Sameblod (2016)

Sameblod var en svensk snackis 2016 men jag missade att se den då. Eller jag valde inte att gå och se den på bio i vilket fall. Men nu dök den upp bland filmerna under introduktionsdelen av filmstudierna som Måns går och därmed var det dags.

Filmen är mycket bra gjord och jag blev glatt överraskad att dialogen och skådespelarnas framförande av den kändes naturlig och inte som om det stel dialog från teatervärlden, ett problem som ibland hemsöker svenska filmer. 

Men min upplevelse av filmen blev ändå något enahanda. Den är fylld av misär, förnedring, rasism, äcklig rasbiologi från Uppsala och hjärtesorg. Jag led mig igenom filmen. Men den är stark! Stark film, stark budskap. Tyvärr blev det dock enformigt, lite för mycket "one note". Jag hade önskat att vi fått en strimma hopp eller någon annan vinkel som balanserade upp filmen. Det är svårt att sätta fingret på vad det kunde varit men jag känner saknaden i vilket fall.

Både filmens "bookends" och huvudstory från 30-talet var hjärtskärande. Elle-Marjas farväl till sin döda syster var extra tungt och hennes ångest över hennes livsval var genomträngande. Men också hela filmen däremellan var en tuff sittning. Den unga Elle-Marjas livsöde vilket grundade sig i ett samhälle som inte behandlade henne likvärdigt, inte gav henne chanser till att leva det liv hon kunde. Tyvärr var också hennes egen familj del av problemet. De förväntade sig att hon skulle följa traditionerna och inte söka akademisk utbildning. Deras brott var en sträv illojalitet mot henne. 

Filmens hemskaste scen var inte den vidriga och förnedrande scenen när hon var tvungen att klä av sig naken och fotograferas utan det var scenen när hon så stolt frågade de svinaktiga tonåringarna i grannskolan om de skulle få besök från Uppsala också. Hon var stolt och uppspelt inför besöket. Amanda Kernell sätter upp sekvensen mycket effektivt och får exakt den känslomässiga reaktion som söktes. Hennes belysning av missförhållande är effektiv, men den är också enkel och utan fördjupning. Jag inbillar mig ibland att en lite mer komplex beskrivning av ett missförhållande kan få en än större effekt. Ibland är kanske behovet att framföra ett viktigt budskap för starkt och budskapet kan bli förenklat för att alla ska förstå. Alla måste förstå! 

Skådespelarna var överlag bra med extra plus till Maj-Doris Rimpi i huvudrollen.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan då jag och Måns pratar ingående om filmen.

Their Finest (2016)

Både Jojje och Sofia pratade och rekommenderade denna brittiska film om teamet bakom en propagandafilm om Dunkirk under andra världskriget. Man skulle kunna se denna film tillsammans med Nolans Dunkirk och Joe Wrights fantastiska Darkest hour som en tematisk trippel. Alla tre speglar undret i Dunkirk ur olika synvinklar.

Nu har jag åtgärdad misstaget från Stockholms filmdagar 2017 och kastat mig in i myset!

Their finest är en riktig "kvinnor kan minsann"-film och som sådan ljuvlig. Den duktiga huvudpersonen Catrin spelas av den oförargliga Gemma Arterton. Hennes make i filmen är givetvis en narcissisk jävel som bara bryr sig om sig själv. Den enda i det brittiska propagandaministeriet som tror på Catrin är en fin och trevlig pôjk spelad av snyggingen Sam Calfin. Kan det nalkas framgångsrikt manus och lite gryende kärlek tro? Jomen visst.

Their finest är väl inte den bästa filmen man sett, men de kan det där med historiska dramer i Storbritannien. Denna gång en dramakomedi till och med. Ändå är det danska Lone Scherfig som regisserad. Vi blev alla lite tagna av hennes An education, mycket på grund av Carey Mulligans genombrott (i alla fall för mig). Denna film är mer slätstruken över hela stycket. 

En av mina favoriter Richard E Grant har en roll i filmen men han var mycket blek, nästan som att han var nedtonad för att inte ta för mycket plats. Istället får den lite lätt enerverande Bill Nighy en massa utrymme i filmen. Däremot gillade jag miljöerna i den lilla fiskebyn de filmade i. 

Detta är ju en film om film, något som folk verkar ha starka åsikter om. Jag kan gilla genren men det blir inte per automatik en favoritfilm på grund av det. Några favoriter ur genren är The Player, State and Main och Get Shorty.

Det var kul att bli inspirerad av Jojje och Sofia och tanken på den perfekta trippeln var så lockande att jag gav filmen chansen. Men tyvärr var detta klart svagare än förväntat. Av de tre är Nolans film rent tekniskt överlägsen men den saknar hjärta och karaktärer. Darkest hour är den i mina ögon klart bästa av de tre med en lysande Gary Oldman som Churchill. Och Their finest är också med i trion...

Mitt betyg för Their finest blir en tvåa, helt ok. 

Betyg: 2/5

Criminal (2016)

 

Detta är ännu en film jag valde på grund av Ryan Reynolds, men det kunde lika gärna varit för någon av alla de övriga stjärnorna. Till och med Gal Gadot är med i denna action  / sci-fi. Men tyvärr har både  GG och framför allt RR allt för små roller. Övriga notabla skådisar är Kevin Costner, Gary Oldman och Tommy Lee Jones.

Jo, men detta var väl ganska ok ändå. Underhållning för stunden i alla fall. Det är en "CIA mot terrorist"-film, en actionfilm och en sci-fi. I en nära framtid kan man flytta över minnet från en döende person till annan levande person under vissa förutsättningar. Detta desperata grepp testas med en döende CIA-agent med superviktig information i jakten på en main villain som hotar hela världen. 

Minnena från agenten sätts i en fånge, en gravt kriminell psykopat. Nu ska han, om han går med på det, hjälpa CIA att söka reda på manicken, the MacGuffin. Detta är en ganska kul idé. Som åskådare måste man helt enkelt acceptera att tekniken finns i denna nära framtidsvision för att filmen ska funka. Det är så i en sci-fi. Det viktiga är att filmmakarna av en "tänk om"-sci-fi håller sig till de regler de sätter upp för sig själva, och det tycker jag de gör i stort här. Det blir i alla fall inte total pannkaka av allt.

Däremot tror jag att filmen kunde blivit ännu bättre om de gjort mer av aspekten att psykopaten nu har två personer i sitt huvud. Den konflikten borde kunnat gett bättre utdelning. 

Kevin Costner på gamla dagar är alltid kul att se. Han är stabil. Men om jag skulle rekommendera någon film i liknande genre från nyligen skulle det nog vara "3 days to kill" från 2014 istället.

Gary Oldman spelar över något djävulskt. Trist. Se istället hans Oskarsvinnande insats i "Darkest hour" från 2017. Den filmen är fantastisk.

Tommy Lee Jones gör vad som förväntas. Han är aldrig dålig, men är han bra? Han ger inte så mycket intryck längre. Peakade han redan tidigt nittiotal i filmer som "Under siege" och "The fugitive"?

Ryan Reynolds är spektakulärt bra i det lilla han är med och Gal Gadot är Gal Gadot dvs a supreme being men tyvärr lite för lite av henne också.

Betyg: 2+/5

Why Him? (2016)

 

Lyckan när man av en ren slump ramlar på en okänd komedi som visar sig vara superbt rolig. 

Senaste fyndet av detta slag är filmen "Why him?". Ja, det kan man ju undra. Galningen James Franco och kompisar som Jonah Hill och Ben Stiller ligger bakom filmen. 

Detta är en ren komedi som fokuserar på snuskiga skämt och lämnar dramatiska livssanningar därhän. Om det är the dirt man är ute efter kan detta var ett svar. Men förvänta er inget finlir. Detta är snuskigt om att göra sexy times och droger i massor. Bara oegentligheter egentligen. Filth! Alla som är för fina för sådant innehåll bör hålla sig borta från filmen.

Familjens fina dotter har flugit iväg till college och där blivit med pojkvän. Hela familjen med pappan i spetsen är mycket upprörda. "Ingen ska få röra min dotter som är så fin." Typ. Det blir intrikat när dottern bjuder över familjen till jul. Upplagt för kollisioner mellan världar.

James Franco är mycket bra i rollen som it-geniet Laird Mayhew. Han har en skön stil och den är välbekant. Den andra huvudrollen, som pappan Ned, spelas av den urtråkige Bryan Cranston. Det är synd att den viktiga rollfiguren inte fick en bättre skådespelare, men Cranston levererar några kul scener i alla fall. En Steve Martin i sina glansdagar hade varit perfekt i denna roll. Som alla vet har Cranston långt från samma acting chops som Martin.

Handlingens, om inte filmens, huvudperson är ju dottern Stephanie. Hon spelas av Zoey Deutch som är lugn och välvårdad. Detta är en roll som Isla Fisher hade krossat. Zoey är helt ok, men känns alldeles för neutral. Skulle önskat mer kaos, därav att jag nämnde Isla. Eller mitt emellan dem, Zoey och Isla, och då hamnar man på Rachel McAdams. Fel ålder förstås...

Nåväl, istället är det en uppsjö av underbara biroller som tillsammans med Franco verkligen lyfter filmen. Mamman Barb spelas lysande av den för mig okända Megan Mullay. Sanslös dam, bra kämpat! Även sonen Scotty spelas ypperligt av ynglingen Griffin Gluck. 

Till dem har vi Cedric the Entertainer i rollen som Neds kollega, han dominerar när han är med i bild. Lairds betjänt spelas av Keegan-Michael Key och han är nog min favorit bland dem alla. Vill också nämna Adam Devine som Tyson Modell, mycket rolig.

Som komedi fungerade "Why him?" perfekt. Jag skrattade flera gånger så hämningslöst att jag inte fick luft för ett tag. Mycket upplivande! Och det är som snusk-komedi jag bedömer denna film...

Betyg: 4/5

Sully (2016)

Clintan är förbaskat tajt som regissör ändå. "Sully" är en överraskande bra film. Den beskriver miraklet på Hudson 2009 när kapten Chesley "Sully" Sullenberger landade en Airbus A320 på floden efter att båda motorerna slagits ut. 155 människor ombord och alla 155 överlevde nödlandningen.

Direkt efter att planet startat, under uppstigningen, flög de igen en skock kanadagäss vilket slog ut båda motorerna. Detta hade aldrig hänt förut och efterföljande utredning misstänkliggjorde Sully och hans andrekapten Jeffrey Skiles.

Men det de gjorde efter motorerna stannat är så osannolikt att ingen hade trott det möjligt innan han gjorde det. Det är en av dessa "första gången i historien"-historierna och det är bra att det gjorts på film. En häftig händelse, minst sagt.

Min väg till att vilja se denna film just nu är dock också något av första gången i historien... Jag kollar med glädje på "American pickers" på någon av de mindre nogräknade kanalerna. Där åker Mike Wolf och Frank Fritz omkring i USA och köper "rusty gold" som de säljer i sin antikhandel.

I ett avsnitt besöker de ett flygmuseum vars föreståndare är Jeffrey Skiles, andrepiloten på US Airways flight 1549 den 15 januari 2009. När jag såg detta kom jag på att jag missat att kolla in filmen som beskriver händelsen "Sully".

Sagt och gjort och nu är den sedd, och nu måste jag uppdatera min topp 10-lista för bästa filmerna 2016. Damn, detta var bra! Det är en tajt film-film, helt enkelt. En film-film är en film som är rejält gjord inom alla discipliner inom filmmediat. Filmen bygger på en mycket välkänd händelse så spänningen ligger inte i hur det gick utan hur de återskapar miraklet på film.

Och det är sannerligen hantverket och känslan i filmen som fångar mig. Det är en film med ett antal "Joel moments". Scenen som mest fångade mig var när alla båtarna och polishelikoptern kom till undsättning efter landningen. Snyggt foto, en kamera som likt en nyhetshelikopter cirklar runt planet och båtarna, musiken, klippningen. Mycket bra utfört.

Scenen är också mycket fin till sitt innehåll. Jag blev förbaskat rörd het enkelt. Iskallt vatten, ett sjunkande flygplan, "New York finest". Mycket fina scener vilket var värmande.

Jag kom att tänka på alla idioter som springer omkring i USA (och här hemma) och skriker om "defund the police". Korkade barnungar. Någon borde dra in deras veckopeng.

"Sully" var en överraskning. Jag vill ge den en hyfsat stark fyra!

Betyg: 4/5

Intressant "History vs Hollywood"-artikeln om filmen.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

Central Intelligence (2016)

Jag gillar Dwayne Johnson. Han är en trevlig och har ett stort hjärta. Jag har upptäckt att han är väldigt trevlig att se på i film också, även om han ofta dyker upp i dussinfilmer från Hollywood. Men de har också en plats på den filmiska himlen, tex på fredag kväll när man är trött och behöver stressa av efter en jobbig arbetsvecka. Då brukar Dwaynes filmer passa perfekt. Jag såg Central Intelligence en fredagskväll med ett glas i handen och ett svajjigt sinne som snurrade långsammare och långsammare under filmen.

Dwayne och Kevin Hart spelar huvudrollerna i denna lättsamma och okomplicerade actionkomedi. Kevin Hart är också en skön prick och de två är uppenbarligen vänner även privat, något som blir tydligt om man följer Dwayne Johnson på Instagram som jag gör. Kevin Hart spelar sin roll med mer allvar och mer "Straight" än vad jag gissat vilket fungerade väldigt bra.

Humorn är mild och oförarglig. Actioninnehållet var likaså. Helt perfekt film på en fredagskväll, man får vad man väntar sig och i detta fall exakt det man behövde också. Jag gillade Ryan Hansens som hysterisk kollega till Kevin Hart. Kommer ni ihåg Hansen från Veronica Mars? Dick Casablancas!

Sen gillade jag referenserna till John Hughes Sixteen candles inklusive Dwayne Johnson utklädd till Jake Ryan!

Jason Batemans roll som svinet Trevor var dock lite tröttsam. De hade kunnat använda Bateman mycket bättre känns det som...

Central Intelligence är precis vad du tror att den är. Jag ger den två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hail, Caesar! (2016)

Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5