Trolljegeren (2010)

Nu har jag äntligen tagit mig av den norska filmen Trolljegeren. Det är en himla skoj "found footage"-film om några dejlige studenter som hjälper en trolljägare jaga några förrymda troll. 

Genren "found footage" inbjuder till skräck a la Blair Witch Project men detta är långt från det. Istället får vi hänga med de tre lustiga studenterna och den vrånge jägaren och jag gillar det mycket. 

Filmen leker med konceptet och lyckas väl. Filmen håller högt tempo och är aldrig tråkig. Thomas den entusiastiska studentreportern i blå gammal klassisk täckjacka är favoriten. Johanna som är teamets ljudtekniker är cool och modig. Den orolige och kristne fotografen får vi inte se så mycket av. 

Den vresige trolljägaren är också en skön prick, lite av en galning i sin hängivna självuppoffrande fokus på uppgiften.

Det är kul hur de vävt in gamla sagors regler som gäller trollen. Att de blir förstenade eller sprängs i solljus, tydligen beroende på deras ålder. Också att de verkligen hatar kristna vilket vår olycklige fotograf får erfara.

Gillar också hur vi lite i taget får veta mer om myndigheternas försök att hålla trollens närvaro hemligt. Mycket humor i scenerna med statstjänstemannen. 

Vilket leder oss till slutet. Ja, vad kan ma

Betyg: 3/5

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Kari-gurashi no Arietti (2010)

 

Lånaren Arrietty eller The secret world of Arrietty är en animerad film från Studio Ghibli. Hayao Miyazaki har skrivit manus och den regisserades av Hiromasa Yonebayashi. Detta är en mycket gullig liten film om en liten flicka från det lilla folket som heter Arrietty.

Filmen är vemodig och rejält sorglig. Den når inte samma nivåer som en vissa annan film från Studio Ghibli, men den drar och sliter i tårkanalen ändå. En liten sjuklig pojke på besök hos moster får syn på Arrietty vilket leder till att han får uppleva förunderliga ting under de sista dagarna i livet. Han får lite glädje av utbytet, men Arrietty och hennes föräldrar måste fly från deras fina hem då de blir upptäckta. Antingen finns det många fler av det lilla folket i världen, eller så är de bland de sista av sitt slag.

Lustigt att en liten film som denna kan få en att hata en karaktär så intensivt. Jag tänker på den äckliga hushållerskan. Trots alla vedermödor lockades jag att tro att det skulle sluta lyckligare. Det fina dockhuset som var som gjort för Arrietty och hennes familj borde fått en större del av slutet tänkte jag. Jag trodde också att den lilla pojkens önskan att Arrietty skulle få huset skulle komma mer i spel. Istället fick vi en fin men vemodig sista scen. Våra två huvudkaraktärer gick sina öden till mötes med mycket bistra framtidsutsikter.

Fin film, lite sorglig, inte ens en gnutta hopp, en film som passar bra in i 2020.

Betyg: 3/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, hoppa gärna över och kolla in hennes tankar om filmen.

Hemmet

Lagerbladet

Dockhuset

Häxan

Höjden av lycka

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

Incendies (2010)

Jag har gillat, nej älskat, alla filmer av Denis Villeneuve jag sett. Fram till nu det vill säga. Men nu har jag sett Incendies och det är en film jag inte tycker kommer upp i hans vanliga standard trots, eller kanske på grund av, att den hyllas något enormt. "Villeneuves bästa film" och så vidare. När jag ser en så hyllad film och filmupplevelsen blir så mycket svagare än förväntat blir jag nyfiken på att försöka förstå varför.

Man kan analysera filmen i två perspektiv, dels det rent filmiska, dels innehåll med avseende på karaktärernas val och de heta politiska frågor som filmen berör.

Mycket av filmen känns solid, som ett gott hantverk av Villeneuve. Men det finns svagheter. Rent filmiskt är detta en historia som berättas i flera tidslinjer. Villeneuve hoppar friskt mellan nutid och dåtid, ibland i långa scener, ibland i fragmentariska snuttar. Han väljer dock att inte hjälpa åskådaren på vägen, inget i filmspråket antyder var i tiden vi är i alla dessa klipp. Vissa regissörer väljer att ledsaga sina åskådare i filmer där tidshopp används flitigt. Det kan vara genom färgtonen eller på annat sätt som tar bort risken att åskådaren sitter och funderar på fel sak under titten. Det känns som att detta är en av hans tidigaste filmer och att han testar på alla coola saker han lärt sig i filmskolan, men det är trots allt hans fjärde film.

Villeneuve, som också skrivit manus, väljer också att inte klargöra vilket land det handlar om eller vilka fraktioner i inbördeskriget historien handlar om. Det är tydligt att han inte vill att filmen ska ta ställning i den faktiska konflikten, och det är förvisso av godo för filmen, men otydligheterna i filmen har också baksidan att jag som tittare sitter och undrar över dessa frågor i onödan.

Man kan på internet hitta att filmen bör utspelas i Libanon under tiden för inbördeskriget där (1975-1990). Kristna mot muslimer, alla mot alla. Villeneuve väljer inte sida utan visar upp groteska brott mot civila från båda sidorna. Hans huvudkaraktär Nawal tar dock ställning och ansluter sig till den muslimska milisen och blir en lönnmördare för dem. Att hon, som kristen, valde den sidan var högst oklart. Javisst, hon bevittnar på nära håll hur den kristna milisen mördade alla muslimer i en buss. Men hon hade också just bevittnat resultatet av att den muslimska milisen mördat alla i en by. Grader i helvetet är svårt att kvantifiera. En karaktär i filmens säger till och med att det eskalerande våldet är lika oundvikligt som en matematisk ekvation.

Ingen sida är bättre eller sämre enligt Villeneuve. Den sida som Nawal valde stal barn och gjorde dem till barnsoldater, där hennes eget barn råkade illa ut. Hennes sympatier och lojalitet blev malplacerade men det var inte rimligt att hon skulle ha koll på allt som hände henne och hennes barn vid det läget.

Filmen visar med emfas att Nawal råkar illa ut, men jag kan inte riktigt se henne som ett renodlat offer efter att hon valt sida och har blod på sina egna händer. Däremot råkat hon ut för grova övergrepp i inledningen av historien på grund av hederskultur. Hur hennes egen familj kan behandla henne som de gjorde är ofattbart. Med en sådan kultur (på båda sidor) är det inte svårt att förstå hur inbördeskriget kunde eskalera så snabbt.

Sen har filmen en gigantisk ologisk detalj som raserar en stor del av den illusion den försöker bygga upp. Den muslimske milisledare som Nawal ansluter sig till framställs som en omnipotent härskare över hans lilla del av landet. På hans sida arbetar en prickskytt, som för övrigt visas skjuta två små barn som går på en gata i en utbombad stad. De bär på matkassar. Samma prickskytt byter helt orimligt sida och blir tortyrexpert på den kristna milisens sida. Detta kommenteras såvitt jag uppfattade inte alls i filmen. Jag kanske missade något centralt här? Annars är det just den typen av logisk lucka som är tillräckligt stor för att kunna omkullkasta en hel film. Om nu den muslimske milisledaren var så mäktig skulle han knappast ha tillåtit att killen fick leva vidare då det var personer på muslimernas sida som blev torterade i fängelset.

Sen kan man ju också förundras över Nawals val att låta hennes två vuxna barn tvingas reda ut hemligheten. Utan det beslutet ingen film, okey fine I get it, men jag fann det så utstuderat elakt av henne att hennes snack i slutet om att kärleken till hennes barn övervinner allt faller platt till marken.

En högst problematisk film detta. Visst, om man väljer att mäta dess värde i hur hemska saker som visas från inbördeskriget är den stark, men det är knappast det som avgör om filmen är bra eller ej. Att chocka åskådarna eller göra dem bestörta kan vilken regissör som helst klara av.

Så det finns plus och minus. Jag gillade delarna med Nawals barns resa mer än de om henne själv. Hemligheten är också enorm och det är klart att man som åskådare blir omskakad. Magkänslan säger mig dock att den är värd en trea.

Betyg: 3/5

How to Train Your Dragon (2010)

Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.

Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...

How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.

Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.

Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.

Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity

Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers

Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world

David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception

True Grit (2010)

Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5