens två ogifta och numera gamla döttrar. Systrarna har inte så mycket pengar så Babette arbetar för dem mot kost och logi. Kost och kost, den vanligaste rätten verkade vara ett grovt bröd som kokas i vatten och öl till en diarréliknande sörja.. I historien dyker också en fransk sångpedagog och en svensk yrkesmilitär upp.

Filmen är ganska långsam, men med charm och humor. Trots de fruktansvärt religiösa byborna ger filmen hopp om framtiden i form av att konsten är viktigare än allt. Filmen behandlar lågmält längtan och ofullbordade livsdrömmar.

Jag såg filmen på bio redan 1987 och tyckte då att den var väldigt, väldigt bra. Den börjar mycket trevande men tar sig allt mer eftersom, och slutet av filmen är fantastiskt. Mina tre gäster i filmklubben tyckte alla att detta var en mycket bra film. Jag var själv lite besviken. Filmen var inte riktigt som jag kom ihåg den, men det är ju trots allt 24 år sedan jag såg den! 

En sak som jag kom ihåg korrekt var Jarl Kulle i rollen som general Lorenz Löwenhielm. Han är mycket underhållande i denna film. Hans minspel under gästabudet är fortfarande filmens behållning. Ja, Babettes och församlingens minspel också för den delen. Något som jag inte kom ihåg så väl var att de sjöng så många besynnerliga sånger i församlingen. Jag gillade dem inte. Jag gillade inte sångerna heller.

För mig vann inte denna film på att ses om. 2011 ger jag "Babettes gaestebud" tre lotterivinster av fem möjliga.

Betyg: 3/5