Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Battleship (2012)

 

Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig. 

Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.

Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid. 

Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!

"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg. 

Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen. 

Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg? 

Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.

Betyg: 1/5

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Magic Mike (2012)

Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5

Seven Psychopaths (2012)

Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

MCU rewatch: The Avengers (2012)

The Avengers har länge varit en favoritfilm. Jag älskar känslan i filmen och mixen av humor och lagom orealistisk superhjälteaction funkar bra. Det är inte så konstigt att jag gillar filmen då jag allt som oftast gillar sättet manusförfattaren och regissören Joss Whedon berättar sina historier på. Här är det återigen en grupp med delvis ovilliga och helt olika personligheter ska samarbeta mot ett gemensamt mål. Som vanligt får Joss mig att känna för gruppen och se den som en familj med vänskapsband istället för biologiska band.

Jag tycker att filmen har en bra struktur. Hotet sätts upp, gruppen samlas, bråkar både fysiskt och verbalt, de försonas och till sist samarbetar de för att lyckas stoppa hotet. Sen har vi SHIELD med Nick Fury, Agent Coulson och Agent Hill därtill. Alla bidrar med olika saker. Den individualistiske Tony Stark, den plikttrogne Steve Rogers, den opportunistiska Natasha Romanoff, den lidande Bruce Banner, den arrogante halvguden Thor och den pricksäkre Cliff Barton (tja, hur beskriver man honom med ett enda adjektiv bäst?).



Gruppen består av idel favoriter. Black Widow, Iron Man, Thor, Son of Caul och Agent Hill har jag alltid gillat. Bruce Banner är som en helt annan karaktär i Mark Ruffalos skepnad, långt bättre än den abonimation som var Bruce Banner i den första filmen. Den största förändringen i mina åsikter idag jämför med när jag såg filmen första gången är att jag numera är ett fan av Captain America! Visst han är lite torr ibland, men damn vad jag gillar honom nu. Allt ät förlåtet!

Humorn i dialogen mellan Tony och Steve, Bruce, Thor, Nat och de andra är underbar. Phil får också en del fina scener. Alls personligheter kommer tydligt fram och jag köper att och ser varför de sammansvetsas till ett lag, ja en familj till och med. Sämre filmer hade inte givits tid att utveckla karaktärernas relationer. Speciellt under första halvan då flera av hjältarna har små skirmishar emellan sig framkommer motivation och förutfattade meningar dem emellan. Allt detta, hela uppbyggnaden gör dem så mycket starkare som team när de senare ställs inför det stora hotet...



Over 9000! Ett av problemen med denna film är att slutfajten blir för stor och lite för lång. Det blir för oengagerande med en invaderande armé av monster. Visst filmens "big bad" Loki är bra och hans spelas skönt av Tom men hela grejjen med slaget om New York blir inte så kul tycker jag. Men detta är ändå en ganska liten kritik. Scenen innehåller på plussidan flera fina scener där hjältarna samarbetar och besegrar fienden.

Vi pratar om en massa mer detaljer och synpunkter i Shinypodden. Hoppa över och lyssna!

Jag gillar fortfarande filmen mycket men jag kunde kanske känna en viss mättnad nu. Jag har trots allt sett denna film klart flest gånger av alla MCU, säkert en 4-5 gånger före detta (det var fler gånger än jag först trodde när jag satt mig ner och funderade).

Jag ger filmen fyra starka favoritskådespelare av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Cloud Atlas (2012)

Bröderna Larry och Andy Wachowski tog filnmvärlden med storm med den dystopiska science fictionfilmen The Matrix. De var bröderna Wachowski för hela världen. Sedan gick Larry och bytte kön och nu heter han=>hon Lana och är syster. Numera går de under benämningen syskonen Wachowski. När temat blev Syskon poppade de upp i mitt huvud. Egentligen hade jag en annan idé för detta tema först, men när den idén inte föll ut bra kom jag att tänka på syskonen Wachowski och deras Cloud Atlas från 2012. Detta blev ett perfekt tillfälle att fylla en "blind spot".

Lite sci-fi hinns med

Syskonen har regisserat detta epos tillsammans med den tyske regissören Tom Tykwer. Det är ett ambitiöst projekt där handlingen utspelas i hela sex tidsrum och där alla de största skådespelarna i filmen spelar multipla roller. Huvudrollstrion Tom Hanks, Halle Berry och Jim Boadbent spelar roller i alla sex tidsperioderna.

Filmen kan jämföras med Robert Altman's Short Cuts med dess multipla historier som samsas inom samma film. Men i Short cuts utspelas de parallellt och dessutom får varje enskild historia god tid på sig att utvecklas i längre scener. I Cloud Atlas sker de sex historierna sekventiellt, men filmen hoppar fram och tillbaka som en steppdansare på speed. Alla händelser och tidslinjer påverkar varandra genom någon slags kosmisk kontinuitet. Såväl goda som onda gärningar har konsekvenser i framtiden verkar filmmakarna säga. Så Cloud Atlas skiljer sig egentligen en hel del jämfört med Short Cuts.

Den andra film jag direkt kommer att tänka på som har mycket mer gemensamt med Cloud Atlas är visionären Darren Aronofsky's The Fountain som också utspelas i olika tidsrum och med samma karaktärer. Jag tycker dock att The Fountain är en bättre film än Cloud Atlas. I The Fountain spelar Rachel Weisz och Hugh Jackman tre olika karaktärer var i olika tider. De älskar varandra i alla tre. Temat i The fountain och Cloud Atlas är nästa identiska, men historien i Aronofsky's film är lite renare och mer fokuserad på relationen mellan de två själarna som återföds om och om igen.

Halle Berry i folkabubblan

Vad är då Cloud Atlas? Först och främst är det ett mäktigt projekt. Detta måste vara en av de mest komplicerade filmer som finns då det gäller klippningen. Det funkar trots att jag satt länge och undrade vad filmen ville mig. Efter en timme började koncepten och budskapen sippra fram ur den ursinniga klippningen. Något som jag upplevde störande var att så fort jag blev lite mer nyfiken på en tidsperiod klippte de vidare till en annan. Filmen hoppar runt oavbrutet, fram i tiden och tillbaka, fram, tillbaka. Tyvärr förtar det engagemanget hos mig och kvar finns bara en känsla av att det var "ett häftigt projekt".

Som helhet blev jag inte nöjd över berättelserna. Filmen är mer pretto än ljuvlig om jag får använda slitna uttryck. Finns det en någon karaktär som jag brydde mig om i slutet? Knappt. Det skulle vara Halle Berrys journalist Luisa Rey i 70-talet och Ben Whishaw's Robert Frobisher i 1930-talet.

Fin väst

Jag valde filmen till detta tema på grund av att två av regissörerna är syskon. Men fanns det då några syskon i filmen då? Nej, inte så mycket. Det fanns någon morbror och någon far och dotter på några ställen.

Nej. Denna film var säregen. Hade de verkligen hittat på ett eget språk för framtidens människor? Var ju bara jobbigt att lyssna på. Asch då, det känns som att filmen skulle kunna blivit jättebra om de bara gjort den lite annorlunda... Om de bra hade... istället för... Äsch, jag vet inte.

Nurse Ratched

Ja. Cloud Atlas är helt ok, en har något mäktigt över sig, även om den nästa suger ut tre timmar ur mitt liv. Om du känner dig lockad av bilderna eller temat i denna film kan jag dock tipsa om tre andra filmer som är bättre:

- om du vill se en ännu flummigare film om samma personer i olika tider som dessutom bjuder på en ypperlig kärlekshistoria ska du se The Fountain.

- om du hellre vill se ett riktigt maffigt drama om ett tiotal karaktärer som påverkar varandras liv under ett dygn i Los Angeles ska du ge Robert Altman's mästerverk Short Cuts chansen.

- och om du till sist vill se brittiska karaktärsskådespelare i lustig make up kan du ju lika gärna kolla på valfri Harry Potter-film.

Lösnäsa

Jo. Detta inlägg publicerades som en del i Filmspanarna tema: Syskon, det 37:e temat i serien.

Vad tyckte du som redan sett den om Cloud Atlas? Skriv dina åsikter i kommentarerna. Jag ger filmen tre romaner som är omöjliga att filmatisera av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vill du läsa mer? Vad kan mina bröder och systrar i Filmspanarna hittat på för några hyss i temat Syskon? Blir det Astrid Lindgren-revyer från hela bunten?

Jojjenito - om film
Movies-Noir
Filmitch
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

21 Jump Street (2012)

Jenko: Fuck you, Glee!

"Jag skulle kanske ta och se en skön komedi?" Så började tanken som tog mig till "21 Jump Street". Den hade fått överraskande positiva ord ute på interwebben. "Channing Taum var ju ganska bra i "Foxcachter" och Jonah Hill kan väl inte pajja en hel film?" Joru sörru, det kan han. Fasen vad uselt detta var!

Det finns några marginellt lustiga scener. Skratt? Nej, men några ryckningar i mungiporna när de drev med sig själva då de gör en remake på den gamla tv-serien istället för att göra något originellt. Men i övrigt usel humor, usel action och en patetisk kärlekshistoria. Helt utan hjärna, hjärta och sexighet. Det enda som kunde ha räddat tillställningen var kanske Brie Larson? Men oavsett hur härligt bra hon var i "Short term 12" är hon ingen Emma Stone eller Amy Adams som kan bära en hel film på sina axlar. Än i alla fall.

Sen mitt under filmen fick jag ett sms från Steffo om actionthrillern "John Wick". Jag var så sugen på att stänga av skiten jag tittade på. Men det går inte att förhandla ens det minsta med Jojjenito's First Rule of the Filmspaners. Man måste se klart film. Finns ett addendum om att man måste läsa klart en bok man börjat med också... Ja ja, det är bara att böja sig. Jag såg klart rullen. Vem vet, den kanske kunde bättra sig mot slutet? Men tyvärr... Den var som en bilolycka. Nothing to see here, move on, move on...

Den enda roliga karaktären i hela filmen var Mr. Walters (Rob Riggle). Sen var där en rejält "deppig" scen som inte alls var lustig. Jag tror att jag kanske kommer strunta i uppföljaren. LOL. Idag ger jag "21 Jump Street" en liten snopp (Jonah Hills) av fem möjliga.

Betyg: 1/5