Leviathan (2014)

Leviathan blev Carls val av "companion film" till Coens A Serious Man i veckans avsnitt av Shinypodden.

Detta är en märklig film som antagligen inte passar allas smak. Det är en rejält deprimerande dramafilm och hur vanligt folk i ett modernt Ryssland blir överkörda av stat och kyrka i en ohelig allians. Samtidigt utspelas den i en karg men spektakulär miljö uppe vid Berents Hav och filmen är mycket vackert filmad.

En vanlig man med fru och barn blir pressad av den lilla fiskestadens borgmästare att sälja sitt fastighet som familjen ägt i generationer för att borgmästaren vill bygga något där. Den lille mannen tar hjälp från juristkompis från Moskva som har letat fram hemlisar som borgmästaren säkert komma villa hålla hemligt. Men ack så enkelt får det ju inte gå. 

Filmen dryper av symbolik och strömningar under ytan men jag blir mestadels uttröttad av misären. Jag finner konflikten lite intressant men tyvärr är det inte den jag kommer ihåg när filmen tagit slut. 

Det jag mest tar med mig från filmen är hur sablans mycket alla super i samhället. Våra huvudpersoner, den lille mannen och hans vänner, dricker ren vodka i alla scener i filmen. De är antingen redan packade som svin eller på väg dit. Det känns tyvärr också som en starkt realistiskt bild av Ryssland av idag.

Det andra som slår mig hur chanslös den lille mannen var hela tiden. Vissa tittare kan kanske känna förhoppningar ett tag om att den lille mannen ska kunna få ut sin rätt, men jag fann filmens tonalitet informera mig om motsatsen. Tyvärr var det så det blev också.

Jag känner också allt mindre sympati för filmens protagonister då de begår det ena idiotiska misstaget efter det andra. Någonstans måste en karaktär och hans omgivning ta konsekvenserna av sina (idiotiska) handlingar. 

Det är för mig oklart vad regissör Zvyagintsevs budskap är med filmen. Det är kanske det att ryssarna håller på att supa ihjäl sig och att de lever i ett ruttet och fullständigt korrumperat land? Nåväl, i så fall lyckades han! Men det var inte speciellt superkul att bevittna eländet. Trots det fina fotot.

Betyg: 2/5

Carl och Henke pratar länge om filmen i Shinypodden avsnittet Bröderna Coen: A Serious Man, lyssna där poddar finns, eller här.

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy (2014)

När jag skrev om Guardians of the Galaxy förra gången gissade jag att filmen skulle växa vid en omtitt. Så blev nu inte fallet. Istället tappade filmen väldigt mycket efter en omtitt. Det känns som att jag kanske lät mig påverkas av mina önskningar på filmen. Ibland vågar man kanske inte lita på sin magkänsla och går för mycket på vad man tror sig borde gilla. Jag menar inte att man härmar vad andra tycker. Nej, mer att man tänker att en film borde passa ens tycke och smak bra. För detta borde vara en film som jag gillar känns det som. Men jag finner den tunn och på gränsen till fånig i partier.

Alla filmer i MCU har en portion humor i sig, enda undantaget är The Incredible Hulk, men en del har så mycket att de blir renodlade komedier. De flesta MCU är annars actionfilmer med humoristiska inslag. Detta är i mina ögon en komedi med actioninslag som tyvärr inte lyckas speciellt bra med humorn.



Oavsett genre måste en film lyckas med sina karaktärer. Jag finner filmens huvudperson Peter, spelad av Chris Pratt, helt ok vilket är för svagt för att dra en hel film på sina axlar. Jag har inget emot Pratt som så, men han är mer svag än stark som skådis i mina ögon. Han är en Chris närmare Pine än Hemsworth om man säger så...

I Shinypodden pratar vi lite huruvida gänget i Guardians är som en "familj" eller ej. Jag antar att det är rimligt att ställa frågan även om känslan i magen inte är i närheten av att de är som en familj. De är ett gäng individer på fel sida lagen som kastas i fängelse samtidigt och finner varandra när de tillsammans väljer att försöka fly. Carl jämför det med ligisterna som kallas inför rektorn i grundskolan. Jag håller med om att de är ett gäng, men för mig måste relationerna dem emellan byggas mycket mer gediget för att det ska kännas i magen att de verkligen smält samman till en familj. Det räcker liksom inte att bara befinna sig på samma ställer några scener i rad för att jag ska känna en sådan samhörighet dem emellan.



Istället finner jag hela sekvensen när Peter fajtas mot Gamora och Rocket och Groot, till att de kastats i fängelse och blivit vänner gå för fort, och hur de blir vänner är mer eller mindre ett hafsverk. Det känns snarare som att filmen skippar en central händelse där detta sker. Carl spekulerar i att det beror på att Peter blir kär i Gamora vilket nästan är ännu mer ogrundat än deras "kompisar pga default då de alla hamnat i fängelset och måste fly"-teorin.

En annan sak som är mer utmanande i denna MCU-film jämfört med flera andra är att den är så "far out" i space, så mycket mer fantasy än de "vanliga" MCU som Iron Man, Captain America och Avengers. Visst det finns fantasyinslag i de vanliga filmerna också, men i Guardians är det det som är huvudsaken. Detta är som en moderna och mindre charmig Star Wars med gröna, lila och blå personer med udda anatomi och perfekt amerikansk engelska. Detta är utmanande för mig! Visst går det att göra fantastiska filmer i denna miljö. Allt beror på bra manus och genomförande. Tyvärr är inte detta ett av de lyckade exemplen. Guardians blir mer Star Trek än Star Wars i mina ögon. Det upplevs lite fånigt nästan och framför allt barnsligt. Som om hela filmen är till för att sälja actionfigurer.



Filmens bästa sekvens är när de närmar sig rymdhamnen Nowhere och filmen spelar David Bowies Moonage daydream. Jag var i bowiansk nostalgihimmel. Det var också lite kul att se hur lik i handling och struktur andra halvan av Guardians var jämfört med Joss Whedons Serenity. Guardians är skriven och regisserad av Joss kompis James Gunn. Där ser man.

Jag ger Guardians of the Galaxy två Sony Walkmans av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lyssna på vår diskussion om filmen i Shinypoddens avsnitt James Buchanan "Bucky" Barnes.

MCU rewatch: Captain America: The Winter Soldier (2014)

Detta var en film jag älskade redan när jag sett den för första gången och den har sannerligen inte tappat efter en omtitt. The Winter Soldier har en perfekt tonalitet för en superhjältefilm. Den är seriös i botten och har riktiga stakes med karaktärer som jag kan tro på och framför allt gilla. Samtidigt har den en lagom portion "glimten i ögat" som jag tycker är så viktigt i dessa i realiteten i orealistiska filmer.

Filmen kom ut mitt emellan första och andra Avengers-filmerna och man skulle mycket väl kunna kalla den för The Avengers 1.5. Självklart handlar den om Captain America, Steve Rogers, men vi får flera andra karaktärer som är kopplade till Avengers som Black Widow, Nick Fury, Falcon, Bucky, Agent Hill samt Peggy och Sharon Carter.



Strukturen påminner mycket om sjuttiotalets konspirationsteorithrillers vilket vi pratade om i Shinypodden. Det ger filmen en grundad känsla och bröderna Russo har på ett perfekt sätt blandat actionscener med långsamma karaktärsbyggande scener som är helt underbara. Jag gillar att vi får se Nick Fury mer än bara som ett figur som hoppar in i någon extrascen här och där. I denna film får vi se flertalet SHIELD-agenter in action som Maria Hill och Sharon Carter.

Filmens mest rörande scen är den mellan Steve och en gammal sängliggande Peggy Carter. Känslan av förlorad tid är stark i mig.

Som filmens titel antyder handlar filmen om The winter soldier. Steves barndomskompis Bucky har blivit hjärntvättad och "förbättrad" av ryssarna med Hydra någonstans i bakgrunden. Som skurk är Bucky lite mer komplex än hur det normalt sett är i filmer som denna. Allt är inte svart eller vitt och det är så mycket bättre så. Historien om Bucky tas upp igen i nästa Captain America-film och den är en av de mest intressanta i MCU.

Den allra bästa relationen är dock den mellan Steve och Natasha. I och för sig är MCU inte en filmserie där romantiska relationer får speciellt stort utrymme, men om jag fick önska mig ett par som skulle få varandra är det Cap och Widow. De har en underbar personkemi och passar väl ihop helt enkelt. I Ultron får vi se dem samarbeta igen och där återkopplas det en hel del till scener från denna film. Kontinuitet mellan filmerna i serien adderar till den sammanslagna känslan!



Ingen MCU-film med självaktning utan bombastiska actionscener! Ofta kan dessa scener vara lite tråkiga och risken att man zonar ut är stor. I denna film har de dock lyckats mycket väl. Först och främst är flera av scenerna lite mindre i ambition och skala, tänk actionscenerna när de är som bäst i Bourne-trilogin. Men framför allt undviker Russos en orgie av cgi och de klipper inte sönder scenerna heller.

Det finns många favoritactionscener i denna film vilka alla också är bland de bästa i hela MCU; Avengers attackerar lastfartyget, Fury jagad under svettig biljakt, Rumlows team försöker ta Cap i hissen, Cap och Widow mot Bucky på motorvägen samt när Hydra tar över SHIELD. Den avslutande scenen när Avengers attackerar helicarriers är dock bombastisk och överdimensionerad. Fajten mellan Cap och Bucky påminde mig dessutom lite om Mals fajt mot The Operative i slutet av Serenity, den i den senare filmen led dock inte lika mycket av att vara för uppsvälld.

Som helhet var filmen precis lika stark som jag mindes den, om inte starkare. Jag ger Captain America: The Winter Soldier en sådär fyra-fem Smithsonians av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om filmen i avsnittet James Buchanon "Bucky" Barnes.

Lucy (2014)

Trots att Luc Bessons senaste långfilm är under 90 minuter lyckas han trycka in en massa influenser i sin film. Lucy är som en blandning av hans egen Nikita, science fictionfilmen Morgan, koreanska actionrullen The raid, Wachowski-syskonens The Matrix och Terrence  Maliks The tree of life.

Visst är Lucy är jädrans film, som blandar hejvilt med action, sci-fi och bilder från National Geographics, men den funkar! Jag gillar den skarpt. Och det för att den är bra punkt slut, inte för att den är så dålig att det blir bra.

Scarlett Johansson verkar ha hamnat i sci-fi-facket nu efter filmer som Her, Under the skin, Lucy och nya filmen Ghost in the shell. Det gillar jag henne för. Bästa genren och Scarlett passar i denna miljö. Jovisst, hon är bra i det mesta men extra kul när det är sci-fi.

Här i Lucy spelar hon en vanlig tjej som efter några missöden råkar få i sig stora mängder av en ny syntetisk drog som har den lilla sidoeffekten att hon får access till sin hjärnas kapacitet till mycket högre grad än vad vi normalt sett har. Lite samma som i den där filmen med Bradley Cooper, Limitless. Vid sidan av Scarlett har vi också Morgan Freeman som spelar en hjärnforskare och Min-sik Choi, ni vet han i Oldboy, spelar the big bad.

Jag blev sugen på att se Lucy efter Ghost in the shell, fick väl någon form av Scarlett Johansson craving, och den levererade ordentligt. Spännande, intressanta idéer, en massa action en en hel del naturbilder!

Jag ger Lucy fyra tidsenheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Roger Waters The Wall (2014)

Jag såg Roger Waters rock- och teatershow The Wall i Globen 2011. Var där med en av mina bästa kompisar. Nu har Waters släppt en konsertfilm från den långa turnén (2010-2013). Konsertfilmer visas sällan på bio men denna film visades vid två tillfällen.

Det mesta av filmen är från konserten men Waters har adderat en liten film inom filmen. Vi får följa Roger på en resa från England till Italien för ett besök vid minnesmärket för fallna soldater under andra världskriget. Eric Fletcher Waters, Rogers far, dog på någon strand i Italien. Denna resefilm påminner mig mycket om musikfilmen om Nick Cave 20.000 days on Earth som jag gillade så mycket. Vi får följa Waters och med honom ett antal olika gäster i bilen. Jag uppfattar det som att det är personer som bara finns is Rogers huvud och som han har en intern dialog med. Olika personer dyker upp på sätet bredvid honom, allt från en barndomskompis, hans tre barn och till och med en rökande SS-uniformerad tysk som senare skjuter någon stackars sate i huvudet ute på en äng. Precis som i Nick Caves film är scenerna från resan drömska och fyllda med symbolik och djupa tankar. Hela konsertfilmen är en antikrigsfilm och både på showen och i filmen i filmen framgår detta tema med all önskvärd tydlighet.

Som konsertfilm fungerar detta som en bra hjälp för minnet att komma ihåg livekonserten. Det var en konsert som överraskade mig positivt. Jag gick dit nästan mest av vana... Det kändes som att om The Wall kom till stan borde man gå. Jag har ju lyssnat på den där skivan så otroligt många gånger. Döm av min förvåning när jag sedan blev jätteberörd och bokstavligen fysiskt tagen av konserten. Jag fick riktig gåshud på tre av de fyra första låtarna och de känslosamma bilderna som projicerades mot muren fick mina ögon att fyllas av tårar fler än en gång. Läs mer om mina upplevelser här.

Intrycken från konsertscenerna är givetvis inte lika starka på en biograf men jag fick liknande om än svagare känslor nu när jag återigen såg showen. Och jag tror säkert att filmen kan vara ett bra substitut för de som vill se showen men missade den.

Egentligen hade jag inte tänkt se filmen på bio, men det var före jag blev kontaktad av min kompis fru. Jag och kompisen hade sett konserten i Globen. Nu slumpade det sig så att han fyllde år just en av de två kvällar som filmen visades på bio. Jag fick frågan om jag vill ta med min gode vän på bio då hon själv olyckligtvis var upptagen pga av en grej på jobbet. Självklart sa jag och det blev middag på Angelos och bio i Råsunda. Mycket trevligt. Vi båda gillade konserten mer än filmen men filmen var ändå helt ok.

Jodå, detta var en bra film. Det är inte en renodlad konsertfilm för dem av er som söker det. Det är en kontemplation över krigets hemskheter. Jag tåras alltid när "Bring the boys back home" spelas, speciellt när vi ser den lilla flickan i klassrummet. Det är en internetklassiker men den funkar bra här också.

Efter filmen fick vi Pink Floyd-fans en liten extra gåva. Roger Waters och Floyds gamle trummis Nick Mason sitter ner och svarar på inskickade frågor från en massa fans. Jag hade hoppats på uppriktiga och självreflekterande svar. Jag hade hoppats på att Roger Waters skulle visa samma ödmjukhet som person som han verka vilja förmedla med sitt fredsbudskap, men tyvärr var han samma gamla domderande och arroganta jag som alltid. Han körde med Nick på ett otrevligt sätt. Så fort det kom upp frågor om samarbetsproblem inom bandet, speciellt med David Gilmour, så skämtade Roger bara bort frågan med en massa fåniga svar. Nej det var inte något vidare. Jag tycker att herr Waters ska låta sin musik tala istället för att försöka vara lustig samtidigt som han trycker ner andra i skorna.

Men åter till filmen. Jag ger Roger Waters The Wall tre pompösa egocentrikers av fem möjliga. Japp, då syftar jag på herr Waters.

Betyg: 3/5