Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

The Man Who Wasn't There (2001)

Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

The Hitch-Hiker (1953)

The Hitch-hiker är en film noir enligt kategoriseringen, men vad är en film-noir egentligen? Något med stämningen? Något med filmvinklarna?

Enligt Encyclopedia Britannica skriver följande om film noir: (French: “dark film”) style of filmmaking characterized by such elements as cynical heroes, stark lighting effects, frequent use of flashbacks, intricate plots, and an underlying existentialist philosophy. The genre was prevalent mostly in American crime dramas of the post-World War II era.

The Hitch-hiker handlar om en seriemördare som får lift av två män på semester. Den ondskefulle dominerar de två männen med sin pistol och genom att vara aggressiv och våldsam. Männen i bilen är passiva och väna av naturen och har ingen chans. Färden går på småvägar genom sydvästra USA ner genom Mexiko för att undfly de jagande poliserna.

Filmen är spännande ett tag men sedan blir det utdraget. Skurken är lite kul att se inledningsvis men även hans manér blir repetitivt. Trots en kort löptid på 70 minuter känns det som att filmen trampar vatten, ja, den känns utdragen trots sin korta speltid.

Filmen bjuder helt klart på några aspekter som gör en film noir. Vi får stark lightning effects som speciellt används för att dölja eller framhäva mördarens ansikte då han sitter i baksätet på bilen. Däremot har vi ingen cynisk hjälte, några flashbacks eller en intrikat handling. Man kan argumentera för att filmen stödjer en underliggande existentiell filosofi, om huruvida de olyckliga skulle kämpa emot eller ej. Filmen besvarar dock inte den frågan...

När intresset för vad som händer i filmen försvinner vandrar tankarna till Rutger Hauer som The Hitcher i thrillern från 1986. Jag undrar om den funkar än idag…? Den är långt från en direkt remake av denna, men de påminner lite om varandra ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på när Måns, Carl och Henke snackar om filmen i Shinypodden.

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

The Killers (1964)

"The killers" från 1964 är en re-make på filmen från 1946 och båda filmerna bygger på en novell av Hemmingway från 1927. Filmen följer två lönnmördares jakt på sanningen efter de slutfört uppdraget att skjuta en före detta racerförare. Då den olycklige inte gjorde något för att rädda sig blev lönnmördarna så förvånade att de börja luska vad som låg bakom detta ovanliga och oväntade agerande.

Filmen är en noir i grunden men i bjärta färger då den kommer från sextiotalet. Lee Marvin spelar en stenhård lönnmördare, Angie Dickinson spelar filmens femme fatale, Ronald Reagan syns i sin sista roll som gangsterboss och Nick Casavetes spelar den olycklige. Den något lite mindre käna Clu Gulager spelar den andre lönnmördaren. Han påminner oss om en ung och smal Val Kilmer.

Filmen är småputtrigt trivsam. Historien har flera lager och Charlie och Lee lär sig mer och mer om vad som hände genom att "intervjua" olika personer i Johnny Norths historia. Ibland behövs hot, ibland våld. Så strukturen på berättandet är det inget fel på. Det kan funka och här är det helt ok.

Skådespelarna gör bra ifrån sig men är på inget sätt spektakulärt. Karaktärerna är inget att jubla över heller. Helt ok men inte mer. Filmen är dock tyvärr inte speciellt spännande och kommer inte upp i nivå med riktigt bra filmer från sextiotalet.

Som helhet blev filmen "helt ok", en klockren tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

The Third Man (1949)

Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Enforcer (1951)

Carl bjöd in till fika och efterföljande film på Cinemateket. Överraskande nog hade Carl också inviterat Johan vilket var mycket trevligt. Efter en långfika med kaffe i apmuggen och en saftig ugglekaka bar det av mot Filmhuset. Väl på plats stötte vi på Fredrik som är hemmastadd i miljön. Han gled in i biografen utan ytterkläder och med ett stort leende på läpparna. Vi slog oss ner i salongens läderfåtöljer och kastades rakt in i femtiotalet och en polisutredning av en liga som specialiserat sig på lönnmord.

Humphrey Bogart spelar den tuffe åklagaren som också agerar som en "police inspector". Bogarts Dustrict Attorney Freeman har ett huvudvittne som bara behöver hållas vid liv tills nästa morgon då rättegången mot the big bad ska inledas. När vittnet faller ner är goda råd dyra. Freeman kommer dock på sig att förnimmas att han kanske fått en viktig ledtråd i ett tidigare förhör med någon i utredningen. Därefter får vi genom flash backs följa utredningen i flera steg. Ibland får vi till och med flash backs inom flash backs som om detta vore en förlaga till filmer som Inception (där det är drömmar inom drömmar). Vi vet att de lekte med minst tre tidsperspektiv, kanske fyra till och med.

Bogart spelar väl alltid samma karaktär? Här är han den karakätren igen i alla fall. Tuff men ändå lugn och streetsmart. Han har en tydlig stil men jag vet inte om han  är speciellt karismatisk egentligen. Jag är inte ett die hard fan av honom även om jag inte tycker illa om honom.

Efter filmens slut stannade vi en stund med Fredrik och diskuterade filmen. Vi undrade om detta var en film noir och var var the femme fatale i så fall? Fredrik menade att filmen kom ut mitt i film noir-perioden och det räcker kanske. Annars fanns fler tydliga tcken från genren som ivrigt användande av skuggor, snyggt i dessa gamla svartvita filmer, användanden av flash backs samt att flera av karaktärerna i filmen lider av svår paranoia titt som tätt.

Som helhet var filmen ganska bra, medan filmvisningen var toppen.

Jag ger The enforcer tre blå ögon av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Big Sleep (1946)

The big sleep är en av de mest klassiska film noir och som sådan är det såklart kul att se den. Den är också känd som en av de filmer där kärleksparet Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade mot varandra. Mitt förhållande med film noir är komplext och snårigt... Ok, så blev då denna en av de film noir som jag älskar eller blev det en av dem jag inte alls förstår mig på? Någonstans mitt emellan skulle jag säga. Den tilltalade min hjärna mer än min mage efter första titten.

Detta är kanske en film som bör ses många gånger om för att till fullo uppskattas. Både Carl och Jennifer menar det i alla fall, och att man med fördel kan se om The big Lebowski mellan tittarna. Coens "film noir"-pastisch är också en goof på The big sleep.

The big sleep bygger på en roman av Raymond Chandler och dess story lika invecklad som en John Le Carré-roman. Jag tror att jag såg den "vanliga" omklippta versionen från 1946 även om min dvd var 109 minuter och varken 114 (bioversionen) eller 116 minuter (pre-release) som de två versionerna ska vara. Det kan tyckas att de två versionerna inte skiljer sig så mycket då deras löptid endast skiljer sig med två minuter men tydligen är det cirka 20 minuter som skiljer, saker som tagits bort och ersatts i bioversionen.

Filmbolaget gjorde två stora förändringar i det som blev bioversionen. För det första ville man ha mer av samspelet och personkemin mellan Bogart och Bacall på bekostnad av Martha Vickers lillasyster Carmen. Det tycker jag är riktigt trist då jag fann Carmen som den överlägset mest intressanta karaktären och skådespelaren i filmen. Carmen har tydligen en ännu större och mer skandalös roll i boken. Filmen kom ju fram under förbudstiden och Howard Hawks censurerade sig själv hårt på flera punkter för att passera de regler som Hollywood hade på sig på den tiden.

I Roger Ebert lysande text om filmen antyder han varför filmbolaget ville klippa om filmen... And Chandler later wrote to his publisher, "The girl who played the nymphy sister (Martha Vickers) was so good she shattered Miss Bacall completely. So they cut the picture in such a way that all her best scenes were left out except one. The result made nonsense and Howard Hawks threatened to sue... After long argument, as I hear it, he went back and did a lot of re-shooting."

Hmm, det känns som att jag skulle vilja se pre-release versionen!

Den andra stora skillnaden är att Bogarts Marlowe ger en längre scen med exposition där kriminalfallet förklaras för en förväntat förvirrad publik. Trots denna addition är filmen grumlig.

För mig var Carmen höjdpunkten men när jag läser om filmen på interwebben hyllas framför allt Bogarts och Bacalls personkemi och relation. Jag fann den inte så het utan bitvis ganska trist till och med. Dumma mig! Bogart kommer nog aldrig bli en av mina favoriter. Bacall har potential, hon var extremt ung när hon gjorde denna film, men jag har inte sett henne i några filmer förutom denna tror jag. Scenen som Jojjenito lyfter upp när Bacall vill klia sig på knät var en riktigt bra scen. En annan scen jag kommer att tänka på var i bilen på väg hem från ett farligt ställe där Bacall inte vet eller kan bestämma sig för hur mycket hon kan berätta för Marlowe (Bogart).

Hur faller filmen i smaken då det gäller dess film noirighet då? Jo, men den funkar bra. Den är verkligen rörig som attans och jag kan inte säga att jag hänger med i alla turerna. Vem dödade vem med vilket vapen och i vilket rum? De flesta frågorna kvarstår när filmen tagit slut. Enligt legenden såg Howard Hawks filmens framgångar som ett bevis på att publiken inte behöver förstå handlingen bara de får ett hett kärlekspar på duken, hårda repliker och härlig action. Något sådant... Fritt taget ur minnet. Jag köper att vissa filmer kan leva på magnetiska skådespelare med en grym personkemi och en i övrigt skön stämning. Men ofta kan faktiskt handlingen, speciellt då det handlar om en mysteriefilm och "vem gjorde det?"-plot, vara av betydelse!

Nåväl, det finns mycket att säga om denna film. Den är spännande på ett intellektuellt plan och den känns modern om man tänker på teman och karaktärer. Miljö, kläder och bilar är givetvis mycket daterade till 40-talet. Jag lägger speciellt märke till Bogarts lilla gulliga bil.

Jag får väl ta och göra som Carl och Jennifer föreslår och se om filmen några gånger. Den kanske kommer växa till en fullt utblommad favorit. Tills vidare nöjer jag mig med att ge den en "japp, rekommenderas!". Jag ger den tre bångstyriga döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5