Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.

Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World

Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften

Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1995, del 2

Idag släpps andra delen av de bästa albumen 1995 via vår Patreon.

Gå in på Patreon/Shinypodden och bli medlem. Det är så billigt det kan bli, gratis!

Där kan ni lyssna på albumavsnitten på fler olika sätt; via webben, via Patreon-appen eller genom att prenumerera på avsnitten i poddformat (klicka på pod-ikonen på vår Patreon webbsida).

Hoppas ni reder ut tekniken... Och att ni gillar vårt val av bästa album för året.

Del 1 ligger ute sedan en vecka tillbaka. 

Shinypodden Special flyttas till Patreon

Vi har nu i snart två år poddat om de bästa albumen från olika år under bannern Shinypodden Special.

Från och med nu flyttas dessa avsnitt till Patreon.

Idag släpps första avsnittet av två om de bästa albumen från 1995 och nästa vecka kommer del 2. Det är som vanligt. 

Men för att kunna lyssna på avsnitten måste ni bli medlemmar på Patreon och välja medlemsnivå (gratis eller en av de andra två grupperna). Alla medlemmar får musikavsnitten oavsett vilken nivå man väljer.

Om ni inte redan är registrerade på Patreon måst ni registrera er först, och sedan gå in och bli en patreon för Shinypodden på:

https://www.patreon.com/Shinypodden

Avsnittet lyssnas med fördel på Patreon-appen eller via webben.

God lyssning! 

David Bowie - Tonight (1984)

Believing the strangest things

A few years ago, me and my buddy Mr. Magic did a very small Swedish-speaking podcast where we discussed Bowie’s albums. In the very last episode, we ranked Bowie’s all albums from 28 up to number One. 

The bottom five in my list became a fierce dog fight between the two Tin Machine albums, “Pin Ups”, the first album named “David Bowie” and “Tonight”. With that I must say that this album is not great. 

“Tonight” was released the year after the smash hit “Let’s Dance”. The reason for the Record Company Man was of course to pull more gold out of the mine. For Bowie it seems to have been an after-thought altogether. He ditched Nile Rodgers as the producer, and the album looks like a support project for his friend Iggy Pop who ran low on cash at the time.

Bowie wrote two new songs with Iggy, Tumble and Twirl and Dancing With the Big Boys, and added three old Iggy songs from the seventies as well as two other covers, one Beach Boys and a Leiber-Stoller song. The rest was a mere two new songs, Loving the Alien and Blue Jean. This is not nearly enough I would say. Bowie continued to surprise his audience, ever the chameleon. He never took the easy way out.

Besides the low output of new "fresh" material, the production of the album is extremely weak. It reeks of bad eighties choices of instruments, mixing and overall “style”. As if that was not enough, many of the songs are done as reggae!!! Hate is a strong word when it comes to reviewing music, so let’s say I really, really don’t like reggae.

In the end only three of the new songs are interesting. “Blue Jean” has a funny music video that is so dated you can only smile with remembrance in your eyes. The best thing with it may be David’s make up. If you are to check it out, don’t miss to also have a look at the 20 minutes short film built around the song directed by Julien Temple.

“Dancing With the Big Boys” is like an early song from the “Never Let Me Down”-sessions. It is bombastic and fun in a way, but it’s not among Bowie’s classics. “Loving the Alien” is better. Reminds me about some of his work for soundtracks like “Absolute Beginners”.

Of the rest, most of them are unbearable to me. Sure, Bowie gives a master class in singing on the “God Only Knows” but I question the need for this song and this album to begin with. One part new stuff, one part covers and one part reggae versions of old Iggy Pop songs. Crazy. Like a “Kinder Surprise”, but without the chocolate.

Maybe I can give him that the album is eclectic at least.

My rating: 3/10

Side A:
1. Loving the Alien
2. Don’t Look Down
3. God Only Knows
4. Tonight

Side B:
1. Neighborhood Threat
2. Blue Jean
3. Tumble and Twirl
4. I Keep Forgettin’
5. Dancing With the Big Boys

Best songs: “Loving the Alien” and “Blue Jean”

Produced by: David Bowie, Derek Bramble and Hugh Padgham

Released on September 24th, 1984

Media: Box “Loving the Alien [1983-1988]”, 2018, reissue, remaster, 180g

Steven Wilson, Stockholm 2025

Steven Wilson, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 1:a maj, 2025

Steven Wilson är frontmannen i bandet Procupine Tree. Wilson har många järn i elden, han producerar album (tex Opeth), han mixar gamla klassikers i stereo (tex Pink Floyd Live at Pompeii) och "spatial audio" (tex Marillions Misplaced Childhood), han har en podcast med Tim Bowness som heter The Album Years, och han har en massa sidoprojekt som No Man med Tim Bowness, Blackfield med den israeliske musikern Aviv Geffen och en one-off Storm Corrosion emd Opeths Mikael Åkerfeldt. Till allt detta håller han också igång en solokarriär och har släppt åtta album. 

Jag har lyssnat på Stevens podd och hans olika band under de två senaste åren ungefär. Jag har långt kvar innan jag kan säga att jag "kan" Steven Wilson. Men nu när han kommit ut med ett nytt album och går på turné ville jag såklart se showen. Jag och Niklas gick på vårt fjärde gemensamma konsert under första halvan av 2025 och detta var den jag mest sett fram emot.

Stevens nya album heter The Overview och den består av två långa stycken, en på sida A och en på sida B av vinylen. "The overview effect" är namnet på det som många astronauter känner när de tittar tillbaka ner på Jorden. Jag har lyssnat på albumet några gånger och  vi fick se världspremiären av dess live-framförande. detta var höjdpunkten under showen för min del.

Under första halvan spelade han låtar som ofta hade något med rymden att göra tagna från tidgare soloplattor och en låt från Procupine Trees, Discolated Day från The Sky Moves Sideways. Tyvärr kände jag endast igen några av låtarna under detta parti.  

Under stora delar av konserten hade han suggestiva videos som visades på en gigantisk skärm bakom bandet. Det kändes som blandningar av 2001 och Blade Runner och annat sci-fi, mycket suggestivt.

Steven själv spelade syntar eller gitarr och sjöng på de låtar som inte var instrumentala. Lite lustigt att han gick omkring barfota på scenen. som taget från San Fransisco 1968. Basisten var en gigantisk man med ett långt vitt hår och på vårt avstånd såg han ut som någon tagen ur Highlander. There can be only one!

Noterbart var att Steven i slutet pratade om att han givit oss en unik show då han avsåg att byta ordningen på vissa låtar, och i Oslo dagen efter inledde han med hela nya skivan i första delen och sedan de övriga låtarna i andra delen. Det var nog ett bra val, inleda med nyhetens behag och avsluta med gamla trotjänare för fansen...

Överlag var det en mycket trevlig kväll med Niklas. Cirkus är en bra lokal och vi hade bra sittplatser, trots en "Karen" på raden bakom oss. Nere på parkett tvingades folket stå vilket var udda då mycket av musiken är mer lugn i stilen. De var glada i hågen ändå.

Setlist:

Set 1:
The Harmony Codex
King Ghost
Luminol
What Life Brings (Live debut)
No Part of Me
Dislocated Day (Porcupine Tree song)
Remainder the Black Dog
Harmony Korine
Vermillioncore

Set 2 - The Overview:
Objects Outlive Us (Live debut)
The Overview (Live debut)

Encore:
Pariah
Ancestral

The Pineapple Thief, Stockholm 2025

The Pineapple Thief, Klubben Fryshuset, onsdagen den 9:e april, 2025

Årets tredje konsert med Albumåren-Niklas var de brittiska symfonirockarna The Pineapple Thief. Det är en musikgenre som både jag och Niklas gillar och den kommer ofta upp i våra poddar om e bästa albumen från olika musikår. Genren kallas för progressive rock på engelska, ej helt lätt översatt till svenska utan att byta innebörden av begreppet.

Bandet har hållit på i över 25 år men de blev kanske lite mer intressanta 2017 då trummisen Gavin Harrison joinade bandet. Han är mer känd som trummis i Porcupine Tree och King Crimson bland mycket annat. Han är också en av de bästa trummisarna "out there".

Spelningen på Klubben blir av nödvändighet intim då maxkapaciteten är 800 personer. Det var inte knökafullt men nästan, skulle gissa 600 personer kanske. Det var en mestadels manlig och medelålders publik. En och annan dam syntes dock i publiken. 

Niklas och jag hade bytt biljetter. Tidigare i vintras bjöd jag honom på den ljuvliga Sophie Zelmani på Cirkus och nu fick Niklas bjuda tillbaka. Byteshandel av bästa sorten.

Mina tankar om konserten då? Ja. men den var helt ok. Gavins trummor dominerade upplevelsen och de är exceptionella. För vissa band sticker trummorna ut och gör dem än mer njutbara, som här. Resten av bandet var adekvata utan att sticka ut. Deras sound låter bättre på studioskivorna då jag gissar att det går att rätta till saker i efterhand eller via omtagningar.

Jag kan inte deras låtar så bra men långa dynamiska och omväxlande låtar gör sig bra live, lite som klassisk musik slår det mig. Favoritlåten In Exile från 2016 års Your Wilderness spelades i alla fall. Härligt.

Som ofta händer under konserter vandrade tankarna iväg... och jag besökte Elsa igen. Men jag hann också studera aktörerna på scenen. Gavin på sina trummor påminde mig starkt om Peter Quinn i Homeland. Sångaren och gitarristen Bruce Soord påminde mig om en lite rundare Thom Yorke minus sångrösten och briljansen. Bassisten Jon Sykes var en favorit med sina ansiktsuttryck och rakade huvud. Utseendemässigt och lite i rörelsemönstret påminde han mig om "RAN Sailing"-Johan. 

För konsertframträdanden har de med sig gitarristen Beren Matthews. Coolt Tolkien-inspirerat namn! Han showade med sitt excentriska gitarrspel som ibland lät bra, ibland... not so much. Han stack dock mest ut då han stod blickstilla och stirrade ut över publiken utan att blinka som om han vore en robot. 

En rolig sekvens var då sångaren hade råkat fälla mikrofonstativet och en roddare lyckades kasta sig upp och håva in stativ och mikrofonen som tagit sig fri precis innan sångaren skulle börja sjunga igen. Det blev en kul sekvens och alla i bandet började skratta, även Mr Robot på gitarren.

Detta var en konsert som går under "helt ok" och kvällens höjdpunkt var snarare det sociala och att hänga med Niklas på klubb.

Set list:

Set 1:
The Frost
In Exile
Demons
Versions of the Truth
Our Mire
White Mist
All That's Left
Now It's Yours

Set 2 - acoustic
Threatening War
Barely Breathing
Snowdrops

Set 3:
Rubicon
To Forget
It Leads to This
Give It Back

Encore:
Fend for Yourself
Alone at Sea
The Final Thing on My Mind

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 3

1978 är ett så brett musikår och vi missade så mycket i våra respektive listor att vi slog till och erbjuder er här ett bonusprogram bestående av en gigantisk musiktävling. 

Eller, tävling och tävling. Det är inte direkt det viktigaste. Ni får en poäng för varje band/artist ni tar. Men det gäller att vara snabb för Niklas skjuter från höften illa kvickt som det blev.

Vi har också testat en ny inspelningsprocedur. Hoppas ljudkvaliteten inte blev allt för sunkig. Kanske lyssnas bäst via hörlurar?

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 2

Resan mot våra subjektiva bästa album från 1978 går vidare då vi tar oss an top 5 av listorna. Vilka blir våra två listettor?

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1978, del 1

Så är Specialen tillbaka. Som ni har saknat den! 

Nu handlar det om våra albumfavoriter från musikåret 1978. I första delen avhandlar Niklas och Henke undre halvan av våra respektive listor.

Albumåret 1978 blir tre avsnitt och därefter fyller vi på med två avsnitt om de bästa filmerna från 2024. Så kämpa på, Specialen i fem veckor i rad!

Shinypodden hittar du där poddar finns, eller här.

Sophie Zelmani, Stockholm 2025

Sophie Zelmani, Cirkus, onsdagen den 19:e februari, 2025

Detta var elfte gången jag såg Sophie Zelmani live. Hon har blivit mindre blyg på scenen de senaste åren och konserterna har därmed en anna känsla än de jag såg förr. Då, från mitten av 00-talet och framåt sa hon knappt ett ord och konserterna fick en mystisk aura där musiken berättade historier och det låg magi i luften. Jag kunde önska att hon skulle vara mer öppen på scenen, men nu när hon pratade mellan nästan varenda sång under första halvan av konserten drog jag tillbaka min önskan. Inte för att det hon sa var trist men det drog ner på tempot och hon är fortfarande inte en artist som håller publiken i ett järngrepp. 

Det är mer att hon bjuder in publiken att gå och kissa under konserten och oroliga frågor om alla mår bra. Förr i tiden kom hon istället alltid ut till bordet med signerade cd-skivor till salu och hälsade på publiken efter spelningen. Det gjorde hon inte denna gång (såvitt jag såg i alla fall). Det var bättre förr helt enkelt. Överraskningen!

Konserten tog sig rejält under andra halvan och jag blev euforisk några gånger mot slutet. Det drog igång på riktigt en eller två låtar före hon bjöd upp Dregen och dottern (?) Etta Zelmani att köra en cover av hennes Alway you, sjungen på svenska mestadels. Gissar att det var en sång från förra årets Så Mycket Bättre. Nej, jag har inte sett den säsongen... TV4.

Hon hann också med att sjunga sjunga en cover på en låt av Peo Thyrén som satt i publiken lite till vänster om oss. Han såg nöjd ut. Hon körde Will You Run Away With Me som är en svensk version av Noices Vi Rymmer Bara Du Och Jag från albumet Det Ljuva Livet. Jag kände knappt igen melodin i det långsamma tempot. 

På tal om covers gjorde hon också Dylans Most Of The Time som hon spelat in på något soundtrack. Inför låten var det prat där hon kallade Dylan för hennes "husgud". Sophie passade också på att hylla Leonard Cohen. Hon kastade ut frågan till publiken om vad vi tyckte om Dylan, och fick spridda mumlanden tillbaka. "Bara sådär?" blev hennes blyga konstaterande. Lustig sekvens.

Senare körde hon två publikens val som hon gjort på konserterna sedan 2019 då jag och David såg henne på Konserthuset i Norrköping. Första låten var någon från första skivan och den andra var Fire, den sista låten på albumet Time To Kill. Det är en otroligt bra låt men tyvärr avbröt hon framförandet innan det bra slutet.

Jag har följt Sophies karriär från och med andra skivan Precious Burden från 1998. Fan vad tiden går, hörrni.

Andra bra låtar under konserten var Going Home, Dreamer, I Can't Change, If I could, Precious Burden och Aftermath. Hon spelade som vanligt min absoluta favoritlåt Oh Dear, och nämnde att den är en låt hon är så fäst vid att hon inte kan ta ut den från setlistan. Tyvärr var det den mycket sämre live-version som bandet kört de senaste många åren. Det är den version där tempot bryts i mitten och vi får ett långt gitarr-plockande från Lasse. Jag gillar inte denna version, trots att jag nästan alltid i övrigt när Lasse och bandet gör utsvävningr som bryter låtarnas vanliga sound.

Showens höjdpunkt för mig kom under extranumret om tre låtar. Det inleddes med The Lord och en helt magisk trumpet dök uppf rån intet. Vid sidan av de vanliga vapendragarna Lasse Halapi, Peter Koronen och Thomas Axelsson hade de med sig den unge Albin Grahn som spelade elpiano och trumpet. "The Amish Man" som vi kallade honom. The Lord var magisk. En försiktig trumpet tog mig tillbaka till studenttiden i Uppsala och Comas galna trumpetlir. Att denna trumpet passade så otroligt bra in i Sophies musik borde inte ha varit en överraskning men den kom som ett slag mitt i solar plexus. Golvad. Av lycka.

Och så kom så tredje och sista låten i extranumret, en förlängd version av So Long (Aranjuez version) med ett avslutande segment med trumpeten. Ståpäls! 

Spelade in slutet, kolla nedan och få en liten, liten vajb av hur det kunde låta på Cirkus, men gör sig inte lika på på video som i verkligheten...

Setlist: Nope, ingen setlist har loggats.

Men jag hittade dessa låtar på youtube hos Lasse Sten. Tack Lasse.

Happier Man:

Här är Oh Dear i en version som är sådär...

Några bilder från mig.

Inledningen, allt är fortfarande möjligt...

Dregen och Etta Zelmani

Sophie njuter av bandet, snart trumpet!

Bonus: Oh Dear (studioversionen)

Opeth, Stockholm 2025

Opeth, Cirkus, tisdagen den 11:e februari, 2025

Konsertåret kickads igång med svenska metal-progressive-rock, det sagolika Opeth. Mikael Åkerfeldt och killarna i Opeth spelade på hemmaplan och det var bra, mycket bra.

Jag älskar Opeth när de drar emot progressive rock. De är bra när de kör sina mest metalliska metal-låtar också men jag gillar de lugna låtarna mer. Fast om jag skärskådar mina känslor om deras musik är det nog de komplexa, komplicerade och variationsrika låtarna jag gillar mest, oavsett om Mikael growlar eller ej.

Opeth låtar är långa och Mikaels mellansnack är också långt och mycket underhållande. Konserten blev drygt 2 timmar, och då hann de endast med 12 låtar.

De spelade några riktigt bra låtar som Ghost of Perdition från favoritalbumet Ghost Reveries, In my time for need från det fina albumet Damnation samt Sorceress från skivan med samma namn. Under den senare låten gick Mikaels gitarr sönder och vi fick en längre paus i mitten då teknikern kom in med en annan gitarr och Mikael underhöll oss på sitt sedvanliga obekymrade sätt. Den grabben har en skön stil.

Men kvällens klara höjdpunkter var ändå de fyra låtarna från nya plattan The last will and testament. På scenen hade de satt upp cirka 15 olika stora skärmar som ramade in scenen och som skapade en illusionen att vi tittade in i ett gammalt gotiskt slottsrum med tavlor, kandelabrar och annat. Det var mycket effektfullt och det kändes som att man kom in i en annan tid. Eller som att titta in i en film, en film som jag skulle vilja se!

Kvällens bästa låt var A story never told. Basta!

Detta var andra gången jag såg Opeth. Båda gånger på Cirkus och båda gånger med på plats långt bak och högt upp på läktaren. Man ser bra men tyvärr är ljudet inte perfekt diekt uppe under taket, det är som att ljudet trycks ihop mellan vägg och tak och ljudbilden var inte klar under delar av konserten.

Men överlag en mycket bra konsert.

Setlist:

1. §1 
2. Master's Apprentices
3. The Leper Affinity
4. §7
5. Häxprocess
6. In My Time of Need
7. The Night and the Silent Water
8. §3
9. Ghost of Perdition
10. A Story Never Told

Encore:
11. Sorceress
12. Deliverance

 

Shinypodden Special - The Cure Albums Ranked, part 2

Andra och avslutande delen av The Cure albums ranked med gästerna Måns och Anders.

Vi inleder med alla studioalbum fram till 2008 och avslutar med Songs From A Lost World som släpptes i vintras.

I dagens andra avsnitt avhandlar vi crème de la crème från The Cure samt snackar lite mer ingående om det nya albumet.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - The Cure Albums Ranked, part 1

Specialen tuffar på med ett nytt typ av specialavsnitt. Henke och gästerna Måns och Anders rankar alla album från dent brittiska bandet The Cure. 

I dagens första avsnitt avhandlar vi de lite mindre suveräna albumen. Nästa vecka kommer vi till crème de la crème!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1992, del 2

Albumåret 1992 del 2 är här. Under detta avsnitt går vi igenom toppen av våra listor för året. Vi roar oss också med den stora examinationen i Grunge-skolan. Niklas svettas med låtarna och tävlar gärna mot lyssnarna. Spela med och kommentera med hur det gick för er. Ge oss era scorer!

Shinypodden finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1992, del 1

Specialen är tillbaka med Albumåret 1992. Henke och Niklas, Henklas, har lyckats ranka sina tio favoritalbum från året. I del 1 går vi igenom placeringar 10-6 .

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night In Pop är en musikdokumentär av Bao Nguyen om natten då We Are The World spelades in. Lionel Ritchie är vår ciceron under filmen som blandar nyinspelade intervjuer med helt fantastiska klipp från natten då allt hände.

Lionel Ritchie, Michael Jackson och Quincy Jones låg bakom idén som det verkar. De ville väl matcha britternas Do They Know It's Christmas från året före. På grund av den långa lista av storstjärnor som bjöds in blev det svårt att hitta ett datum som passade alla. I alla fall tills en genial idé föddes att de skulle lura in alla stjärnorna i en studio under natten efter den stora American Music Awards med just Lionel Ritchie som programledare den 28:e januari 1985. Och så blev det. Rafflande!

Det är underbart att få se bilder från inspelningen. Det känns lite som att man är som en fluga på väggen. Det är kul att få se hur charmig Lionel Ritchie är, både 1985 och i nutid. Han blir en klar vinnare i denna dox. 

Man får se hur taffligt Bob Dylan beter sig. Obekväm mycket. Man lider med Shiela E som endast bjöds in för att de hoppades att Prince skulle dyka upp på grund av vänskapen med henne, men alla fick tji där. 

Eller hur Stevie Wonder sent om natten fick för sig att de skulle sjuna på swahili och hur countrylegenden Waylon Jennings då fick nog och reste sig upp och gick hem. Cyndi Lauper var också skön. Huey Lewis var stark. Någon annan blev packad som en a-lagare på Hertig Johans Torg. Kul grejjer.

Som musikintresserad vad detta en mycket kul dokumentär. Klart sevärd för de av er som har liknande böjelse som jag.

Betyg: 3/5

Jojje har också sett filmen, läs hans revy här.