Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Ghostlight (2024)

Ghostlight är ett rent drama om det mänskliga tillståndet. Vi får följa hur Dan navigerar sonens självmord med dottern Daisy som håller på att balla ut totalt, en knacklig relation till frun Sharon och sitt egna sörjande. Vad bättre att hantera allt detta än att gå med i en amatörteatergrupp? Gruppen ska uppföra Shakespears Romeo and Juliet, ni vet den där om självmord och annat...

Filmen inleds med det sedvanliga, hysterika. Jag håller på att tröttna men den rätar ganska snart upp sig och jag är helt engagerad i den fina berättelsen hela vägen in. Nästan två timmar lång.

Dan och Sharon och Daisy spelas av det gifta paret Keith Kupferer och Tara Mallen och deras dotter Katherine Mallen Kupferer. Filmen känns i alla sina delar mycket verklig.

Filmen har också hyllats för sin säkra och fina hantering av ämnet och den är bra, men den har ändock långt upp till de bästa i klassen. Jag gillade filmen mycket just när jag såg den, men som med så många filmer från 2024 har den snabbt falnat, bleknat, fallit i glömska. Hur tusan ska jag ens få ihop en topp 10 till poddningen?

Rekommenderas ändock till de av er som gillar ren och skär drama, noll verklighetsflykt, men den kan kanske bjuda på några funderingar om livet och konstens helande kraft, eller till och med en eller annan insikt.

Betyg: 3/5  

Anora (2024)

Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.

Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.

Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?

Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är. 

I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.

Betyg: 2/5

Le Comte de Monte-Cristo (2024)

Behövdes det egentligen en ny inspelning av Alexandre Dumas klassiska roman? Det är högst oklart men jag blev i alla fall sugen att se vad fransoserna gjort med denna adaption. Adaption på en lång bok betyder i detta fall en lång film, nästan tre timmar, men den flög förbi som en västanvind på kinden en varm sommardag. 

Alla vet ju vad som händer i historien och detta har regissörerna och tillika manusförfattarna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte tagit fasta på. De fokuserar inte på detaljer om det vi sett i så många tidigare versioner av historien. Flera viktiga sekvenser tar de sig igenom med några få korta scener som mer känns som korta flash backs. Det gäller hur Edmond tar sig ut ur fängelset, hans resa till ön, hur han hittar skatten och hur han bygger upp sig själv och sina medhjälpare inför hämnden. Även tiden i fängelset är barmhärtigt nog avklarat mycket snabbt.

Istället fokuserar filmen på en nästan poetiskt beskrivning över hur Edmond, Haydée, Andréa och Jacopo snärjer familjerna Morcef, Villefort och Danglars. Detta är mer ett psykologiskt drama än ett actionäventyr.

Filmen dröjer sig kvar vid hämnden i stor grad, det är väl det boken handlar om egentligen. Edmond utropar ångestfyllt "justice", som om det endast handlar om att rättvisan ska ha sin gång, men det är hämnd, mig lurar han icke!

Filmen är ljuvlig. Skådespelarna är för mig okända men mycket bra.Vi ser Pierre Niney, Anamaria Vartolomei och Laurent Lafitte i rollerna som Edmond, Haydée och Mercedes. Bra grejer. Men det är production design som är allra bäst. Man känner sig transporterad till Frankrike på mitten av 1800-talet och det är underbart.

Filmen tappar dock lite, lite under sista halvtimmen. En film som så länge fokuserar på hämnden visar allt för lite av densamma, och vi får i princip inte se något av effekterna därav. Jag blir lite snopen, en "blåst på konfekten"-känsla infann sig. Javisst, vi ser Edmond förgöra några figurer men det går allt för hastigt. Det är som att produktionen fick ont om tid och pengar och skyndade sig att avsluta filmen. Lite synd kan jag tycka på en så ståtlig film i övrigt.

Betyg: 4/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

The Bridges of Madison County (1995)

Det var första gången jag såg The Bridges of Madison County, och jag hade magiskt höga förväntningar på denna klassiker. 

Men tyvärr föll filmen platt för mig. Den är lång med sina 135 minuter. Den sista halvtimmen är riktigt bra med ett vemodigt på gränsen till sorgligt slut. Men under de första 100 minuterna var jag dödligt uttråkad.

Jag fann inte filmen speciellt engagerande förrän i slutet. Det började redan med de inskränkta och i mina ögon ganska orealistiska vuxna barnens reaktioner på vad deras mor lämnat efter sig. Förvisso reagerar nog vi alla helt olika i den situationen så orealistiska är nog fel ord, men det kändes som att de reagerade som  de nu gjorde för att det skulle passa filmens narrativ bättre. Nåväl man blir lätt lite avogt inställd när det är så tydligt att filmen gör allt för att manipulera dig som åskådare.

Under större delen av filmen satt jag och förundrades över hur gammal Clintan var redan i mitten av nittiotalet.. Han var då 65 år! Och nu har han nyss fyllt 94 år. Damn, det är krut i gubben. 

Jag tyckte till och med att det blev lite osmakligt när han började med the smoochies med Meryl. Hon var runt 45 år när filmen spelades in så filmen lyckades i alla fall undvika jättegammal gubbe med en 20-årig tjej. Men jag är uppenbarligen inte speciellt van att se sexliv för folk i pensionärsåldern på bio. 

Vad filmen däremot lyckas med till fullo är att beskriva hur olyckligt det blir när en person, i detta fall Meryls Francesca, inte lever sitt liv till fullo på grund av samhällets regler. Det är ett rejält problem och man ömmar för de som råkar ut för detta på grund av religion, statsskick eller fördomar. I detta fall valde hon bort lyckan på grund av omtanke till sin make och sina barn så jag ser det som delvis ett eget val och därmed lite mindre hemskt. Men lite sorgligt var det allt. Fast mest vemodigt, kanske.

Slutet var dramatisk, jag blev mer engagerad och kan absolut förstå varför filmen fått stor uppmärksamhet. Jag var bara inte en av filmens tilltänkta publik antar jag.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden där jag, Joel och Frans pratar om filmen, podden finns där poddar finns, eller här.

Escape from Alcatraz (1979)

Den andra filmen i den pågående säsongen av Clintanpodden blev Joels val Escape from Alcatraz. Detta var en film som jag såg som ung men då var jag nog för omogen för ett tungt drama som detta. Trodde jag i alla fall. Jag är kanske fortfarande för omogen för denna typ av film...?

Jag inser att filmen är gedigen. Allt är kompetent utfört men jag finner filmen långsam och oengagerande och slutkänslan är att den är tråkig. Vilket inte är acceptabelt i min bok.

Jag saknade kanske starkare karaktärer, inte bara karaktärer som man skulle tycka synd om, vilket denna film var fylld av. De onda med den überonda fängelsedirektören Dollison i spetsen var mer eller mindre karikatyrer av "den onde mannen" som taget ur en serietidning.

Själva flykten i sig var någorlunda spännande men inte speciellt spektakulär heller för den delen. Sen saknade jag mer "reaction shots" från efter flykten, både från de som lyckades, han som misslyckades och fängelsedirektören Dollison. Det är kanske effektsökeri men i en så tråkig film som denna hade det behövts.

En film som inte har en uns av "reaction shots" är A man escaped av fransosen Robert Bresson. Den filmen behöver dock inte konstgjorda känsloförstärkare då hela filmen är intensiv i all sin långsamhet. Det är en film min gode vän Sir Per rekommenderat och där har vi ett lyckat gripande drama som beskriver, i minsta detalj, hur en motståndsman under andra världskriget flyr från ett tyskt fängelse. Filmen slutar när han tar sina första steg i friheten utanför murarna men i den filmen passar slutet filmen som handen i handsken.

Frans, Joel och jag diskuterade också huruvida det känns ok att heja på fångarna, dvs brottslingarna.

 Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Past Lives (2023)

Past lives är en hypad film från förra året. Detta är något av en Linklater "light" där handlingen utspelas under tre olika år med 12 år emellan varje år. Tyvärr stannar likheterna med Linklaters mänskliga dramer vid hoppandet i tiden...

Det börjar med Nora och Hae som tolvåringar i Seoul, Korea. Hae är förälskad i Nora som bara en tolvåring kan vara. Men istället för att tappa intresset för Nora efter några veckor, slits hon iväg från honom då hennes familj flyttar till Kanada. Haes förälskelse fryser fast i tiden.

12 år senare bor Nora i New York City och Hae gör lumpen hemma i Korea. De återupptar kontakten via Facebook men ingen av dem tar initiativet att söka upp den andra i verkliga livet. Förälskelsen fryser vidare.

Ytterligare 12 år senare hittar vi Nora lyckligt (?) gift och Hae har nu fått tummen ur röven och ska komma och besöka sin "livs kärlek" i NYC. Därefter följer en rad akwarda möten och Nora är allt annat än lojal mot sin make. Hae tittar på Nora med stora blöta ögon som om han vore en svart labrador. Ni vet en sådan där hund som gör allt och lite till för sin matte...

Bitterljuvt? Sanna innerliga känslor? Ett perfekt drama? 

Filmen är hyllad av många. Personligen blev jag inte speciellt berörd av kärleksparet eller filmen som helhet för den delen. Den enda figur i filmen jag kände lite för var Noras make. Jag gillar inte illojalitet generellt sett. Det Nora gjorde behöver inte innebära illojalitet, men så som filmen spelas ut upplever jag det som att gränser blev passerade. Som till exempel när de tre satt i baren och Nora pratade koreanska med sin labrador och betedde sig allmänt exkluderande mot sin make...

När jag sedan hör att Nora är Celine Songs alter ego blir hela filmen lite absurd med tanke på hur hon beskriver sig själv, närmast som en sagoprinsessa. Det är helt ok med en sådan självbild i verkliga livet, men i ett filmmanus tycker jag nog att det varit på sin plats att problematisera huvudkaraktärens handlingar och roll i dramat lite grann. Celine Song är alltså filmens manusförfattare och regissör. Jag gissar att Celine Song inte är speciellt gammal. Manuset verkar snarare vara skrivet av en gymnasieelev än av en person som levt ett mångfacetterat liv.

Inte imponerad.

Betyg: 2/5

Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "them damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5 

The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Perfect Days (2023)

Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

La passion de Dodin Bouffant (2023)

Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".