Letters from Iwo Jima (2006)

Letters from Iwo Jima blev något av en besvikelse för mig. Denna film bygger på en bok som samlat brev från japanska soldater på Iwo Jima hem till sina nära och kära hemma i Japan. Och följaktligen är det nog de delar av filmen som fokuserar på soldaternas privatliv och deras familjer som är filmens styrka. Men filmen spenderar inte speciellt stor del på dessa bitar. Jag kan nästan tycka att den skulle gått all in för det personliga perspektivet och skippat slaget helt och hållet.

När det kommer till slaget ur japanernas perspektiv var filmen en grav besvikelse. På grund av filmens snäva budget, cirka 20% av budgeten för Flags of our fathers, får vi en fattigmansbeskrivning av slaget. Jag får aldrig känslan av att detta var ett slag med fler än 20.000 stridande på vardera sidan. Istället får vi följa små grupper av soldater och vi ser aldrig mer än en handfull soldater i bild. Det blir urvattnat och tamt. Dessutom lyckas inte Clintan med team att få ordning på slaget varken koreografiskt eller logistiskt. När är de där och när är de här? Plötsligt ska några korsa ön... Men varför och hur? Det mesta från slagfältet var undermåligt.

Filmens inledning då japanerna förbereder sig inför slaget var något bättre men även här saknar jag fokus på vad de egentligen utförde. Vi har här ett försvar av en ö mot överlägsen fiende där försvararna höll ön i 35 dagar istället för de maximalt 5 dagarna det skulle ta att inta ön (enligt amerikanarnas beräkningar). Väldigt lite av strategin och taktiken som försvararna genomförde kom fram i filmen. Detta kanske beror på att man helt enkelt inte har dokumenterat hur det gick till, eller så är det på grund av den låga budgeten. Det enda alternativet jag kommer på vore att det nedprioriterades av Clintan och hans gubbar.

Ett exempel är tunnlarna som japanerna grävde ut, cirka 18 km tror jag det var. Detta var också som vi såg i första filmen en stor överraskning för anfallarna. Det enda vi fick se av det bygget var några få mån som stod och duttade med gamla hackor som tagna från Chaplins The Goldrush, långt från en industriell utgrävning av tunnlar i defensivt syfte... Som historiskt dokument kändes denna scen, likt många andra, mycket grumligt.

Överlag en besvikelse. Filmen gav mycket lite insikt om de japanska soldaternas inre liv och den gav ännu mindre om slagfältet och hur slaget gick till.

Betyg: 2/5

Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006)

Tredje filmen i serien, "Tokyo drift", har en helt annan känsla än de tidigare två. Filmen genomsyras av känslan av Tokyo som jag finner stämma väl överens med känslan av Tokyo irl. Den stora överraskningen är dock att Paul Walker inte är med i filmen. Vi får en helt ny huvudperson Sean spelad av den för mig okända Lucas Black. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för honom.

Däremot gillar jag Han (Sung Kang) som dominerar filmen med karisma och en tyst beslutsamhet. Hans öde i filmen var en chock.

Jag och Joel diskuterar filmens förtjänster i "Elfte rapporten från apokalypsen". Vi jämför den med "Karate kid 2" och jag lyfter likheterna med "Black rain" avseende känsla och miljö samt med "Rocky"-filmerna med liknande underdog arc, träningsmontage och bejublad vinst i slutet.

Här handlar det dock inte om boxning utan att drifta med bilar dvs sladda på ett kontrollerat och vackert sätt. Scenerna från garaget i inledningen var inte speciellt häftiga men tekniken (drifting) kom till sin rätta i biljakter "på stan" och framför allt i serpentinvägarna upp och ner för ett berg. Vissa scener var såpass häftiga att till och med jag kunde njuta av dem. Rent generellt sett är jag inte såld på biljakter för sakens skull. Jag vill gärna se att det för handling eller karaktärsutvecklingen framåt, alternativt är bad ass stunts a la "Fury Road".

En lustig detalj som jag utvecklar lite i podden är att Seans släpiga sydstatsdialekt påminner mig om Peyton Manning...

Denna film var ett stort steg upp jämför tvåan. De coola miljöerna i Tokyo adderade en hel del ambience för mig.

Slutscenen var bad ass och den öppnade upp en större värld för denna serie. Den adderade ett spänningselement på samma sätt som "post credit"-scenerna i MCU som gör att jag nu är väldigt pepp på att se vidare på serien. Jag vill ge den en trea.

Betyg: 3/5

Tokyo

Peyton Manning?

Drifting down a mountain

Han

"Joel moment"

"Peter" in Buffy Season 7 Episode 4

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Black Book (2006)

Game of Thrones är över. Det var en häftig resa att följa serien ända in i mål. De flesta karaktärerna och skådespelarna som spelade dem gjorde starka intryck på mig. Jag gissar att jag kommer hajja till närhelst skådespelare från serien dyker upp i "vanliga" långfilmer ett bra tag framöver. Och det är vad som hände när jag såg dagens film.

Det är den röda häxan Melisandre som dyker upp i en holländsk film av Paul Verhoeven. Det är såklart inte Melisandre själv utan skådespelerskan Carice van Houten. Hon spelar huvudrollen i detta drama som utspelas under slutet av andra världskriget.

Man kan se denna film som en seriös variant av Tarantinos Inglourious basterds. Filmerna har vissa tematiska likheter men de har totalt skilda tonaliteter. Filmen heter Swartboek i original.

Van Houten spelar den mycket handlingskraftige Ellis som arbetar för den holländska motståndsrörelsen. Paul Verhoeven och Gerard Soeteman hade fipplat med filmens manus i över 20 år. Den bygger på verkliga händelser som ackumulerats och omarbetats för filmen. Huvudpersonen Ellis är påhittad.

Detta är en riktigt bra och intressant film som är nog så spännande och brutal. Jag kan rekommendera den till alla som gillar film om andra världskriget. Mycket av det som visas här är känt för dem som är lite insatt i kriget och specifikt vad som hände i Holland. Filmen ger oss ett mycket personligt perspektiv då vi följer Ellis som en kork som kastas omkring på ett stormigt hav. Hon kämpar och kämpar och kämpar. Man kan nästan undra om Ellis inte har lite röd häxa i sig även i denna film för hon är så stark. Först kände jag inte igen Carice van Houten till utseendet, men jag kände igen rösten. Hon är riktigt imponerande i denna film.

Paul Verhoeven gör ju mest science fiction och därmed kan det kännas som att denna film är av en helt annan sort. En annan genre. Men han visar ofta upp dystopiska framtidsvisioner med mer eller mindre fascistiska samhällen i sina filmer. Kanske såren efter andra världskriget tog sig de uttrycken helt enkelt. I så fall kan en film som denna ses som en grundsten i hans arbete.

Jag gillar filmen och jag har mycket empati för filmens huvudperson. Det kommer man långt med.

Betyg: 4/5

Inland Empire (2006)

Är David Lynchs Inland Empire pretentiöst dravel? Frågan känns berättigad. Visst, frågan får en negativ konnotation när jag la till ordet "dravel". Pretentiös behöver dock inte vara en negativ sak. Det finns ju flera betydelser av ordet pretentiös, exempelvis att göra någon form av anspråk på artistisk höjd. Det kan också handla om att ställa höga krav på sin egen skicklighet. Båda dessa saker kan säkert tillskrivas David Lynch. Han verkar inte vilja välja den enkla vägen eller ducka för utmanande eller krävande projekt.

Här har vi en film som är tre timmar med Laura Dern som huvudperson som är med i princip alla scener i hela filmen. Laura Dern har i intervju sagt att hon själv inte förstår vad filmen handlar om! Det gör mig förvånad men också lite imponerad av Lynch. Han spänner bågen även om resultaten inte alltid blir perfekta. Men det kan också kännas skönt för oss i publiken som inte heller förstår vad tusan filmen handlar om.

Du ska tydligen inte, enligt kända filmbloggare, försöka förstå handlingen i denna film utan bara uppleva den känslomässigt som om att filmen skulle tala direkt till ditt psyke och undermedvetna. Om man ändå försöker bryta ner filmen kan det vara så att den berättar tre eller fyra eller kanske fler berättelser samtidigt och att de alla är lagda ovanpå varandra, vilket också antyder en vis galenskap eller kanske så höga ambitioner att man kan kalla det pretentiöst?

För pretentiöst kan ju också ha en negativ klang. Det kan betyda stroppighet, överlägsenhet, arrogans, övermod, högfärdighet och förmätenhet också. Alla dessa ord kan kanske passa när man beskriver hur Lynch behandlar sin publik. Det kan verka som att han vill att filmen inte ska ska förstås av publiken för att det skulle ju betyda att han är så mycket smartare än dem?

Jag fann denna film spännande i ambition och omfång men rent ut sagt tråkig att sitta igenom. Det handlar inte om den helt obegripliga handlingen eller de totalt oklara bevekelsegrunderna för karaktärernas handlingar, det handlar om hur engagerad och underhållen jag blir. Vilket är minimalt, i alla fallen.

Fotot var undermåligt, denna film ser ut som en mycket billig amatörfilm eller någon sunkigare tv-serie då det kommer till "production value". Han kör som vanligt med mycket närbilder för att göra åskådaren obekväm och desorienterad. Till detta skjuter han in med upprivande "jump scares". Jag finner inte skrämseltekniken speciellt elegant, det är simpla lösningar som används. Skrämmande scener som byggs upp i handlingen och som jag kan förstå utifrån karaktärers utveckling är bättre. Nu hoppar man till bara för att det dyker upp oväntade saker i bilden helt random.

Filmen verkar handla och spelats in i Östeuropa, vad det nu ska vara bra för? Filmen glider in i en sunkig värld så att den känns mycket mer som något från Lars von Trier än Lynch egen Mulholland Dr.

Enda peppen jag kan komma på att skriva om detta var användandet av Nina Simones Sinnerman, en suverän låt som användes till fulländning i The Thomas Crown affair, och här fungerar den också ok.

Jag kan gilla Lynch skummare filmer, det är inte det som är problemet, det är alltså inte mysteriet jag vänder mig mot. Filmer som Mulholland Dr. och Lost highway har också mycket att fundera på, filmer man måste "lista ut" för att förstå. Det som gjorde Inland Empire så mycket svagare var att jag aldrig kände att dess mystik dolde något spännande, eller att filmen innehöll något av värde.

Kan det vara så att Lynch var trött på att göra film och bara gjorde denna film för att få fansen att sluta tjata om fler filmer?

Tyvärr gav filmen mig mer tristess än mental exercis. Däremot var det som alltid kul att diskutera filmen med kända filmbloggare och jag tackar Jojjenito och Carl för deras bidrag i diskussionen (och till denna text).

Inland Empire, efter första och kanske enda titten... Fail.

Betyg: 2/5

Done the Impossible: The Fans' Tale of 'Firefly' and 'Serenity' (2006)

Done the impossible är en dokumentär om fans till tv-serien Firefly gjord av fans till tv-serien Firefly. Den kom ut 2006 och täcker in perioden efter tv-seriens nedläggningsbeslut av kanalen FOX. Det är mycket ryggdunkande och självförhärligande av fansen till serien, men det är också överraskande mycket av filmen som består av intervjuer och deltagande från skapare, skådespelare och folk bakom kulisserna till serien och långfilmen Serenity (2005).

Både Joss Whedon och Tim Minear intervjuas. Tims delar känns mer seriösa. Joss däremot har de fått tag på på golvet på någon stor convention (kan det ha varit Comic Con?). Adam Baldwin (Jayne) är presentatör och värd för hela dokumentären. Dessutom återkommer flera klipp med intervjuer med Jewel Staite (Kaylee), Morena Baccarin (Inara), Alan Tyduk (Wash), Nathan Fillion (Mal), Ron Glass (Book) och Christina Hendricks (Saffron). Av folk bakom kulisserna som deltar i filmen syns seriens kompositör Greg Edmonson samt producenter till Serenity från Universal Mary Parent och Christopher Buchanan.

Andra random folk som dyker upp i kortare intervjuer är James Gunn (som senare gjort Guardinas of the Galaxy-filmerna), Rafael och Yan Feldman (Fanty och Mingo från filmen), Tracy Hickman och Margaret Weis som gjort Firefly the Role Playing Game och författaren Orson Scott Card (Ender's Game).

Men en stor del av filmen lämnas åt fans av alla de olika slag. Det är allt från folk som bara berättar om vad serien betytt för dem personligen, till fans som arbetat med "guerilla marketing" för att få serien att återuppstå efter nedläggningen, till folks om varit med och gjort fans films eller deltagit på conventions i olika roller.

Jag pendlade mellan att tycka att de var gulliga till att vilja ta fram skämskudden, lika mycket för att en del fans var helt hysteriskt känslosamma som en självmedvetenhet om att jag själv är en del av denna skara fans. Jag har ju podden, deltagit på en Firefly/Serenity convention i London 2006 och allt annat jag hållit på med.

Detta är en dokumentär som endast vänder sig till oss som gillar serien. Den berättar inget om seriens uppgång och fall och återuppståndelse från ett perspektiv som skulle vara intressant för den oinvigde. Detta är ren och skär introvert betraktelse om fansen och deras hjältar.

Jag gillar den!

Betyg: 3/5

Jag och Johan pratar om dokumentären i näst sista avsnittet av Fireflypodden.

Selfie!!

Night at the Museum (2006)

När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!

Trivia

Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5

An Inconvenient Truth (2006)

Jag brukar undvika att kalla filmer för "viktiga" då det lätt blir ett urvattnat uttryck. Men just denna film är faktiskt viktig. Jag hade inte sett den förrän nu. Eftersom jag såg uppföljaren på Malmö filmdagar i höstas tyckte jag att det vore intressant att se den första också. Filmen är välkänd men för de som inte känner till innehåller så är det en dokumentär om Al Gore och hans kamp för att bekämpa klimatförändringarna som sker på vår jord.

Filmen handlar mest om resultaten från den forskning som finns i området och Gore är mycket pedagogisk i sin presentation. Att politiker och andra inte tror på växthuseffekten och annat är helt orimligt. Det är mest big bucks som ligger bakom motståndet och om inte det så är det konspirationstokar som inte har något vett i skallen. Ni vet sådana där med aluminiumfoliehattar.

Den bit som jag mest reagerade på var när Gore diskuterade hur varmare klimat ger varmare vatten i Atlanten vilket leder till större, starkare och mer fuktiga stormar. Orsak och verkan är supertydlig i detta fall och hur man med facit i hand (Katrina 2005 med flera).

Som dokumentär är filmen väldigt standard, den gör inget extra med formatet. Det är ok i detta fall då budskapet är nog så viktigt.

Jag ger An inconvenient truth tre viktiga budskap av fem möjliga. Betygsätter filmen inte budskapet här alltså...

Betyg: 3/5 

Mission: Impossible III (2006)

Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.

Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.

Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?

Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!

Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...

Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5